"Jag var livrädd för att ta något ansvar"

- Min man flydde in i drickandet, jag blev en häxa och vi hade problem med barnen. På arbetet hade jag svårt psykiskt sjuka patienter som jag inte klarade av.
Christina Landemalm, 53-årig undersköterska, minns perioden när inflammationen i tån började. Den som senare växte till värk i ena halvan av kroppen och framför allt i rygg och axlar.
Hon var sjukskriven under långa perioder. Hon hade också lidit av huvudvärk i många år.
Christina växte upp med en bror och ensamstående mamma i Göteborg. Hon var duktig på att måla och teckna men tyckte att det bara var hennes bror som fick uppmuntran. Skolan gick inget vidare men hon hade läggning för teater.
Men när hon kom in på Calle Flygares teaterskola fick hon panik och gick aldrig dit. Senare gick hon med i den radikala vänsterrörelsen och blev aktiv inom KFMLR.
Det ledde till att hon började arbeta på fabrik där hon agerade som infiltratör och därför aldrig fick några mer stimulerande uppgifter.
- Hela perioden fram till 30-årsåldern var väldigt strulig. Jag ville också utbilda mig till sjuksköterska och psykoterapeut men hoppade senare av, och skyllde på tid och pengar.
- Egentligen handlade det om att jag var livrädd för att ta något som helst ansvar, säger Christina Landemalm.

Samma sak hände med hennes konstnärliga intresse - hon började med dans och målning men slutade alltid.
-
Jag gjorde små steg i rätt riktning men sedan backade jag varje gång i en total förnekelse.
Christina gifte sig och fick barn, som kom att uppta all tid. I samma veva bytte hon till en annan vänstergrupp vilket innebar en brytning med de gamla vännerna. Plötsligt fann hon sig utan vänner och utan utbildning.
Det enda jobb som hon kunde få var inom sjukvården där hon egentligen inte ville arbeta. Så småningom började huvudvärken och sedan värken i kroppen
I 35-årsåldern kom Christina i kontakt med Integral psykoanalys och började i behandling. Sedan 15 år tillbaka hade hon haft helt oregelbunden mens men nu blev den plötsligt regelbunden säger hon.
- Jag insåg att jag såg ner på att vara kvinna. Jag var avundsjuk på min bror och skämdes för mina intressen som att sy och pyssla hemma. Vänsterrörelsen var också väldigt mansdominerad och jag sminkade mig aldrig eller gjorde mig snygg.
- Genom analysen började jag bejaka det jag egentligen var. Jag insåg också att jag förnekat allt som jag var bra på
och tyckte om. Jag var en person som alltid flydde, som inte stannade i något.
Efter en kort tid försvann hennes huvudvärk och nu är även värken i rygg och axlar så gott som borta. Christina behöver inte sjukskriva sig mer.

Vad var det då som utlöste alla de fysiska problemen tror du?
- Framför allt att jag hade haft en väldigt falsk självbild. Jag såg mig som ett offer. Till exempel slutade jag måla för att jag skyllde på att ingen hade uppmuntrat mig. Egentligen var det jag som inte ville anstränga mig och våga se vad jag kan och inte kan.
Christina menar att hon har börjat se sig själv på ett djupare plan och att hon nu lyckas ta vara på sina möjligheter bättre. Hon tillhör en målargrupp där hon trivs och har en man hon tycker om.
- Jag har också insett att det inte bara går att klaga och gnälla på jobbet. Ibland måste man acceptera att det helt enkelt inte går att göra något. Och i annat fall måste man försöka hitta någon lösning.
- Jag har också fått en bättre relation till mina arbetskompisar
och kan se deras fördelar, sedan jag blev mer ödmjuk och förstod att problemen också finns hos mig.

I Vickys Johanssons familj var det viktigt att sporta och äta riktigt. Själv var hon ganska inbunden och skämdes ofta för sina föräldrar och sig själv. När hon började i sjuan blev hon kär i en kille och de blev ihop. Men en olycklig dag ropade någon i en skolkorridor att hon hade stor bak - och det bet sig fast i hennes huvud. Strax före sommaren gjorde hennes pojkvän slut utan någon förklaring.
- Jag tänkte att problemet kanske var att jag var för tjock.

Det sommarlovet träffade Vicky Johansson, i dag 33-årig lärare, inte sina kompisar. Hon var hemma och skrev recept, lagade specialmat och tränade före varje måltid. Återkomsten till skolan på hösten blev en chock. Alla hennes kompisar stirrade. Hennes idrottslärare började gråta när hon såg henne och sa att hon hade förstört sig själv. Hon hade gått ner 12 kilo.
Hennes mamma tog henne till en naturläkare, men det var oerhört svårt att lämna "drogen"
att hela tiden gå ner mer i vikt.
- Det hade blivit ett sätt att fly. Att vara tjock var att ha problem. Blev jag smal skulle jag bli ren. Det handlade om att bli problemfri. Den förlorade pojkvännen hade hon däremot snabbt glömt bort.
Den nya tekniken hon fann att handskas med problemen var att gå hem och äta en massa. Sedan kräktes hon och kände sig helt lugn efteråt. Men snart kom nya ångest- och ångerkänslor.
- Det var som om jag försökte ersätta allt gott i livet med sötsaker och mat, samtidigt som det var fult och skamligt att äta.
Problemen fortsatte hela tonåren. Vicky började träna allt mer friidrott och särskilt tyngdlyftning. När hon var 18 blev hon svensk mästarinna. Hennes mens hade upphört fyra år tidigare i och med ätstörningarna.
- Jag började känna att det var ju inte så kvinnligt med tyngdlyftning och att jag ville ha tillbaka min mens.

En läkare tipsade henne om integral psykoanalys och hon berättar att efter två analyssessioner kom mensen igång igen.
- Det var som en
uppenbarelse när jag förstod att allt jag tänkt om mig själv var tvärtom. Att jag var tvungen att gå emot mina egna tankar, om jag ville bli bra.
Vicky fortsatte att ha flera återfall av bulimi. Hon slutade i analysen och hade samtidigt många svårigheter i sitt jobb som förskolelärare. Men till slut ville hon ta tag i problemen på allvar.
Hon flyttade till Frankrike för att lära sig mer om integral psykoanalys och började gå i behandling hos psykoanalytikern Claudia Pacheco (se gårdagens artikel). Första veckan fick hon en fruktansvärd ångest och kräktes hela tiden. Sedan gick allt över säger hon.
Vicky sitter och bläddrar i en dagbok där hon skrivit att hon blivit frisk från sin bulimi, i juni för exakt tio år sedan. Sedan dess har hon inte haft något återfall.
Hon kom att flytta till Brasilien, där hon arbetar som lärare. Ibland kommer idéer om att hon inte får se tjock ut inför eleverna - något som hon då tar upp i psykoanalysen.
- Jag tror att det som fick mig att bli frisk var insikten att man
får ha problem - att man inte behöver vara perfekt.

Nelson Andrade, 56-årig ekonom, säger att han tillfrisknade från prostatacancer efter ett år i psykoanalys. Läkarna var väldigt förvånande. Tumören hade utvecklats då Nelson separerat från sin fru. Hon ville inte längre ha sex och Nelson kände sig ofta förtryckt av henne - till exempel hade hon fått honom att sluta med teater som han arbetade med på fritiden. Själv sa han aldrig något om vad han kände eller tänkte.
- Men i stället för att bli mer självständig när vi separerade flyttade jag in som inneboende hos en äldre änka som kontrollerade mig totalt, varenda steg jag tog. Jag förbättrade inget i mitt liv.
Genom analysen kom Nelson fram till att det var han själv som hade en destruktiv och skuldbeläggande attityd mot sig själv - något som han bara projicerat på sin fru tidigare.
Nu har han gått tillbaka till henne, och har börjat arbeta med teatern igen. Han mår bättre fysiskt även om inte alla problem är borta.
- Men genom terapin har jag lärt
mig att det är bra att se inom mig själv, för att kunna kontrollera min oro och rädsla.

Eliseanne Nopper, 40, var den duktiga psykiatrikern. När hennes kolleger på avdelningen inte dök upp tog hon emot alla deras patienter också och arbetade ofta dubbla arbetspass. Hon höll god min men inom sig var hon arg.
Senare sa hon upp sig från sitt jobb och startade en översättningsfirma med en vän. Men hennes kompanjon kom ofta först på kvällen och Eliseanne var åter den som gjorde allt jobb. När hon började i analys hade hon haft den kroniska sjukdomen kolit (en ändtarmsinflammation) i tre år. Vid tillfället var den blödande och hon kallsvettades.
- Jag visste ju att det kunde finnas en emotionell komponent bakom sjukdomen men det var inte därför jag började i psykoanalys. Jag tänkte nog som de flesta läkare, att visst kan terapi förbättra symptomen, men inte bota.

I analysen började hon prata om problemen på arbetet. Koliten gick över efter två analysomgångar.
- Jag insåg att jag valt en "perfekt"
kompanjon att arbeta med för att förstöra för mig själv. Jag såg mig hela tiden som ett offer som andra utnyttjade - inte att det var jag själv som satte mig i de där situationerna.
- Jag såg inte mina gränser och tyckte att jag var bättre och duktigare än alla andra. Och inom mig hade jag en stark ilska som jag maskerade.
- När jag väl hade blivit medveten om den här problematiken kände jag att koliten inte skulle komma tillbaka mer.
- Min man flydde in i drickandet, jag blev en häxa och vi hade problem med barnen. På arbetet hade jag svårt psykiskt sjuka patienter som jag inte klarade av.
Christina Landemalm, 53-årig undersköterska, minns perioden när inflammationen i tån började. Den som senare växte till värk i ena halvan av kroppen och framför allt i rygg och axlar. Hon var sjukskriven under långa perioder. Hon hade också lidit av huvudvärk i många år.
Christina växte upp med en bror och ensamstående mamma i Göteborg. Hon var duktig på att måla och teckna men tyckte att det bara var hennes
bror som fick uppmuntran. Skolan gick inget vidare men hon hade läggning för teater.
Men när hon kom in på Calle Flygares teaterskola fick hon panik och gick aldrig dit. Senare gick hon med i den radikala vänsterrörelsen och blev aktiv inom KFMLR.
Det ledde till att hon började arbeta på fabrik där hon agerade som infiltratör och därför aldrig fick några mer stimulerande uppgifter.
- Hela perioden fram till 30-årsåldern var väldigt strulig. Jag ville också utbilda mig till sjuksköterska och psykoterapeut men hoppade senare av, och skyllde på tid och pengar.
- Egentligen handlade det om att jag var livrädd för att ta något som helst ansvar, säger Christina Landemalm.

Samma sak hände med hennes konstnärliga intresse - hon började med dans och målning men slutade alltid.
- Jag gjorde små steg i rätt riktning men sedan backade jag varje gång i en total förnekelse.
Christina gifte sig och fick barn, som kom att uppta all tid. I samma veva bytte hon till en annan vänstergrupp vilket innebar en
brytning med de gamla vännerna. Plötsligt fann hon sig utan vänner och utan utbildning.
Det enda jobb som hon kunde få var inom sjukvården där hon egentligen inte ville arbeta. Så småningom började huvudvärken och sedan värken i kroppen
I 35-årsåldern kom Christina i kontakt med Integral psykoanalys och började i behandling. Sedan 15 år tillbaka hade hon haft helt oregelbunden mens men nu blev den plötsligt regelbunden säger hon.
- Jag insåg att jag såg ner på att vara kvinna. Jag var avundsjuk på min bror och skämdes för mina intressen som att sy och pyssla hemma. Vänsterrörelsen var också väldigt mansdominerad och jag sminkade mig aldrig eller gjorde mig snygg.
- Genom analysen började jag bejaka det jag egentligen var. Jag insåg också att jag förnekat allt som jag var bra på och tyckte om. Jag var en person som alltid flydde, som inte stannade i något.
Efter en kort tid försvann hennes huvudvärk och nu är även värken i rygg och axlar så gott som borta. Christina behöver inte sjukskriva sig mer.

Vad var det då som utlöste alla de fysiska problemen tror du?
- Framför allt att jag hade haft en väldigt falsk självbild. Jag såg mig som ett offer. Till exempel slutade jag måla för att jag skyllde på att ingen hade uppmuntrat mig. Egentligen var det jag som inte ville anstränga mig och våga se vad jag kan och inte kan.
Christina menar att hon har börjat se sig själv på ett djupare plan och att hon nu lyckas ta vara på sina möjligheter bättre. Hon tillhör en målargrupp där hon trivs och har en man hon tycker om.
- Jag har också insett att det inte bara går att klaga och gnälla på jobbet. Ibland måste man acceptera att det helt enkelt inte går att göra något. Och i annat fall måste man försöka hitta någon lösning.
- Jag har också fått en bättre relation till mina arbetskompisar och kan se deras fördelar, sedan jag blev mer ödmjuk och förstod att problemen också finns hos mig.

I Vickys Johanssons familj var det viktigt att sporta och äta riktigt. Själv var hon ganska inbunden och skämdes ofta för
sina föräldrar och sig själv. När hon började i sjuan blev hon kär i en kille och de blev ihop. Men en olycklig dag ropade någon i en skolkorridor att hon hade stor bak - och det bet sig fast i hennes huvud. Strax före sommaren gjorde hennes pojkvän slut utan någon förklaring.
- Jag tänkte att problemet kanske var att jag var för tjock.

Det sommarlovet träffade Vicky Johansson, i dag 33-årig lärare, inte sina kompisar. Hon var hemma och skrev recept, lagade specialmat och tränade före varje måltid. Återkomsten till skolan på hösten blev en chock. Alla hennes kompisar stirrade. Hennes idrottslärare började gråta när hon såg henne och sa att hon hade förstört sig själv. Hon hade gått ner 12 kilo.
Hennes mamma tog henne till en naturläkare, men det var oerhört svårt att lämna "drogen" att hela tiden gå ner mer i vikt.
- Det hade blivit ett sätt att fly. Att vara tjock var att ha problem. Blev jag smal skulle jag bli ren. Det handlade om att bli problemfri. Den förlorade pojkvännen hade hon däremot snabbt
glömt bort.
Den nya tekniken hon fann att handskas med problemen var att gå hem och äta en massa. Sedan kräktes hon och kände sig helt lugn efteråt. Men snart kom nya ångest- och ångerkänslor.
- Det var som om jag försökte ersätta allt gott i livet med sötsaker och mat, samtidigt som det var fult och skamligt att äta.
Problemen fortsatte hela tonåren. Vicky började träna allt mer friidrott och särskilt tyngdlyftning. När hon var 18 blev hon svensk mästarinna. Hennes mens hade upphört fyra år tidigare i och med ätstörningarna.
- Jag började känna att det var ju inte så kvinnligt med tyngdlyftning och att jag ville ha tillbaka min mens.

En läkare tipsade henne om integral psykoanalys och hon berättar att efter två analyssessioner kom mensen igång igen.
- Det var som en uppenbarelse när jag förstod att allt jag tänkt om mig själv var tvärtom. Att jag var tvungen att gå emot mina egna tankar, om jag ville bli bra.
Vicky fortsatte att ha flera återfall av bulimi. Hon slutade i analysen och hade
samtidigt många svårigheter i sitt jobb som förskolelärare. Men till slut ville hon ta tag i problemen på allvar.
Hon flyttade till Frankrike för att lära sig mer om integral psykoanalys och började gå i behandling hos psykoanalytikern Claudia Pacheco (se gårdagens artikel). Första veckan fick hon en fruktansvärd ångest och kräktes hela tiden. Sedan gick allt över säger hon.
Vicky sitter och bläddrar i en dagbok där hon skrivit att hon blivit frisk från sin bulimi, i juni för exakt tio år sedan. Sedan dess har hon inte haft något återfall.
Hon kom att flytta till Brasilien, där hon arbetar som lärare. Ibland kommer idéer om att hon inte får se tjock ut inför eleverna - något som hon då tar upp i psykoanalysen.
- Jag tror att det som fick mig att bli frisk var insikten att man får ha problem - att man inte behöver vara perfekt.

Nelson Andrade, 56-årig ekonom, säger att han tillfrisknade från prostatacancer efter ett år i psykoanalys. Läkarna var väldigt förvånande. Tumören hade utvecklats då Nelson
separerat från sin fru. Hon ville inte längre ha sex och Nelson kände sig ofta förtryckt av henne - till exempel hade hon fått honom att sluta med teater som han arbetade med på fritiden. Själv sa han aldrig något om vad han kände eller tänkte.
- Men i stället för att bli mer självständig när vi separerade flyttade jag in som inneboende hos en äldre änka som kontrollerade mig totalt, varenda steg jag tog. Jag förbättrade inget i mitt liv.
Genom analysen kom Nelson fram till att det var han själv som hade en destruktiv och skuldbeläggande attityd mot sig själv - något som han bara projicerat på sin fru tidigare.
Nu har han gått tillbaka till henne, och har börjat arbeta med teatern igen. Han mår bättre fysiskt även om inte alla problem är borta.
- Men genom terapin har jag lärt mig att det är bra att se inom mig själv, för att kunna kontrollera min oro och rädsla.

Eliseanne Nopper, 40, var den duktiga psykiatrikern. När hennes kolleger på avdelningen inte dök upp tog hon emot alla deras patienter
också och arbetade ofta dubbla arbetspass. Hon höll god min men inom sig var hon arg.
Senare sa hon upp sig från sitt jobb och startade en översättningsfirma med en vän. Men hennes kompanjon kom ofta först på kvällen och Eliseanne var åter den som gjorde allt jobb. När hon började i analys hade hon haft den kroniska sjukdomen kolit (en ändtarmsinflammation) i tre år. Vid tillfället var den blödande och hon kallsvettades.
- Jag visste ju att det kunde finnas en emotionell komponent bakom sjukdomen men det var inte därför jag började i psykoanalys. Jag tänkte nog som de flesta läkare, att visst kan terapi förbättra symptomen, men inte bota.

I analysen började hon prata om problemen på arbetet. Koliten gick över efter två analysomgångar.
- Jag insåg att jag valt en "perfekt" kompanjon att arbeta med för att förstöra för mig själv. Jag såg mig hela tiden som ett offer som andra utnyttjade - inte att det var jag själv som satte mig i de där situationerna.
- Jag såg inte mina gränser och tyckte att jag
var bättre och duktigare än alla andra. Och inom mig hade jag en stark ilska som jag maskerade.
- När jag väl hade blivit medveten om den här problematiken kände jag att koliten inte skulle komma tillbaka mer.