Foto: Barbro Vivien

Ett kärleksförhållande kan ta fart på miljontals olika sätt. Börja bara med att fråga dem du har omkring dig om hur det var när kärleken grep tag i dem. Unika historier som inte står Hollywood efter kommer att nå dig.
Jag har fått höra om någon som gick på fest i en tvättstuga och var förälskad dagen efter, en annan blev rammad av en cykel och kärleken växte sig stark pö om pö, en tredjes passion blommade upp efter flera års samarbete, en fjärde stod vid en fransk järnvägsstation när kärleken slog ner som en blixt.
Lika unik som inledningen till förhållandet kan vara är förstås fortsättningen.
- Förälskad kan vem som helst bli. Men kärleken, den kräver mognad, säger psyko-analytikern Tomas Böhm.
Han kallar förälskelsen för en startmotor och liknar den vid karnevalen i Rio.
Efter förälskelseyran landar man och tittar yrvaket ut ur den första lätt ”autistiska” symbiosen.
Ibland blir återvändandet till verkligheten bryskt och illusionerna man byggt upp kring den älskade faller ihop som ett korthus.

Passar vi verkligen ihop? frågar sig många. Andra gånger är övergången mjukare, men det rosenröda tonar ut.
Trist. Kan man inte vara förälskad hela tiden? frågar någon. Jodå, visst går det att locka fram ruset igen ... och igen ... och igen.
- Kärlek är att vilja främja någon annans och den gemensamma utvecklingen, säger Tomas Böhm fritt efter Scott Peak. Det går bortom egoism och altruism. Man gör det för parets skull.
En strävan mot att båda ska utvecklas mot sitt eget bästa är central. Någonstans däri ligger hemligheten med att bevara kärleksrelationens gåtfullhet, den som bevarar kärlekens väsen. År efter år.

Vi har smugit in i ett ostört hörn på ett café i Gamla stan, Tomas Böhm och jag, för att tala om vad kärlek är och hur man skyddar detta sköra väsen. Han är Sveriges svar på Francesco Alberoni (italiensk sociolog och ”kärleksguru”) och därför ett självklart intervjuobjekt i kärleksteoriernas vindlande värld. Efter böckerna Efter förälskelsen, Om otrohet och Ska du säga (nu samlade i volymen Kärleksrelationen, Natur och kultur) har han bevisligen funderat många långa timmar över kärleken. Den egna erfarenheten av en lång relation med hustrun Suzanne, också hon psykoanalytiker, har bidragit till kunskapsbanken.
- Viljan att älska måste få plats bland vardagsrutinerna. Det får inte bara bli ett målinriktat kvävningssamarbete med stormarknadsadministration som gemensam bas.

Jo man tackar... Viljan att älska är inte det man tänker på när man stånkar fram med en överfull varuvagn utanför ICA Kvantum lite för ofta, inte heller när barnen/slavdrivarna vrålar ”macka” den tröttaste stunden mellan jobb och fiskpinnemiddag, inte när dammråttorna jazzar runt precis överallt framför ögonen medan den en gång så magiska mannen/kvinnan meddelar sin försenade hemkomst. Men det är väl någonstans här som det gäller att hitta tillbaka till gåtfullheten...
- Risken att ta död på kärleken ökar när vardagen tränger in på ett oreflekterat sätt, när man inte har kontroll eller känslan av att man inte har något val. Man måste rensa bland all bråte - så här vill vi inte ha det - i stället för att bara följa med strömmen.
Känner vi egentligen någon som lever i en bra relation, också bakom fasaden? frågade sig Tomas Böhm när han föreläste om hur man bevarar (det förälskade) nuet i framtiden, under en heldag om ”Kärlek och andra svårigheter” som psykoanalytiska föreningen ordnade i våras. Han gjorde funderingen om det verkligen är rimligt att ha en lång lycklig relation som norm i den här tidsepoken som serverar så många lockelser på livets liberala à la carte. Men slutsatsen blir ändå att en lång relation kan utveckla individen enormt mycket.
- Den skapar länkar bakåt och framåt i tiden och ger personerna ett värdefullt nät.

Omständigheterna för kärleken ser förstås annorlunda ut beroende på var i livet man befinner sig. Olika saker ”stör” i olika faser. I tonåren och 20-årsåldern brister kanske mognaden samtidigt som ens egen identitet känns oklar, i 30-årsåldern kläms kärleken mellan barn och karriär, i 40-årsåldern dyker de existentiella frågorna upp och många gör helt om i sina förhållanden, i 50-årsåldern pockar den kommande pensionen på framtidsplanerna, i 60-årsåldern och senare kanske kroppsliga krämpor kan störa mer än psykiska. Ja, varje par har sin unika situation. Men förälskelsen kan slå ner när man minst anar det. Frågan är vad man gör sen.
I somliga lyckliga fall sipprar lite av den rusiga känslan över från förälskelse till nästa fas. Några beskriver hållplatsen mellan förälskelse och kärlek som ett vägval. Men det händer att en hinner före och vill vidare fort genom att planera och prioritera medan den andra mest är nöjd med att lulla omkring i förälskelseidyllen.
Ja, i kärleksfasen ska man handla, besluta, välja. Den andra har blivit en ambivalent laddad person. Borta är förälskelsen som man passivt kunde delta i, säger Tomas Böhm.

Efter passionen är det aktiva val som gäller.
- I den goda kärleksrelationen har man med sig förälskelsens totala närhet. Man kan stundtals återkalla
sammansmältningen och få ny energi.
Utveckling var ordet.

Men vad innebär det egentligen att mogna?
- En omogen människa säger: ”Du får acceptera mig som jag är. Sån här är jag. Take it or leave it.”
- Den mogna människan svarar: ”Jag vet att du har dina dåliga sidor och att jag har mina. Vi ska se vad vi kan göra med det.” Man är ju inte given en gång för alla.
Det handlar om att stanna upp, lyssna och fundera över förändring.
- Man måste reflektera kring relationen, tänka och prata om hur man vill ha det. Man kan hjälpa varandra med det här genom att skapa ett rum för reflektion. Bra kommunikation förbättrar också chanserna att ha ett givande sexliv.
- Sensuell attraktion hör ihop med att kunna samtala med den andra på ett sätt som befriar. Då integreras driften i relationen.
Man ska också se till att inte samla oförrätter på hög. Missnöjet leder ofta till att man anklagar sin partner.
- Vi har en ständig benägenhet att leta fel och projicera dem på den andre. Missnöjet måste ut - med ett
antagande om att ens partner kan ta emot det. Man får inte anpassa sig för mycket. Men visst krävs det både ansvar och mod för att säga sanningen.
Det lurar en fara i att anpassa sig för mycket och kanske idealisera verkligheten. Man bestämmer sig för att det är bra. Det har ju hög status att vara lycklig. Men man lurar varken sig själv eller den andra i evighet.
- Försök att inte känna en uppgivenhet inför konflikter. Pröva om den andra faktiskt kan härbärgera din irritation och ge honom eller henne en chans att ändra sig.

Man grälar ju om ungefär samma saker i såväl bra som dåliga relationer: städning, barn, tid tillsammans, missbruk, sex.
- Ett varningstecken i förhållandet är hur man förhåller sig till konflikter. Den omogna flyr, den mogna skickar ut en fredstrevare.
- Kvinnor är ofta bättre på att ta initiativ till reflektioner kring känslor. I förälskelsens symbios har också mannen närmare till känslorna. Också männen reagerar ”kvinnligt”. Båda går tillbaka till symbiosen med modern. Då öppnar man slussarna till känslolivet. Risken är att man stänger dem sen.
- Det är viktigt att kunna tala öppet om saker och ting, även med risken att förlora den älskade.

Det finns många blindskär i relationen. Om man bortser från all påfrestning som yttervärlden kommer med - som sjukdom, arbetslöshet, besvärliga relationer till släkt och vänner, dålig ekonomi och så vidare - så har några ramlat in i relationen som en räddning ur en depressiv livssituation.
”Skillnaden är att ha den andra som förutsättning, mening och motiv för sitt eget liv jämfört med att vilja ha den andra som en berikande kvalitet som tillförs mig där jag står på mina egna ben”, skriver Tomas Böhm i Efter förälskelsen.
- Ytterligare en viktig ingrediens i mognaden är att man måste acceptera att man inte kan kontrollera den andra.

Att det finns något okänt, gåtfullt hos den andra är något man bör bejaka.
- Det är den här personen jag utvecklas med, som ger mig överraskande saker. För att leva ihop så gäller det att vara tillräckligt samstämmiga, men också att respektera vad den andra tycker om och också vara intresserad av olikheten, att berikas av varandras liv.
Det är när man når över ännu en tröskel i parförhållandet som man får bevis för att den sköra hinnan höll.
- Det gåtfulla i kärlekens väsen återuppstår varje gång man röjer ett hinder i relationen, säger Tomas Böhm. Det handlar om att ge den andra tid. Och att ge upp något av sitt gamla själv.
I nöd och lust.