Anita Cassmer Bergstedt, 70 år, skulle kunna vara tagen ur ett glansigt magasin för mogna affärskvinnor. Hon utstrålar bestämdhet, något som säkert passade alldeles utmärkt när hon var yrkesaktiv som fastighetsmäklare. Tord Bergstedt, 78 år, är lika elegant men har en mer försiktig framtoning.

När Anita träffade Tord för första gången, på en testund hos gemensamma bekanta, var hon 56 år och han 64. Hon hade varit änka i fem år.

– Det föll mig inte in att jag skulle träffa någon igen. Många letar ju aktivt, men det gjorde inte jag. Men så kom mannen i mitt liv instormande på sitt försynta sätt. Han är sån, Tord, en försynt människa som ser till att han får som han vill.

För Tord var kärleken omedelbar.

– Jag visste efter fem sekunder att jag skulle gifta mig med henne, att jag måste. Det var en naturkraft, jag skulle gå under annars. Det var det som styrde mig sedan, i alla mina åtgärder.

Han beskriver att han före mötet med Anita levde ett bedövat och känslokallt liv.

– Men Anita gav mig tillbaka livet kan man säga, även om det är en klyscha. Det är en väldig kraft i att förlösas från ett oengagerat tillstånd till ett engagerat, säger Tord.

Anita tyckte att Tord var ”charmerande” där på tebjudningen, och när han kom på att de båda hade en passion för Italien tog samtalet fart. Men det var först efter den första träffen, en lunch på Teatergrillen, som något hände i Anita. Tord tog henne under armen, och de traskade tillsammans mot Nybroplan. Som om det var den naturligaste saken i världen. Hon kände stor trygghet, att så här skulle det vara.

Tord föll så stenhårt för Anita att han inte såg några andra alternativ än att vara med henne. Men han tycker samtidigt att det finns ett risktagande i att träffa någon på äldre dar.

– Du lämnar dig öppen och kan åka på en stjärnsmäll om personen inte är den du trodde.

– Men det gäller väl alla åldrar? undrar Anita.

– Jag tror att den rädslan är ännu starkare när du är äldre. Det tror jag hindrar många att ta steget, de är rädda att göra bort sig. Att det ska gå åt helvete igen, att man ska få höra ”Hur kunde du vara så dum”? När jag var ung hade jag mer inställningen att går jag på en nit så är det väl inte hela världen.

Med Anita var det bara att strunta i rädslan, och nu har de varit gifta i 14 år. Ett par som kommer i lagom tid till färjan ut till sommarhuset i skärgården, eftersom han är tidspessimist och hon är tidsoptimist. Tords försiktighet säger han kommer från hans tid som landstingsdirektör.

– Det är ett arv från landstinget, att ständigt vara beredd på alla fallgropar. Min älskade ser inga svårigheter alls, hon vet med sig att det ordnar sig, säger Tord.

Anita tror att anledningen till att de alltid har saker att prata om är deras gemensamma referensramar.

– En gemenskap kring uppfostran, hur vi växte upp, hur vi har utbildat oss. Vi är båda akademiker och talar samma språk. Vi behöver inte hålla på och förklara och göra oss till, utan det känns äkta mellan oss.

De flyttade ihop efter några månader och det gick förvånansvärt lätt, säger Tord.

– Jag hade faktiskt varit livrädd för det, tänkte att jag har mina vanor och allt det där. Jag minns att det var en bordskamrat i kommunfullmäktige som varnade mig för att lämna hår i tvättfatet.

Efter ett halvår gifte de sig, den ”tredje resan” för dem båda som Anita uttrycker det. De hade båda barn sedan tidigare, gemensamma barn var det för sent för. Men barnbarnen samsas de om, delar aldrig upp vem som hör ihop med vem biologiskt.

– Det var ett snilledrag att tänka så. Det har fört oss alla samman, säger Tord.

Intervjun har föregåtts av två korta samtal: Ett från sommarhuset i skärgården, med barnbarnen stojandes i bakgrunden, ett från en semesterresa i Rom. Skärgård och resor, mat och fiske njuter båda av.

Anita konstaterar flera gånger att hon och Tord känner igen sig i flera av beskrivningarna i den studie som Idagsidan skriver om på onsdag, som handlar om vad en ny relation efter 60 kan ge. De känner igen att det finns mer tid för relationen nu, än när livet var ”busy, busy” med barn och karriär. Att de inte växer isär utan stannar tillsammans på samma platå.

– Och så är man räddare om varandra. Man vill inte gå på en mina igen. För mig skulle det ha varit ett fullständigt fiasko om det inte hade lyckats den tredje gången. Och så gör man inga snedsprång i vår ålder, det orkar man inte med säger Tord och Anita höjer på ögonbrynen.

– Det jag menar att jag tidigare har varit omogen och slarvig, jag förstod inte att värdesätta ett äktenskap. Det gör jag verkligen nu, säger Tord.

Anita säger att hon hela tiden hör om nya par som upplever ny kärlek ”på äldre dar”.

– Det är det som är grejen nu! Det är förtjusande att träffa någon i mogen ålder. Jag har flera väninnor som har träffat en ny livspartner efter att de skilt sig eller levt länge som änkor. Det finns ingen missunnsamhet från omgivningen heller, bara glädje.

Anita tror att hennes generation, 40-talisterna, skiljer sig från tidigare generationer.

– Min mamma levde ju ensam i 19 år, jag tror inte att det skulle ha fallit henne in att träffa någon ny efter att min pappa gick bort. Men vår generation försöker nog ta för oss lite mer av livet, säger Anita.

– Och vi tänker mer på att sköta oss, för att ha en chans att leva långa friska liv, säger Tord som tror att det påverkar relationen:

– Ska man älska kan man ju inte vara orörlig, och ska man resa måste man vara ganska fit for fight.

Den uppvaknade sexuella lusten, som en ny relation kan ge, berättar deltagarna i studien (som presenteras på onsdag) mycket om. Anita och Tord tycker att åtrå är en självklar del av en kärleksrelation, men att den är privat. De lägger i stället fokus på den totala lusten, lusten att leva. För Anita var det oerhört tydligt:

– Jag minns så väl att jag stod och väntade på bussen. Och plötsligt hörde jag musik. Och jag upptäckte färger, att någon hade röd klänning. Jag hade inte tänkt på när det hade försvunnit, men jag måste länge ha gått runt och varit liksom nollställd.

Om de inte hade träffats tror Anita att hon hade fortsatt vara mormor, mamma och vän. Trampat på i ullstrumporna. Haft ett rikt liv ändå.

– Men att ha en partner som man trivs med. Det är grejen. Och jag tror också att vi har mer att ge våra familjer.

Nu ser de fram emot ytterligare 15–20 år tillsammans.

– Jag har lovat att jag ska bli 90, säger Tord.

– Nej, 95, säger Anita och lägger fundersamt till:

– En vacker silverräv.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Har du också funnit ny kärlek efter 60?

Vad är speciellt med en ny relation på äldre dar? Du får vara anonym. Mejla oss eller kommentera på nätet. Idagredaktionen väljer ut bidrag som sedan publiceras.

svd.se/idag

idag@svd.se

facebook.com/idagsidan

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -