Sitter här i min kropp och funderar: Vem är jag? Eller, var är jag, i denna 40-åriga 90 kilo tunga muskulösa (nåja) kropp? Är jag densamma som det 50 centimeter långa och 3 kilo lätta nyfödda spädbarnet Anders? Är jag någon annan än då jag var en 140 centimeter kort spinkis på 40 kilo som just hade börjat sjuan?
Nej, så känns det inte. Trots att min kropp ständigt förändras (vart sjunde år lär alla celler ha blivit utbytta minst en gång), trots att mina tankar, känslor, föreställningar och synsätt förändras, så upplever jag att jag ändå är densamme.
Vem är jag då, som tycker mig vara "ägaren" till allt detta föränderliga, den som från en okänd plats inom kroppen iakttar allt det som sker, som funderar över det som skett och som försöker se in i framtiden?
Tonårsfunderingar kanske någon tycker. De senaste hundra åren är det få filosofer som betraktat frågan om självmedvetandet som särdeles intressant. Inom vetenskapen har man till och från studerat medvetandets innehåll - tankar, minne, sinnesfunktioner, inlärningsprocesser och till och med känslor - men knappast brytt sig om medvetenheten som sådan. Det har snarast ansetts som ett opassande ämne att ta sig an.
Ja, medvetandeproblemet har länge setts som ett "skenproblem", både inom behaviouristisk psykologi och analytisk filosofi.
Fast de senaste decennierna har attityden blivit en annan. Filosofer, psykologer och sociologer diskuterar återigen detta märkliga fenomen att vi upplever att vi finns till och känner oss som unika personer. Och kognitionsforskare och neurofysiologer har börjat tränga allt djupare in i medvetenhetens mysterier.
Få har dock samma starka intresse för jagets gåta som amerikanen Antonio Damasio. Han är professor vid institutionen för neurologi i Iowa och vid Salk Institute for Biological Studies i La Jolla, Kalifornien.
- Jag har så länge jag minns varit besatt av detta ämne, säger denne expert på hjärnan och dess sjukdomar.

I böcker som Descartes misstag (Natur och kultur, 1999) och än mer i den senaste, Känslan av att leva (Natur och kultur, 2002), försöker han ringa in vad jaget är, varifrån "känslan av att leva" kommer. Inom oss finns ju inte bara känslor, det finns ju också en upplevelse av känslan och insikten om att någon (jag) upplever den. Detta upplevande "jag" kallar Damasio för medvetenheten, till skillnad från medvetandet som är hela flödet av känslor.
I motsats till den franske filosofen Rene Descartes - för att inte tala om fornindiska filosofer, platoniker, gnostiker och andra mystiker - gör inte Antonio Damasio någon definitiv skillnad mellan kropp och själ.
Han är ingen dualist. Själen och dess innehåll, inklusive jaget, är inte av någon annan substans än kroppen. Jaget har uppstått i en evolutionär biologisk utveckling och det ger oss människor, och andra djur som också har en jaguppfattning, en överlevnadsfördel.
Har då Antonio Damasio en utpräglat materialistisk syn på människan? Är vår medvetenhet och vårt medvetandes innehåll, tankar och känslor, inget annat än biokemiska processer?
- Ja och nej. Filosofiskt kan jag lika lite som någon annan förklara hur biokemiska processer kan omvandlas till en subjektiv upplevelse, som ingen utomstående kan komma åt. Men jag tror inte att det finns något medvetande utanför kroppen, medvetenheten är direkt kopplad till kroppen och de affekter i kroppen som ger upphov till medvetna känslor.

Antonio Damasio tror att vetenskapen kan förklara några av de mekanismer som ligger bakom det biologiska konststycket att frambringa medvetenheten.
- Men därmed har vi inte förklarat alla de mysterier som medvetandet rymmer, än mindre har vi sagt något om universums ursprung och livets mening, påpekar han.
Som grund för sin uppfattning om medvetenhetens hemlighet har Antonio Damasio framför allt ett stort antal studier, egna och andras, av människor med olika hjärndefekter.
I sina böcker berättar han om många olika fall. Ett sådant är en av hans patienter som plötsligt under ett samtal kunde "försvinna", mentalt sett. Patienten, en medelålders man, slutade prata och var helt onåbar. Ändå fortsatte hans inre organ, hjärta och lungor med flera, att fungera och därtill kunde mannen sitta kvar i stolen, eller resa på sig och gå runt i rummet, utan att skada sig. Men "han" var inte där. Han rörde sig som en märklig biologisk maskin.
Efteråt kunde mannen inte berätta vad han upplevt under denna frånvaro. "Han" hade uppenbarligen inte själv varit närvarande. Hos den mannen upptäckte Antonio Damasio skador på de delar av hjärnan som enligt honom är vitala för medvetenheten.
Närmast motsatsen är fall där patienter drabbas av ett till synes förfärligt fenomen som kallas "locked-in". Patienten är totalt förlamad och kan inte röra någon kroppsdel förutom pupillerna, men befinner sig inte i koma utan är medveten och närvarande. Man kan tala till patienten, och denne kan svara - ja eller nej - genom att röra pupillerna till vänster eller höger.
Ett fruktansvärt tillstånd? Nej, säger Antonio Damasio efter att ha frågat patienter som svarat med ögonrörelser. Jaget och hjärnan är inte isolerade från den övriga kroppen. Hjärnan, tankar och känslor, är helt beroende av en kropp. Om kroppen är totalt stilla, så stillas även känslolivet. Man blir helt enkelt inte upprörd, utan känner sig lugn och harmonisk!
Genom att undersöka hjärnan hos patienter, som de ovan nämnda, med olika slags hjärnskador har Antonio Damasio kommit fram till vilka delar av hjärnan som är vitala för att vi ska ha en medvetenhet, en jagnärvaro.

För att stärka sina hypoteser tar han även evolutionen, och fostrets utveckling, till hjälp. Som bekant finns det enkla levande varelser med knappast någon hjärnstruktur alls, likaså är hjärnan ytterst outvecklad hos det nyskapade fostret. Med evolutionens gång, och tidens gång, utvecklas allt mer komplexa hjärnstrukturer.
Antonio Damasio menar inte att självmedvetandet är det allra högsta stadiet av hjärnutveckling. "Högre" är exempelvis förmågor som hör till den "vidgade medvetenheten": språk, kreativitet och samvete.
I Antonio Damasios modell utvecklas först ett "proto-jag" - ett slags bas-jag som håller ihop och samordnar kroppens alla delar till en enhet, en organism. I själva verket består "vi", den organism som Damasio ur en biologisk synvinkel kallar en människa, av många samverkande individuella delar. Ända långt nere på cellnivå finns en viss individualism.
Detta proto-jag är inte medvetet, utan sköter sina sysslor på en omedveten nivå. De delar av hjärnan som är aktiva i denna verksamhet är bland andra insula, hjärnstamskärnorna, hypothalamus och basala framhjärnan.

Nästa steg i modellen är "kärn-jaget" - en upplevelse av att vi är aktörer i en kunskapsakt, en historia, som berättas via det sensoriska maskineri som Damasio kallar kärn-jaget och med hjälp av allt som kommer från hjärnans minneslager och som
erinras via sinnen, genom kroppens
rörelser eller det autonoma nervsystemet.
- Vi vet att det är vi som ser, eftersom historien skildrar en karaktär, en aktör - vi själva - som sköter seendet.
"Vi är musiken, så länge den spelar", säger Antonio Damasio. Ett citat hämtat från en dikt av T. S. Eliot.
Bortom kärn-jaget är det självbiografiska jaget, säger Damasio. Om kärn-jaget har en flyktighet över sig, så är det självbiografiska jaget - resterna av kärn-jagets upplevelser, lagrade i vårt minne - som består. Genom mängder av erfarenheter bygger vi upp en bild av oss själva, en känsla av att vara en person som varit med om en massa saker, en person som är på ett visst sätt och som är på väg mot en förmodad framtid.

De strukturer som behövs i hjärnan för att detta ska ske är bland annat cingulum, colliculi superiori och thalamus, menar Damasio.
Är då jaget, känslan av att vara en enda
levande person, en illusion, ungefär som buddhisterna menar?
Nej, så ser inte Antonio Damasio på sig själv eller andra. Medvetenheten är en biologisk konstruktion, den är en representation i hjärnan av hela organismen, på ungefär samma sätt som yttervärlden och dess intryck förvandlas till en representation i hjärnan. Och den är vag och undflyende och upphör då döden inträder. Men den är samtidigt kraftfull och påtaglig och varar så länge vi lever.
Uppenbarligen ger den oss överlevnadsfördelar: Vi kan fokusera på väsentliga saker, förutse risker, faror och smärta, och lära oss undvika dem på ett effektivt sätt. Vi vet vad njutning och lycka är och hur vi kan uppnå detta.
Samtidigt finns det förstås en viss tragik i denna förmåga: vi vet när njutningen och lyckan saknas, eller när den är omöjlig att uppnå. Vi vet att vi en gång kommer att dö, och att vårt självmedvetande då ska upplösas i enskilda celler, som vandrar vidare på nya äventyr ...

Anders Haag