Kompromisser är livet!

I sin senaste bok gör Amos Oz en kort sammanfattning av 1900-talets mentala klimat: Första halvan var tungt präglad av ideologier, den andra av omedelbar behovstillfredsställelse.
Klart man undrar: Vad väntar oss nästa halvsekel?

Den israeliske författaren ser eftertänksam ut. Du ber mig vara profet, börjar han, och det vill jag inte. På det området råder för mycket konkurrens i min del av världen.

Skratt.

Så allvar igen. Nå, han kan ju inte låta bli att se vad han ser.

– De närmaste 50 åren tror jag kommer att färgas av fanatism och fundamentalism. Och då kan det lika gärna handla om lycka, en fanatisk jakt på personlig lycka – åt helvete med världen, bara jag får det jag vill ha, och jag vill ha allt, nu, kosta vad det kosta vill.

Man kan säga att Amos Oz just gjort en förenklad beskrivning av hur vem som helst kan bli fanatiker. Icke-tolerant. I den nyligen översatta Hur man botar en fanatiker (Wahlström & Widstrand) tecknar han dess karaktär och vad som krävs som motgift: I stora drag är den icke-toleranta enögd, hatar omvärlden, isolerar sig med likasinnade och är beredd att dra med sig vem som helst i döden. Typisk drivkraft: Att ha 100 procent rätt.

Boten heter inlevelseförmåga, humor och nyfikenhet. Den som kan sätta sig in i en annan människas situation, skratta åt sig själv och göra kompromisser – den, menar Amos Oz, blir ingen fanatiker.
Är du 100 procent … ?

– Ta det med en nypa salt, jag har egentligen ingen färdig kur, om jag vetat hur man ska injicera humor i folk hade jag jobbat på ett läkemedelsbolag, ler Amos Oz och gör precis som i boken: Låter en skratta emellanåt, fast man talar om handlingar som sticker världen i brand.

Vad kan då en liten människa göra åt så stora lågor? I boken använder Amos Oz just liknelsen med en eldsvåda och målar upp tre tänkbara sätt att reagera på: Springa därifrån, skriva arga insändare eller hämta vatten.

– Har man ingen hink, tar man ett glas. Har man inget glas kan man ta en tesked, alla har en tesked. Tillsammans kan man släcka elden, hävdar han och fortsätter: Det är så jag fått min fantasi om att man borde bilda en Teskedsorden.

Det är också därför han sitter på Hotel Diplomat i Stockholm och tar emot den ena journalisten efter den andra. Trots att Hur man botar en fanatiker givits ut i 15 länder har bara en nation kommit på att omsätta hans idé i praktiken: Sverige, berättar han från Södra teaterns scen senare samma kväll.

Det är Tidningen Vi som tagit initiativet och bildat en stipendiefond som varje år ska dela ut medel till projekt eller personer som vill arbeta ”för tolerans, mot fanatism” som mottot lyder.

För så här argumenterar Amos Oz: Vår tids verkliga drabbning är inte något krig mellan civilisationer. Inte heller mellan nord och syd, inte mellan islam och resten av världen.

– Jag köper inte det här, säger han när vi möts på Diplomat. Det verkliga slaget står mellan fanatikerna och resten, de som tror på livet.

Ja, skulle han över huvud taget beskriva någon kraftmätning pågår den mellan fanatiker och sansade människor, mellan fanatism och pragmatism. Eller mellan fanatism och tolerans.

Men varför blir fanatikerna fler i vår tid? Självklart är hopplöshet en ödesdiger grogrund, avgör han. Liksom förvivlan och orättvis behandling. Men det räcker inte som analys, menar Amos Oz:

1) Världen blir allt mer komplex. Ser vi framåt tycks vi möta en oändlig räcka dilemmor. Ju mer komplex, desto mer längtar folk efter enkla lösningar.

2) Vi odlar en vi-och-dom-mentalitet. Den förser Hollywood med simpla filmmanus om den onda och den goda. När vi går ut från biografen fortsätter vi att dela upp världen i svart och vitt.

3) Vem ska vi skylla på? Alltid finns det någon makthavare som kan pekas ut.

De som blir fanatiker renodlar det här med ”vi” och ”dom”. De bildar inte familj och är fascinerade av döden, de ska ju ändå snart komma till himlen …

Med Amos Oz beskrivning tänker man lätt på självmordsbombare från hans egna hemtrakter – eller?

Han får en rynka mellan ögonbrynen som signalerar: Stopp, där!

– Jag har varit väldigt försiktig i den här boken. Fanatism finns inte bara i Mellanöstern, utan överallt. Inte bara inom religioner, utan i en massa rörelser. Allt jag ser är att de växer, och att det inte är någon skillnad i väsen på Bin Ladin och dem som spränger abortkliniker i USA eller bränner moskéer i Europa.

Dessutom bör vi alla fundera över ”vem kan vi skylla på”-mentaliteten, menar Amos Oz och pekar på skillnaden mellan skuld och ansvar. Skuld kan man uppleva på en öde ö, medan ansvar också finns i förhållande till andra, till din medmänniska.

– Vi agerar ofta utifrån skuld, aldrig ansvar. Och denna universella skuld som vi alla skapat, som våra föräldrar försett oss med, och samhället – det är en del av livet. Den som blir fanatiker och dödar dem han anser skyldiga gör det ofta för att bli av med sin egen skuldkänsla.

Jodå, Amos Oz vet att även hans egen tanke om hur man botar en fanatiker kan vara ”lätt besmittad av fanatism”, som han skriver i boken. Samtidigt tror han starkt på att det finns motgift:

1) Inlevelseförmåga. För att undvika risken att bli fanatisk ska man föreställa sig den andra. Det är roligt också, säger han. Och gör dig till en bättre människa. Det är en välsignelse att kunna tänka: Om jag vore i dina kläder… Och det handlar inte om att hålla med eller sympatisera.

2) Nyfikenhet. Och kom inte och nedvärdera denna ”guds gåva till mänskligheten”, poängterar han. Vi är födda med nyfikenhet och en förmåga att bli fascinerade. Det kan man bli utan att ens tycka om den andre – och här gör Amos Oz en utvikning. Han tror inte ett dugg på universell kärlek ”vilket ställer mig i konflikt med en känd israel, Jesus Kristus …”

3) Humor. Så mycket vet han: Om någon är i stånd att skratta åt sig själv, är han eller hon ingen fanatiker. En fanatiker kan inte se sig själv som andra gör.

Med inlevelseförmåga och humor finns också möjligheten till att kompromissa, en annan käpphäst för Amos Oz. Se bara på föräldrar-barn, man-hustru, vänner, partner, menar han.

– Jag tror starkt på kompromisser. Unga tror det betyder att man inte är ärlig, att man saknar integritet eller är opportunist, men jag säger: Kompromisser är livet!

Så vad kan folk göra själva mot den växande fanatismen?
Amos Oz återgår till liknelsen med den stora eldsvådan. Nej, inte ska man fly. Och att skicka arga brev till makthavare är lika verksamt som att gå med i en demonstration eller skriva under en namninsamling – det tror han inte på, fast han gjort det många gånger själv.

Men vad kan man göra då, hördes folk fråga i pausen när Teskedsorden invigdes. Att komma med sin lilla tesked till en jättelik brand blir ju fjuttigt.

Många vill kanske engagera sig mer?

Amos Oz blir tyst.

– Visst. Men se upp för den fanatiska genen inuti dig själv. Var och en av oss är kapabel att vara en fanatiker. Åtminstone vid vissa tillfällen. Som när du tror du har 100 procent rätt. Alltså kan också en volontärarbetare förändras till fanatiker. Eller en som älskar djur.

För att förklara hur det kan räcka med att göra bara lite, föreslår han att vi ska tänka på förhållandet doktor-patient. Om någon skadats vid en bilolycka försöker läkaren först stoppa blödningen, sedan stabilisera tillståndet och till sist skriva ut patienten.

– Vem som orsakade olyckan kan vänta. Men här i Europa vill man gärna peka ut den skyldiga föraren först. Sedan går man till sängs och känner sig nöjd.

I stället tror Amos Oz att vi kan hejda fanatismen genom att vara mer pragmatiska. I sin begränsade roll gör doktorn vad han kan. Amos Oz har en penna, han använder den. De som har en tjock plånbok kan donera pengar och övriga kan volontärarbeta, förtydligar han.

– Vi inbillar oss att vi måste utföra något stort, i stället för att tänka på vad en liten handling kan betyda, säger Amos Oz och påminner:

– Alternativet till att göra bara lite, är att göra ingenting.

Agneta Lagercrantz

08-13 52 88

agneta.lagercrantz@svd.se

Fler artiklar