Sladjan Nikolić kom till Sverige för att söka asyl sommaren 2002. Några månader senare träffade han sin blivande fru Katja Castberg. Sedan dess har de bott tillsammans nästan hela tiden, men först i november förra året fick Sladjan uppehållstillstånd.

– Jag har varit arg, förbannad, ledsen och glad på samma gång, säger han om åren som gått.

När han först anlände till Sverige från sitt hemland Bosnien blev han placerad i Bräcke mellan Östersund och Sundsvall. Där lärde han känna några svenska tjejer som bjöd in honom på en fest – samma fest som Katja var bjuden till.

Katja var 17 år och gick på gymnasiet. Sladjan var 24. De fann varandra direkt. Efter bara någon månad flyttade Sladjan hem till Katja och hennes mamma

i Östersund. Visst var det trångt, men det fungerade.

– Vi var nykära. Hon skrev jättemycket musik och jag målade varje dag. Jag hade inspiration för allt. Jag tyckte om hennes musik och hon tyckte om min konst, säger Sladjan, som har gått en konstutbildning i Bosnien.

Lyckan varade bara i några ­månader innan Sladjan utvisades till Tyskland, som han passerat på vägen till Sverige. Livfullt berättar han om hur han låstes in tillsammans med andra asylsökande i en byggnad vaktad av hundar. Han stod inte ut mer än en månad. Fylld av osäkerhet på hur långt Katjas kärlek egentligen sträckte sig ringde han och frågade henne om han fick komma tillbaka. Katjas svar lät inte vänta på sig: ”Du måste komma tillbaka.”

Han lyckades rymma från förläggningen och tog sig till fots över gränsen till Danmark och vidare hela vägen till Östersund.

– För mig var det ännu starkare att träffa Katja andra gången. Det var som en film med ”happy end”, säger Sladjan.

Men i själva verket var de långt ifrån något lyckligt slut den gången. Sladjan levde illegalt i Sverige. Efter en tid flyttade de söderut. Katja, som hade hoppat av gymnasiet, tänkte börja om på ett Waldorf­gymnasium i Linköping.

– Där blev det värre. Vi bodde hos kompisar och hos tanter som inte tyckte om oss, och en tid bodde vi i en kolonistuga som vi fick låna av ett äldre par från Bosnien, berättar de båda.

De träffade många människor i flyktingrörelsen och fick en hel del hjälp av dem, men i längden gick det inte att leva enbart på Katjas inackorderingsbidrag. Sladjan begav sig mot Trondheim, där han hade blivit lovad ett jobb av en kompis. I samma veva upptäckte myndigheterna att han vistades illegalt i Norden och han blev utvisad till Kroatien, eftersom han har både ett kroatiskt och ett bosniskt medborgarskap.

I fyra månader blev Sladjan kvar i Kroatien, innan han kunde ta sig tillbaka till Sverige. Han sov utomhus – ”under broar, bakom en buske, på en vacker äng”. ­Under tiden hoppade Katja av gymnasiet igen och flyttade tillbaka till Östersund.

Den enda hon talade med om allt hon gick igenom var sin pappa. Kompisarna tröttnade på att lyssna på hennes prat om problem som aldrig tog slut. ”Ska du inte skaffa dig en riktig kille som har pengar?” undrade de.

När Sladjan kom tillbaka till Sverige för andra gången gifte de sig – i första hand för att de ville att det skulle finnas ett påtagligt band mellan dem, något som kunde bevisa att de verkligen hörde ihop.

– Jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle gifta mig med Katja bara för ett pappers skull, men om inte allt som vi hade gått igenom skulle räcka som bevis så vet jag inte vad, säger Sladjan.

Men ett äktenskapsbevis är inte heller tillräckligt för att Migrationsverket ska bevilja uppehållstillstånd. Utlänningslagen föreskriver att en person som ­söker uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning ska lämna in sin ansökan i hemlandet. Huvudregeln är att tillståndet ska vara klart när personen reser in i Sverige. Det var också den motivering som Sladjan fick när hans andra – och tredje – avslag kom.

– Vi hade inga pengar. Det skulle ruinera oss totalt om han skulle åka tillbaka och vänta i sitt hemland. På den tiden var väntetiderna längre, uppåt 18 månader, och han måste ju ha något att leva av under tiden.

Vid det här laget var de nära att gå under. Katja var sjukskriven, deras ekonomiska situation var under isen, de hade fjärmat sig från andra människor, även hennes pappa blev sjuk.

– Vi mådde nog inte så bra någon av oss, säger Katja på sitt stillsamma vis.

Men så träffade de studentprästen Rut Törnkvist, som är medlem i nätverket Ingen människa är illegal. Plötsligt öppnade sig en ny värld där de inte behövde skyla över sina problem, en värld med många människor i samma situation.

– Rut var den första människa som trodde på oss, hon tyckte inte att vi var ett hopplöst fall. Och hon tvingade oss att följa med ut på saker och möta människor, säger Katja och berättar om den fruktansvärda ensamhet som man lever med när en av parterna i ett förhållande lever illegalt i Sverige.

De nya vännerna i nätverket hjälpte dem att än en gång söka uppehållstillstånd för Sladjan. Den här gången förberedde de sig minutiöst. I november förra året fick Sladjan, mot alla odds, äntligen bifall på sin ansökan.

– Jag kände nästan ingenting, säger Katja när hon ska beskriva det efterlängtade ögonblicket. Men jag ringde till pappa och berättade, och han började gråta. Han bara grät och grät.

Nu har det gått en tid och Katja och Sladjan har hunnit smälta nyheten. Men tiden i ovisshet har satt sina spår; det är inte bara att vända blad och gå vidare.

– Det var ett helvete i sju år. Jag var konstant rädd, säger Sladjan och berättar om den gången när han blev påhoppad i parken av en okänd person som slog honom med knogjärn i bakhuvudet flera gånger.

– Jag kunde inte slå tillbaka, för då kunde jag bli polisanmäld. Och jag kunde inte bli allvarligt skadad, för då skulle jag behöva sjukhusvård.

Sladjan blev ändå så illa slagen att han var tvungen att gå till en läkare. Men efter en natt på sjukhuset ”rymde” han.

För den som vistas illegalt i Sverige och vill hålla sig kvar i landet gäller det att undvika alla myndighetskontakter. Både Katja och Sladjan är numera aktiva i nätverket Ingen människa är illegal. De försöker hjälpa andra par där den ena parten kommer från ett annat land. Katjas upplevelse är att sådana par inte har något värde i det svenska samhället.

– Man blir ignorerad hela tiden, hela den verklighet som man lever i ignoreras totalt av Migrationsverket, säger hon.

Även Sladjan är besviken på Migrationsverket. Samtidigt har han förståelse för att tjänstemännen har ett komplicerat uppdrag. Visst finns det människor som gifter sig bara för att få ett uppehållstillstånd i Sverige; han känner till flera fall, även sådana där den part som bor i Sverige har ­tagit betalt för äktenskapet.

– Men jag tycker att det svenska samhället får ta den risken i stället för att folk ska plågas, ­säger Katja.