När han berättar det för mig har det gått nästan ett år och hans ”bröder” har transporterats till Kumla för en veckas uppföljningsretreat med Truls. Kyrkljuset i andaktssalen har hunnit brinna ned till hälften. På varje celldörr finns återigen deras förnamn dittejpade: Aleksander. Harry. Rikard. Francisco.

Det är dagen innan alla ska köras tillbaka till sina anstalter. Stämningen är lugn. Vi har fått förmiddagskaffe och hembakad kaka. Nu ska vi få lunch och står samlade runt bordet. Precis som de gjort varje dag under retreaten fattar vi varandras händer inför måltiden. Under några minuter är alla tysta. Fisksoppan doftar, det nybakade brödet ångar i en bakduk. Vi befinner oss inom Kumlaanstaltens enhet för några av Sveriges värsta förbrytare. Minst fyraåriga straff. Kanske livstid.

Runt samma matbord stod Francisco med sina retreatbröder när han blev omskakad i januari förra året. Dagarna i tystnad hade upprepat sig med morgonbön, meditation, enskilt samtal med prästen. Ingen tv eller telefontid, inget prat eller besök. Eftersom de följde Ignatius av Loyolas andliga övningar hade första veckans tema varit godhet. Nu var de inne i nästa, ondska. Och som vanligt höll de varandras händer inför måltiden. Då känner man om ens broder är varm eller kall. Men den här dagen hade Fader Truls bett oss bära plasthandskar. Och plötsligt insåg jag: Jag hade Satans handskar på mig! Francisco hade brutit ihop. Gråtit som en baby, som han säger. Om hur det kändes att bara vara utlämnad till tystnad veckovis framåt säger han:

– Hemskt. Det var hemskt! En smärta så smärtsam att det brinner inuti, man känner att det är en eld. Han rör handflatan i cirklar över magen.

Francisco Severino kom till Sverige 1981, 28 år gammal. Då hade han varit gerillasoldat i Uruguay och suttit i fängelse för politiska brott. Här blev det två familjer i följd: Åtta barn mellan sju och 18 år ler mot honom från olika foton på cellväggen. 1995 dömdes han till livstids fängelse. Vi berör knappast orsaken; han säger att det vanligaste brottet är mord, men att han inte dödat någon. Däremot känner han sig skyldig. Han ser rakt på mig med sina bruna ögon när vi pratar. Sängen i cellen där han sitter är smal, på bordet vid fönstret ligger två böcker om Ignatius av Loyola, jesuitordens grundare. Francisco pluggar religionsvetenskap vid Örebromissionen för att kunna jobba som diakon under strafftiden. Bibeln han visar mig är full av gröna överstrykningar på texten. Han vill säga en sak till om straffet:

– Om du tittar i domen skulle du möta grymma papper. Du skulle inte tro dina ögon.

Nu har han suttit inne i åtta år. Det som hände vid livstidsdomen var en känsla av att precis allt försvann - familjen, barnen, livet. Han var ”jobbig” mot personalen. Hatet som fanns inom honom ökade. Han hade ju inget mer att förlora! Francisco kunde köra hårt! Han var med och bildade Brödraskapet som knappast bestod av de mjukaste grabbarna på fängelset.

– Och så bryter en sådan som jag ihop. Men att gråta på Kumlaanstalten - vad då! En livstidare gör bara inte det.

Nej, här på Kumla finns bara en roll att spela i livets teater, försöker han få mig att förstå. Om han vill visa vem han är med alla brister, rädslor och otrygghet är det kört.

– Inte för att medfångarna skulle göra mig något, utan för att jag inte har någon att öppna mig för. Även inför personalen måste jag, livstidaren, visa mig hård.

Men i dag kan han se att fasaden bara varit till för att skydda sig, en kompensation för bristande självförtroende. Den masken fungerar lika bra inför honom själv:

– Istället för att se Francisco i spegeln, Francisco som varelse, tittar jag på mina tatueringar. Då ser jag den tuffa. Men egentligen är jag så rädd!

När han bröt ihop framför sina långtidsdömda bröder gick han omedelbart till sin cell. Han knäböjde inför Gud. Fader Truls kom efter, knäböjde han också, la en hand på hans axel. Det räckte, säger Francisco.

Men vad inom dig hade du kontakt med?

– Satan.

Menar du att du hade Satan i dig?

– Ja, mitt gamla liv. Men nu kunde jag - (han blåser med munnen) - säga: Gå härifrån!

Han förklarar upplevelsen med att verkligen känna den mörka sidan i sig själv. Då handlar det om att inte bara vara medveten här uppe, säger han och stänger av resten av kroppen med handflatan nedanför hakan. Den här gången kom hela känslan som en vulkan, rakt ner i magen. Fast egentligen är vulkan en felaktig bild, även om smärtan kändes som eld. För när han pratar om hur han fick kontakt med Satan och samtidigt lägger handen på bålens vänstra sida säger han:

– Det kändes iskallt. Iskallt!

Hade det något med skuldkänslor att göra?

– Det kommer att låta groteskt det här, säger han och ser prövande på mig. Men det var som en diarré, ALLT bara VROOM - all skit - bara kom ut. Tystnaden och meditationen hade hjälpt mig att äntligen erkänna: Ja, jag har den mörka sidan i mig. Där började jag kapitulera inför Gud. Och jag var så här stor.

Francisco håller upp tummen och pekfingret mot varandra. Utrymmet där emellan är en centimeter.

– Jag var så liten inuti mig när det var tomt inuti.

Men kapitulationen inför Gud hade egentligen redan börjat på Tidaholmsanstalten där han hade mött en diakon 1997. För första gången fick han prata om sig själv. Och då såg han plötsligt: Fängelse betyder inte att jag förlorar allt, att allting stannar. Jag fortsätter att leva här inne, förklarar han och pekar på sig själv. Jag kan utveckla mig.

Efter åtta år i fängelse säger Francisco att han just nu upplever den bästa tiden. Han rannsakar sig och försöker förbättra de förutsättningar han föddes med som människa. Vid vår gemensamma måltid pekar han på den stora affischen som prästen satt upp på väggen. Den föreställer Petrus som förnekade Jesus tre gånger.

– Jag har förnekat Gud varenda dag. Det goda jag har inom mig, den jag är innerst inne, har jag förnekat. Det jag försöker göra här är att få tillbaka min tillit för att älska mig själv.

Förut levde han ”så högljutt”, tycker han. Han gav aldrig sig själv en chans att lyssna inåt, även om han vagt kunde känna det behovet. Dessutom visste han inte hur han skulle göra.

Och hade han i så fall vågat?

– Om jag tittar in i mig är det mörkt. Det är det enda jag kan finna. Om jag lyssnar inåt kommer jag att se så många brister som människa, så det handlar om modet att se vem jag är, vem du är.

Han har fått jobba hårt på förmågan att vara tyst med sig själv. Nu börjar han lyckas, säger han. Det är som om tystnaden varit svår att upptäcka.

Vad fanns där innan du hittade den?

Francisco säger inget först. Bara sitter på sin smala säng.

– Tomhet.

Paus igen.

– Jag har varit rädd för att lyssna inåt, rädd för att släppa ut tankarna. Jag har direkt velat fylla tomheten med annat.

Han vet vad det är att vara våldsam, förklarar han, egentligen det enda han var bra på i sitt liv. Börjar han prata om det mår han illa. Varför kunde han inte stoppa sig själv? Och det har inte handlat bara om att slåss, utan också om att trampa på, förnedra och kontrollera andra - även familjens känslor och tillvaro. När han kom till retreaten för ett år sedan var kärlek ett fyrkantigt begrepp, säger han. Han vet inte riktigt vad det betyder idag heller. Men han närmar sig - genom att börja släppa taget inför Gud, säger han.

– Så länge jag måste kontrollera folk, tillåter jag att andra kontrollerar mig. Det har jag låtit ske på fel sätt, såväl där ute som här inne i fängelset.

Idag känner han sig som en människa. Och det är allvar när han förklarar att han varken kunde betrakta sig själv eller sina väktare som människor förut. Hat och rädsla låg i vägen. Men personalen hänger inte med i Franciscos utveckling, känner han. Det är som om de fryser honom som den han var när han begick brott för sju år sedan.

– Jag har ju en evolution inom mig, som handlat om att kapitulera inför Gud. Det gör ont eftersom jag måste lämna den gamla Francisco: Sona och försona det jag gjort. Sona gör jag genom straffet. Att försona innebär att aldrig glömma vad jag gjort under mitt gamla liv. Det är från den erfarenheten jag bygger mitt nya.

Ofta, ofta återkommer Francisco till temat identitet: ”Jag försöker våga vara som jag är”, kan han säga. Eller ”en vacker dag hittar jag mig själv”. Eller ”om jag frågar vem Francisco är, säger jag det vete fan!”

I den sinnesstämningen håller han på att förbereda ett möte med äldste sonen, 18 år gammal. Papparoll? Han ser nästan förnärmad ut: Den är overklig. Den enda roll jag kan få i den här familjebilden, säger han och pekar på fotona, är den jag är som människa.

– Jag kan ge mitt ansikte, inte någon auktoritet. Nu vill jag ut från det mörka rummet till det heliga. Dit kommer jag bara utan att ljuga eller att vilja kontrollera andra. Och bara genom ärlighet.