Vardagsrummets alla ytor är rena. Ryamattan är dammsugen och soffbordets glasskiva putsad. På tv-bänken ligger ett paket. Patricia Axling ska skicka tillbaka några beslag som inte passade.

– Dagens stora händelse är att gå och posta ett paket på Norrbacka tobak, det känns så jäkla töntigt och lite förnedrande.

Patricia Axling, 21 år, vill ha ett jobb. Hon är klar med sin utbildning till paralegal, juridisk handläggare, och har skickat cirka 200 intresseanmälningar till olika jobb under de två månader hon varit arbetslös.

– Det känns väldigt surt. Jag är verkligen sugen på att börja arbeta och vet att jag skulle göra ett bra jobb. Men de kör med säkra kort, de vill ha någon som har jobbat tidigare.

När Patricia Axling började utbildningen för ett och ett halvt år sedan var läget ett annat. I kullen som gick ut då fick 17 av 30 fast jobb före examen. När Patricia Axling började söka jobb så smått i november var det betydligt kärvare. Hon har blivit kallad till sju intervjuer och blivit besviken lika många gånger.

– Jag faller på att jag är ung och har för lite erfarenhet. Alla säger att det är ett plus att vara ung, men samtidigt kräver de att man ska ha några års erfarenhet.

Dagarna känns ibland meningslösa. Patricia kliver upp på morgonen, äter frukost, kollar platsannonser, söker runt lite på internet, går och tränar, går hem. Hon plockar och städar, men det är snart gjort att få tvåan fin. Patricia kan gå till återvinningsstationen fast det bara ligger några tomflaskor i påsen, bara för att känna att hon gjort någon liten nytta. Det är så många timmar varje dag att fördriva.

– Pengabiten är jobbigast med att vara arbetslös. Om man träffar kompisar så gör man alltid ­något, från att hyra en film till att gå ut och festa och allt kostar pengar. Jag vill inte göra något som kostar pengar. För varje krona jag spenderar måste jag låna mer.

Patricia är inte berättigad till a-kassa eftersom hon inte har tillräckligt lång sammanhängande arbetslivserfarenhet. Efter gymnasiet gjorde hon värnplikten och sedan utbildade hon sig. Senast hon fick pengar var decemberutbetalningen från CSN på drygt 3000 kronor.

– Som tur är får jag låna av min sambo. Annars hade jag fått gå till socialbyrån. Men det vill jag absolut inte, det känns verkligen förnedrande. Det har så mycket sämre klang att gå på socialbidrag än att få a-kassa. Fast egentligen är det samma sak, du får ett bidrag.

Patricia tycker inte om att behöva säga att hon är arbetslös, hon brukar inte prata så mycket om det med sina kompisar, tar inte upp det i sin blogg eller på Facebook.

– Det är svårt att sätta ord på, men det känns jobbigt. Det var mycket bättre när jag på en ­anställningsintervju kunde säga ”jag tar min examen i januari”.

När den ene är arbetslös och den andre arbetar går livet i otakt. Patricia och hennes sambo kan skämta om det. Vid middagen kan han berätta om vad som hänt på jobbet, viktiga möten och människor han träffat. ”Och jag har varit på Ica”, kontrar Patricia.

– Det känns som om jag inte har något att bidra med, inget spännande att berätta. Det blir väl lite jobbigt för honom också. Jag kanske inte är på bästa humöret alltid. Ibland känner man sig lite låg och ibland blir man bitter över ingenting.

Trots att Patricia tränar boxning eller går på gym fyra-fem kvällar i veckan så blir hon inte kvitt rastlösheten, hon vill så gärna få börja jobba. Det kryper i hela kroppen. När hennes sambo kommer hem från jobbet är han trött, medan hon är fylld av energi även om hon har tränat. Patricia har förståelse för att sambon är trött. På helgerna brukar hon vilja hitta på något, men det är inte odelat roligt eftersom hon måste spendera pengar, pengar som inte är hennes.

– Egentligen har jag det väldigt, väldigt bra. Och det är lite jobbigt också, många som säger ”men du har en sambo som tjänar pengar”. De tycker att jag kan leva på ­honom, men för mig fungerar det inte så. Jag vill ha mina egna pengar och känna att jag kan bidra med något.

Den som är arbetslös lär sig snart att bara för att man skickat en ­ansökan kan man inte förvänta sig ett svar. Men Patricia har ­bestämt sig för att inte bli nedslagen av det utan skickar i stället så många ansökningar att hon i alla fall får några svar. Skriva cv fick hon lära sig redan i gymnasiet när hon gick handel- och administrationsprogrammet. Hennes cv är kort och koncist som det ska vara. I presentationen lyfter Patricia fram sina goda sidor, men är inte överdrivet skrytsam. Att hon har sex SM-medaljer i karate nämner hon helt kort i en sista rad.

– Så fort du har något utmärkande är det bra att ta med det i ansökan. Jag brukar aldrig tala om att jag har SM-medaljer när jag pratar med folk, säger bara att jag har tränat karate. Men när man träffar en arbetsgivare är det bara att trycka på och lägga jante åt sidan. Idrottsprestationer visar att man är disciplinerad.

Patricia tyckte att det kändes lite olustigt första gången hon gick till arbetsförmedlingen. När en av arbetsförmedlarna vänligt och mycket grundligt gav henne en introduktion kände hon sig som en femåring, hon vet ju faktiskt hur en dator fungerar.

– De ger lite stöttning och så, men jag känner att de inte kan göra så mycket för mig. Men nu råkar det vara så att på Norrmalm är personalen så himla trevlig. Det kan vara skönt att gå dit och socialisera sig lite, få visa vilka jobb man har sökt och känna att man gjort något värdefullt. ­Ibland händer det att arbetsgivare ringer till arbetsförmedlingen och ber dem att rekommendera tio personer för till exempel ett sekreterarjobb och det är därför jag fortsätter att gå dit var fjortonde dag.

Men Patricia kommer nog inte att gå med i a-kassan när hon börjar jobba. Hon tycker att det är ett dumt system när någon som jobbat halvtid på Ica under ett halvår är berättigad till a-kassa, men inte den som satsar på att skaffa sig en utbildning.

– Jag kanske inte vill stödja det, då tror jag hellre på att jag själv sparar pengar varje månad.

Om Patricia ska försöka lyfta fram något positivt med arbetslösheten så är det att hon äntligen hinner läsa böcker. Hon har plöjt Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, hela Twilightserien, Muhammed Alis självbiografi, Richard Dawkins ”Illusionen om Gud” och håller just på med Khaled Hosseinis ”Flyga drake”.

Patricia tycker också att det är bra att hon fått öva sig på anställningsintervjuer. De hon har gått på har varit väldigt olika. En del har följt ett standardformulär ”Vad är dina tre bästa egenskaper?” ”Vad är dina tre sämsta egenskaper?”. En intervju var mer som ett intressant samtal. En ­annan var upplagd som ett hetsigt korsförhör med ett batteri av frågor. Det var inte så lätt att hitta ett svar till ”Berätta om ett grupparbete som har gått dåligt”.

– Nu när man har testat på hur det är att vara arbetslös kommer man nog att vara väldigt rädd för att bli det igen i framtiden. Jag vill inte befinna mig i den här situationen igen att vara beroende av andra människor. Jag vill vara självständig.

Fotnot: En tid efter intervjun mejlar en överlycklig Patricia ”jag blev erbjuden en tjänst på Stockholms tingsrätt som jag har tackat ja till (yes!)”.