Karolin är 35 år och bland de äldsta på callcentret där hon jobbar. Det går bra, hon är en av dem som säljer flest mobilabonnemang, men ändå får hon ångest när hon ska till jobbet.

–Chefen, som är mycket yngre än jag, kan komma och picka mig på axeln med en penna och säga att jag måste öka hastigheten. De andra är runt 16 år, de kastar sudd och pratar om att idrottsläraren är dum, säger Karolin.

Karolin har tre utbildningar. Hon har sammanlagt tio års högskole- och KY-studier bakom sig. Först läste hon en kombinerad ekonomi- och it-utbildning. Men när hon var klar och började söka jobb tyckte arbetsgivarna antingen att hon kunde för lite ekonomi eller för lite it. Karolin satsade istället på en tvåårig KY-utbildning, en kvalificerad yrkesutbildning som är skräddarsydd för arbetsmarknaden. Men även efter den var det svårt att få jobb. Dessutom har hon läst flera enstaka kurser och gått en tvåårig medieutbildning.

–När jag har sökt jobb utan att få något så har jag efter några månader börjat en ny utbildning. Det är väl en prestigegrej, man vill inte säga att man är arbetslös. Jag har tänkt att nästa utbildning ska ge jobb. Men när jag söker jobb så vill de alltid ha någon med några års erfarenhet.

När vi ses på ett kafé för intervjun har Karolin varit på Apoteket och köpt en burk Stesolid, ångestdämpande medicin, som hennes läkare har skrivit ut.

–Jag har fått sådan ångest att tårarna börjat rinna i tunnelbanan på väg till callcentret. Det blir så tungt inombords för det är helt annorlunda än hur jag hade tänkt mig livet. Det är som ett sorgligt slut på en film.

Karolin var alltid duktig och ambitiös i skolan. Som nioåring var hon först i klassen med att börja anteckna på lektionerna. I sjuan ville hon bli biologiprofessor eller advokat och i gymnasiet var hennes drömjobb sakkunnig på något departement. Hon är social och utåtriktad, har många kompisar och pojkvän.

–Min personlighet har blivit lite annorlunda nu när alla börjar komma lite mer i hamn. Folk har börjat köpa villa, fått sitt andra barn och befordrats. Jag sitter med telefonförsäljarjobb, har inga pengar och kan därför inte flytta ihop med pojkvännen. Det är flera jag försöker dra mig undan från eftersom jag inte klarar av deras framgångar. Mitt eget misslyckande blir så tydligt.

Det är inget som skett plötsligt, men de senaste åren har självförtroendet gradvis sjunkit. Ekonomin är usel, hon har inte rätt till a-kassa och vill absolut inte söka socialbidrag. Jobbet som telefonförsäljare ger 5000–10000 kronor i månaden. Resten lånar hon av föräldrarna.

Att köpa nya kläder är inte att tänka på. Kängorna hittade hon i ett grovsoprum och hon har frusit om fötterna i vinter eftersom de läcker. Jeansen är köpta på H&M, hon handlar på barnavdelningen eftersom det är billigare och hon är så smal. Mössan har hon hittat på tunnelbanan. T-shirten köpte hon för 40 kronor på H&M:s rea för fem år sedan. Till frukost äter hon fil och hemgjord müsli med russin och havregryn. Lunch unnar hon sig sällan utan äter istället frukt och nötter. Pasta med linser är hennes stående middag. Hon har en regel att inga livsmedel får kosta mer än 20 kronor kilot.

–Jag har inte ens vågat berätta för min pojkvän hur fattigt jag lever. Det är så pinsamt. När vi går och handlar tillsammans håller jag skenet uppe och köper pinjenöter och ekologisk parmesanost fast jag inte alls har råd.

Karolin kan skratta åt hur hon håller på, men är samtidigt oroad för att pojkvännen inte längre ska vilja vara tillsammans med henne om han förstår hur knapert hon har det. När han föreslog en solresa nästan svartnade det för hennes ögon. Det skulle hon aldrig ha råd med. De har också börjat titta på villa, men Karolin tycker det är fruktansvärt förnedrande eftersom han i så fall skulle behöva betala mycket mer än vad hon kan. Hon har försökt dölja hur få timmar i veckan hon i själva verket jobbar.

–Jag vill inte att han ska tycka att jag är en dålig investering. Om jag skulle berätta hur fattig jag är skulle det bli så synd om mig och jag skulle få så låg status i hans ögon. Han skulle tappa framtidstron – hur ska vi kunna köpa ett hus om jag aldrig får ett fast jobb?

Att ta ett jobb i kassan på Ica kan hon inte tänka sig.

–Då blir det så fruktansvärt sorgligt. Jag är kanske narcissistisk, men det skulle kännas som det totala nederlaget. Jag har väl fått ett lite nedlåtande synsätt från mina föräldrar, att de som är arbetare saknar ambitioner. Jag har tyckt synd om dem som jobbar i kassan och tänkt ”vad gulligt att de trivs med det där”. Men grejen är att nu kan jag knappt få ett jobb i kassa, de tycker att jag är överkvalificerad. Alla nedlåtande tankar från mig själv och min familj får jag verkligen äta upp.

Om hon för något år sedan ibland kunde lägga tankarna på jobb åt sidan så mal de nu oavbrutet, alla vakna timmar. När hon är som mest hoppfull tänker hon att hon ska söka jobb och träffa någon arbetsgivare som gillar hennes person, ser hennes förmågor och uppskattar hennes ambitiösa studier så att hon äntligen får chansen att visa vad hon kan. När hon är som mest svartsynt tänker hon att hon aldrig kommer att få ett jobb.

Karolin är uppvuxen i en familj där det var viktigt att satsa, där man fick skylla sig själv om det gick dåligt och där man inte skulle klaga. Om Karolin var ledsen för att en kille slutat höra av sig kunde hennes mamma fråga ”Men vad sade du sista gången ni sågs? Hade du på dig den där gamla tröjan?” Blev hon sjuk var det alltid hennes eget fel för att hon klätt sig för tunt, eller sovit för lite.

–Både mamma och pappa är ambitiösa och har haft höga krav på sig själva och på mig. Om jag kom hem och hade alla rätt på ett matteprov var det inget märkvärdigt. De förutsatte att jag skulle ha alla rätt.

Psykologen, som hon träffar regelbundet, säger att Karolin ska ”jorda” sig, inse hur situationen är och vara snäll mot sig själv. Men hennes pappa säger att hon inte får förlika sig med sin situation, hon måste fortsätta kämpa.

–Flera av mina kompisar som har kommit vidare började sommarjobba när de var 14–15 år, de har varit ideellt engagerade i olika föreningar och kan visa att de har varit ordförande. Det var ingen som talade om för mig att det är nödvändigt med sådana saker. Jag började inte jobba förrän jag var 18 och det kanske var osmart, men jag tänkte hela tiden att jag ska utbilda mig och ha ett riktigt jobb.

Hon har haft flera kortare anställningar, bland annat på bemanningsföretag, men aldrig längre än fem månader.

–I natt vaknade jag vid tretiden och hade panik för att jag inte har hunnit skaffa barn. Ska jag ha barn nu blir det ännu svårare att skaffa jobb och om jag väntar kanske jag blir för gammal. Jag har att välja mellan de två viktigaste sakerna i livet – barn eller jobb. Det känns nästan omöjligt att skaffa sig båda.

Nu ska hon försöka få en arbetsplatsförlagd KY-utbildning inom ett bristyrke.

–Jag vill egentligen inte plugga mer, jag vill ha ett jobb. Men jag får inte annat än ströjobb och det är inte bra för självkänslan.

Karolin heter i verkligheten något annat.