Tänk så enkelt det vore om minnet var en kamera som spelade in allt vi hör och ser och sedan lagrade det i hårddisken, färdigt att plocka fram vid behov. Men så fungerar det inte. Att minnas är en handling som kräver aktivitet. Genom att tänka på eller prata om händelser så återskapar vi det vi varit med om.

Minnet utmärks av tre grundläggande faser som alla har betydelse för hur väl man minns: Inkodning, lagring och framplockning. – Det är till exempel betydelsefullt hur lång tid man var exponerad för en händelse. Om den varade en kort stund så är det sämre möjligheter för inkodning, säger Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet.

Han har bland annat studerat vittnen som såg attacken på dåvarande utrikesministern Anna Lindh 2003, den varade bara 12–13 sekunder. Så snabba förlopp är svårare att ha tydliga minnen från än om man en lång stund iakttagit ett skeende. Hur långt ifrån man stod, ljusförhållanden, om det var en traumatisk händelse påverkar också.

Emotionellt laddade händelser etsar sig fast bättre än andra och gör att man minns annorlunda. Den som blivit hotad med en kniv minns kniven, men har svårare att i efterhand återge annat i omgivningen. Om någon kallat en för något nedsättande minns man de orden, men inte vad personen sa precis före.

Nästa process är lagringsfasen. Ju längre det dröjer innan vi får återberätta en händelse, ju mer bleknar minnet.

– Men det går inte att säga att det finns ett bäst-före-datum för minnen, det handlar om hur ofta du öppnat förpackningen. Om du inte återskapar och tänker på det du varit med om så glömmer du det mesta, säger Pär Anders Granhag.

Även situationen vid framplockningen av minnet är viktig. När vi berättar för någon som avbryter och börjar prata om sig själv minns vi sämre än om vi sitter med någon som hjälper oss genom att ställa följdfrågor.

Medan ett orört minne riskerar att blekna kan minnen du har berättat ofta förvanskas. Om du efter en utlandsresa väljer att vid flera tillfällen berätta om magsjuka, trafikkaos, fattigdom och luriga gatuförsäljare blir förmodligen ditt bestående minne av resan annorlunda än om du för­tiger detta och i stället väljer att berätta om den fantastiskt goda maten, det myllrande gatulivet, tempelbesöket och den vänliga familjen som bjöd hem er på te.

Människans behov av att skapa mening och fylla ut berättelser gör också att minnen blir otillförlitliga. Ett vittne till ett rån som hör en bil rivstarta bakom sig kan efteråt beskriva hur rånarna hoppade in i sin bil och körde iväg, utan att ha sett det.

– Människor är också väldigt känsliga för vad andra säger sig komma ihåg. Vi kallar det för social påverkan av minnet, en av de starkaste påverkansfaktorerna, säger Pär Anders Granhag.

I en studie vid Göteborgs universitet fick försökspersoner veta att forskarna var intresserade av att ta reda på hur människor minns katastrofer som också fångats på film. Nio av tio bekräftade att de sett filmen av Jas- kraschen på Långholmen i Stockholm 1993. Det andra exemplet sades vara en film som en räddningsdykare filmade vid Estonias förlisning 1994 där man kan se hur Estonia sjunker med aktern före och är omgiven av orange räddningsflottar. Ungefär hälften sa att de sett filmen, trots att en sådan film inte existerar.

I nästa studie deltog en spelad försöksperson. Hennes uppgift var att tänka högt. När hon sade ”Den filmen glömmer man aldrig” var det 75 procent som sade att de sett filmen. När hon i stället sa ”Den filmen finns inte” så var det bara 30 procent som uppgav att de mindes filmen.

Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly påstod för en del år sedan att han som pojke hade spelat fotboll mot legenden Lennart ”Nacka” Skoglund på Rydbo IP. Det visade sig vara ett falskt minne. Han fick skämmas en smula och revidera till att han nog stått bredvid plan och sett Nacka spela. Vi bär förmodligen alla på falska minnen och det är inte lätt att avgöra vad som är sant och falskt.

– Det är svårt att ge några säkra tips på hur man gör. När vi frågade försökspersonerna som påstod sig ha sett filmer som inte finns om fler detaljer, så blev ganska många osäkra på om de verkligen hade sett filmen. Det självupplevda är ofta mer detaljrikt, säger Pär Anders Granhag.

– Det är viktigt i rättsliga sammanhang, och inte minst i terapisammanhang, att fundera över minnets svaga länkar.

Pär Anders Granhag

I ett experiment fick försökspersonerna veta att man intervjuat deras föräldrar och fått reda på tre saker från deras barndom. Det kunde vara att en clown uppträtt på femårskalaset, att de fått rida på en kamel på semestern i Turkiet och att de brutit armen när de var sex år och låg på sjukhus. Den sista händelsen var fabricerad. Somliga sade att de inte hade något minne av den, medan andra berättade vilken arm som var bruten och vem de delade rum med på sjukhuset.

– Det är viktigt i rättsliga sammanhang, och inte minst i terapisammanhang, att fundera över minnets svaga länkar, säger Pär Anders Granhag.

Det har gjorts stora framsteg inom den rättspsykologiska forskningen och i dag finns väl belagda metoder som hjälper vittnen att komma ihåg så sanningsenligt och så mycket som möjligt.

För att minnas gäller det att återetablera det man varit med om. Man kan be en person föreställa sig att de står i dörröppningen till sitt sovrum och beskriva alla saker som finns där. Om man sedan ber dem att i tanken lägga sig på sängen kommer de på några saker till. Att byta perspektiv är alltså ett knep.

En annan metod är att först be en person berätta händelseförloppet för att därefter be dem ta samma sak i omvänd kronologisk ordning. Då kommer nästan alltid ny information fram.

I brottmål kan det få förödande konsekvenser om vittnen minns fel, det är därför så mycket minnesforskning görs inom rättspsykologin. Men även i vardagen kan man vara hjälpt av forskningsrönen.

Låt säga att man varit på en konferens, lyssnat på ett föredrag och haft en lång och intressant diskussion med föredragshållaren under middagen. Något år senare ska samma person komma till din arbetsplats och du vill kunna återknyta till ert förra möte, men minnet är blankt. Då kan man vara sin egen förhörsledare. Det gäller att få tag i så många trådar som möjligt. Hur såg det ut i rummet där hon föreläste? Vem var du där med? Var åt ni middag? Vad var du i för sinnesstämning? Ungefär där börjar förmodligen minnespoletterna att trilla ner.

Man vet att viss minnesinformation väcker upp annan i väldigt hög grad. Lukt, smak, musik och andra ljud är effektiva minnesåterskapare. Pär Anders Granhag berättar om det hedersrelaterade mordet på Pela 1999, där systern var det avgörande vittnet. Förhörsledaren ägnade 45 minuter åt att hjälpa systern att tänka sig tillbaka till familjens hus i Irak där mordet skedde. De bad henne beskriva rummen, trappan, lukter, ljud utifrån, hur ljuset föll in och så vidare innan de till slut övergick till att be henne beskriva själva händelsen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Litar du på ditt minne? Skulle du vara ett tillförlitligt vittne om du blev indragen i en allvarlig händelse? Mejla oss på idag@svd.se eller kommentera här. Idagredaktionen väljer ut bidrag som sedan publiceras.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -