– Jag tränade både mig själv och tjejerna på mina aerobicspass i att knipa. Min gynekolog kunde konstatera att mitt knip var på topp, men det hjälpte inte mig, berättar Hillevi Caris som nu har fått bra behandling för sin inkontinens.

Hillevi Caris har bestämt sig för att ge det tabubelagda kissandet ett ansikte.
- Det får vara slut med att skämmas nu. Jag vill att alla ska få veta att det finns bra behandling och hjälp, säger hon.
Hillevi födde sin pojke Max för fem år sedan. Hon var 35 år och en mycket aktiv kvinna med ett ruschigt jobb som säljare. På fritiden joggade hon med sina hundar och tränade andra kvinnor i aerobics flera gånger i veckan.
Efter förlossningen och för flera år framåt förändrades hennes liv rejält. Hon började kissa på sig.
- Jag kunde inte ens klara en rask promenad utan att det rann ur mig. Jag kunde inte lyfta eller leka med Max. Jag kunde inte träna som vanligt. Och jag blev rädd för att ha spontansex med min man. Hela mitt liv påverkades och jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag kände mig äcklig och var alltid rädd för att lukta illa.
- Jag tvingades ha ombyteskläder inifrån och ut och extraskor med mig till jobbet. Vid minsta lilla ansträngning kissade jag på mig och det hände mer än en gång att det rann ner i skorna. Jag vågade inte säga något till någon.
Hillevi led av ansträngningsinkontinens, som nästan bara drabbar kvinnor och är den vanligaste formen av inkontinens bland kvinnor. 15 procent av alla kvinnor i fertil ålder kissar på sig. Efter klimakteriet ökar antalet till minst 40 procent. Om vi tittar oss omkring betyder det att nästan varannan kvinna över 50 kissar på sig - när de skrattar, hostar, nyser, lyfter eller anstränger sig.
Graviditeter, svåra förlossningar, övervikt och lägre östrogennivåer efter klimakteriet är några anledningar till ansträngningsinkontinens. Långvarig förstoppning eller kroniska luftvägssjukdomar med hosta kan också leda till ansträngningsinkontinens.

Knipövningar - bäckenbottenträning - har länge varit den enda behandling som vanligt folk känt till. Till den som vågat viska om att hon kissar på sig har standardkommentaren varit: ”jaså, du har inte knipt tillräckligt”. Mer än hälften av dem med måttlig ansträngningsinkontinens blir bättre av knipövningar.
Men Hillevi kunde ha fått svart bälte i knipmästerskap.
- Jag tränade både mig själv och tjejerna på mina aerobicspass i att knipa. Min gynekolog kunde konstatera att mitt knip var på topp, men det hjälpte inte mig.
Det dröjde flera år innan Hillevi sökte hjälp. Hon vågade över huvud taget inte tala med någon enda människa om sitt problem, inte ens med sin man. En Sifoundersökning 2003 visade att Hillevi var i gott sällskap: 44 procent av de yngre kvinnorna berättade inte för någon.
Men Hillevis man märkte förstås att någonting var väldigt fel. Hillevi undvek att ha sex och drog sig undan sitt vanliga sociala umgänge. Hon började trösthandla. Hennes självkänsla var i botten. Förhållandet med maken blev till slut omöjligt.
Tillsammans bestämde de sig för att gå till en psykolog. Hillevi gick dit på darrande ben.
- Hos psykologen vågade jag äntligen berätta alltihop. Och när jag förstod att det inte var farligt att säga som det var, kunde jag också börja söka hjälp.
Så småningom fick Hillevi remiss till Kvinnokliniken på Huddinge Universitetssjukhus för en riktig utredning. Docent Aino Fianu-Jonasson tog emot henne.
Aino Fianu-Jonasson har behandlat många kvinnor med inkontinens och vet hur de inskränker sina liv och får en starkt försämrad livskvalitet.
- Jag vet att en av de absolut vanligaste orsakerna till att en person flyttar från sin egen bostad till vårdhem är att personen inte längre kan hantera sin inkontinens. Men också gamla och sjuka kan få bra hjälp. Ingen ska
tvingas flytta för att hon kissar på sig.
- Alla som har besvär och inte går med på att bära blöjor ska kräva utredning och behandling, säger hon. Det kommer visserligen att bli oerhört ansträngande för vården, men bara genom att kvinnorna ställer kraven kan de också få behandling. Och det finns bra möjligheter att hjälpa i stort sett alla.

Utan utredning, ingen behandling. Det gällde först att förstå vilka typ av inkontinens Hillevi hade. Förutom ansträngningsinkontinens finns också trängningsinkontinens (överaktiv blåsa) och blandformer av de två.
Utredningen innefattade en medicinsk och en gynekologisk undersökning. Sen fick Hillevi hoppa med binda på sig. Bindan vägdes före och efter hoppen och antalet läckta gram noterades. Hon fick ta hem en så kallad kisslista för att mäta urinmängder och notera varje gång hon gick på toaletten under två dygn. Hon fick svara på ett stort antal frågor om när, var, hur och varför. Saken stod snart klar. Hillevi led alltså av ansträngningsinkontinens och
bäckenbottenträning hade inte hjälpt.

Nästa steg blev att välja behandling. Aino Fianu-Jonasson föreslog Hillevi antingen en TVT-operation (tension free vaginal tape) eller en nygammal ickekirurgisk behandling.
Behandlingen innebär att två sockerarter sprutas in i urinrörsväggen i form av en gel. Urinröret tätas på så sätt till. Kvinnorna får lokalbedövning och går hem efter ett par timmar, utan att bli sjukskrivna. Hela proceduren tar 15 minuter på ett vanligt behandlingsrum.
Det här är en ny behandlingsform och en rad kliniker i landet har börjat använda den, bland andra urologkliniken på KS, kvinnokliniken vid Södersjukhuset och Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Resultaten ser lovande ut: 85 procent blir markant bättre eller helt bra. Resultaten står sig efter sex års uppföljning.
Metoden kan passa för kvinnor med ansträngningsinkontinens och som inte blivit tillräckligt bra med bäckenbottenträning. Det händer att man får göra ytterligare en behandling för full effekt.
- Det är mycket tillfredsställande att kunna erbjuda kvinnor som inte vill eller kan bli opererade ett alternativ, säger Aino Fianu-Jonasson. Kvinnor som vill föda fler barn vill inte alltid gå igenom en kirurgisk operation, eftersom operationen kan bli förstörd vid nästa graviditet.

Tanken på att täta till urinröret med insprutningar är gammal och har prövats förr. Tidigare användes teflon och ännu används silikon på en del sjukhus. Men båda materialen är plaster och man misstänker att de kan vandra ut i kroppen till andra organ, vilket kan innebära faror.
TVT-operation är den kirurgiska metod som är vanligast, men bara 4 000 kvinnor om året opereras. Köerna till operation är långa på många håll.
Det har gått ett år sedan Hillevi behandlades. I dag är hon nöjd.
- Jag är helt torr och det känns som ett mirakel, säger hon. En liten extrabonus fick hon också.
- När urinröret blev tjockare efter behandlingen så blev också slidan lite trängre. Så nu är både min man och jag ännu mer nöjda med sexlivet än innan jag fick
barn. Jag har upptäckt G-punkten på köpet!