Största hindret för att jag ska älska mig själv är rädsla som ­exempelvis gör att jag jämför mig med andra. Jag tycker nästan alltid att andra är bättre och snyggare och mer värdefulla. Det här hindrar mig både inom kärlek och karriär. Jag ser mina egna mönster och jobbar mycket med att försöka vara mer ärlig mot mig själv och min omgivning. I stället för att skylla på ­andra brukar jag försöka återge min ursprungskänsla, t ex att jag är så rädd för att bli övergiven.

Särskilt lätt för att göra mig själv liten har jag när jag är ­nyförälskad. Detta gynnar verkligen inte relationsskapandet då det borde vara ett tillfälle då jag visar min storhet för min älskade i stället för att förminska mig själv inför honom.

Ofta brukar jag känna att jag mår som bäst när jag är singel och oberoende, men det beror ju på att jag inte då konfronterar min rädsla på samma sätt som

i mötet med en ny kärlek.

Jag har också sett att rädslans motsatta kraft är kärlek. Så när jag upptäcker att jag börjar agera utifrån rädsla brukar jag försöka sansa mig och välja att agera utifrån kärlek i stället. Det är tryggt att veta att det finns alternativ till rädslan, men ett ständigt ­pågående jobb att inte hamna

i klorna på rädslan. Ibland misslyckas man och det är mänskligt. /Eva E

Största hindret för att inte älska sig själv är alla de förväntningar och krav vi fått med oss redan från barndomen; att aldrig ­känna oss tillräckliga.

För att älska mig själv behöver jag bli mera medveten om just dessa ting. Jag lär mig uppskatta mig för den jag är först när jag upplevt svart och vitt. Allt blir så mycket lättare och lyckligare när jag inser att livet är mest bara grått, det är just då det ljusnar. /Christer

1. Största hindret för att älska sig själv....? Till exempel att växa upp i en miljö som hyllar det du gör, och inte den du är. Då kommer du själv i skymundan och dina prestationer, den mätbara lyckan – pengar, karriär, snygg make/maka och liknande – kommer att stå främst.

Risken blir att du hoppar på tåget: ”Den som har mest prylar när han dör vinner.”

2. Hur jag gjort för att lyckas?

Jag var själv tvungen att gå mycket djupt, bland annat inse att jag är alkoholist. I samband med behandling för sju år sedan kom jag i fatt mig själv och fick göra en omstart i livet. Via ett gott andligt arbete har jag funnit en stor nöjdhet och nykterhet. Sinnesro och förmågan att leva livet fullt ut.

Jag har på detta sätt befriat mig från skuld, skam och annan skit som jag drog omkring på ... allt är inte borta, men det har blivit mycket mer hanterbart. /Musselmannen

Vad som är största hindret för att älska mig själv? Felprogrammering sedan tidig ålder. Mina föräldrar skildes när jag var fem år – och min pappa visade inte särskilt att han tyckte om mig. Jag är uppväxt hos mamma som var sängliggande under större delen av mitt liv. Där märkte jag i alla fall att jag dög när jag hjälpte till i hemmet. Jag har aldrig fått lära mig att jag duger bara för att jag är jag. Har utvecklats till att bli kompetent – men en känslomässig katastof.

Nu är jag 51 år och det största hindret är numera jag själv. Jag ser mig allt som oftast genom andra människors ögon. Vad de eventuellt kanske skulle kunna upptäcka för fel ... Tar energi och är ytterst uttröttande, men svårt att komma ifrån ...

Jag försöker tänka att jag duger som jag är, att jag är perfekt som jag är. Utstråla lugn och harmoni. Intellektuellt kan jag ju förstå att jag borde duga lika bra som alla andra, men jag kan inte känna det. Gick för några månader sedan med i en självhjälpsgrupp för personer med dålig självkänsla. Jag är dock osäker på om det stärker självkänslan, men igenkänningsfaktorn är hög – och det är ju ”trevligt”. /Eva Sandberg

Kay Pollak är en modern Narkissos, en man som förälskar sig

i det egna jaget. Synd att SvD ­propagerar för denna typ av ”kärlek”. Kärlek betyder att man är öppen för andra människor. Annars det är bara en parodi på kärleken och detta bekräftar han själv i din artikel. /Orzechowski

Tack för din artikel. För första gången i mitt liv förstod jag varför jag inte har haft något sammanhang med livet. Livet som är Gud. Guds son som är sanningen och livet. Jag har sökt hela mitt liv utan att förstå. Nu föll äntligen bitarna på plats. Tack snälla. /Sökare

Jag läste att ”vi en gång i livet har upplevt närvaron av moderskärlek”. Nej, inte alla, för det tillståndet är inte beviljat alla barn. Jag fortsätter att läsa ”även de som säger att de haft en svår barndom har haft stunder av total kärlek”. Hur kan Lena Lervik veta det? För vad känner en nyss fyllda 17-årig flicka om den totala moderskärleken, hon som föder ett utomäktenskapligt barn. Barnet som är ett bevis på hennes leverne och skall bort, bara bort.

Visst, säkert har den nu gamla kvinnan ännu kvar datachipsen i själen och den präntar fortfarande; sämre, äcklig, oälskad, ingen bryr sig om, stryk, misshandel, ensamhet, övergivenhet, bastard.

Längtan dog för länge, länge sedan, för ingen tog någonsin det övergivna barnets sträckta hand till sin hand. Barnet fick klara sig eller inte, för vem ­brydde sig. Inget känslominne av en total existens och längtan, vad kan det vara? /En robotmänniska

Det Lena Lervik säger är fullkomligt självklara saker men så ofta med det självklara ligger en djup sanning därunder. Det är härligt att läsa Lena Lerviks glädjebudskap – en välbehövlig motvikt till dumheter, konsumerism och olika former av livs­fientlighet som annars mest kommer till uttryck i våra ­media. /Silvia Bergman

Jag förlorade min mamma som 14-åring. Då var jag äldst av fyra syskon och den minste hann inte fylla ett år. Hela den resan lämnade många tomrum och djupa sår, många svåra frågor som ­ingen kunde hjälpa mig med. Men Gud hörde min förtvivlan och sakta och varsamt har såren läkt på ett sätt som jag bara kan beskriva som en stor lovestory mellan honom och mig.

Ett efter ett har smärtorna bytts ut mot underbara minnen, jag är helt förundrad. /Lena Persson

Hela mitt liv har jag längtat efter att totalt förenas med en annan människa. Det har också hänt. Även om det ibland bara har varit för en kort sekund så har jag känt ­samhörighet och vetat att så har även den andra känt. Vi har varit på samma nivå.

Jag ger inte upp, utan ser mig omkring i vimlet av medmänni­skor och väntar på att den ­”rätte” mannen ska dyka upp igen. Den som söker skall finna, sägs det, och faktiskt tror jag att det kan vara så. /Eva Maria Smith

Ett urval av läsarkommentarer på SvD.se/idag:

Pollak har rätt i att vi behöver lära oss älska oss själva. Men det är märkligt att han förnekar begreppet synd, när han i sak bekräftar att vi har mörka sidor som vi måste ta ansvar för. Sedan är det tragiskt att han har missat kärnan i det kristna budskapet att vi är älskade trots våra brister och att det finns både förlåtelse och möjlighet att blir förändrad inifrån. Likaså att det är bara när vi i ­hjärtat förstår att vi är älskade som vi kan älska oss själva fullt ut. /Niklas Hegenbart

Jag håller med Pollak till 100%. Jag anser att man ska njuta av livet, förverkliga sig själv, förverkliga sina drömmar, gå på yoga, tjäna hur mycket pengar man vill, resa, äta god mat, älska så ofta som möjligt. När man sedan vågar tillåta sig själv vara 100% egoistisk så kommer man att upptäcka att man kan ge vilkorslös ­kärlek, ha tolerans och förmåga att kunna glädjas med andra. Jag ­upplever att kristna fokuserar för mycket på förbud, viket gör dem intoleranta och kärlekslösa. /Björn

Eggehorn tänker uppmärksamt – ”Vi har tappat det sammanhang i vilket denna självständiga människa ska leva, nämligen i ömsesidighet och ­beroende av andra.”

Är det inte helt enkelt så att man inte vill erkänna och tro på att man som part begripligen lever i ett befintligt sammanhang och ­i stället tänker att det är människan oberoende av omgivningen som är förutsättningen för god­heten? Man försöker då visionellt skapa ett gott sammanhang ­genom att koppla ihop utvalda ­företeelser man vill tro på. /Opartisk

Det fina med den här intervjun är att Thomas Di Leva ­berättar om sin tro utan att klanka ner på andras trossystem. Han inkluderar. Det finns inget hat, ingen illvilja. Det är trovärdigt, ­andas lugn, kärlek, enkelhet. Jag tror på det han säger på grund av det sätt han säger det på. Gud ­bevare dig och oss alla, Thomas! /Soia

Mig veterligt lärs inte synd ut någonstans sedan diverse ­decennier. Tvärtom uppmuntras man med några undantag ­(klimatet) att förverkliga sig själv, satsa på sina drömmar, passa på att njuta osv. Att människor trots detta mår sämre än för diverse ­decennier sedan kan skyllas på mycket, men varför syndatänkande? Utan synd ingen försoning skulle många kristna säga. Och kan inte ständiga uppmaningar till njutning och privata projekt trycka ner människor? /M