Hans tolk fick översätta allt han sa till oss på presskonferensen om Jordens barns pris i Kulturhuset den gången – som att Mangha Rams far satt fast i en okänd skuld till byns markägare sedan 20 år. Att alla sju barnen fick arbeta i jordbruket för att betala av på skulden. Att han hatade att plocka bomull och chili varje dag på fälten tills solen gick ned. Och så sträckte Mangha fram sina handflator och visade valkarna som börjat flaga. ”Eftersom vi själva inte vet något om framtiden, har vi bara ett hopp: Att vi en dag ska bli fria”, sa Mangha Ram genom tolken.

Hans födsel var aldrig registrerad – men han trodde att han var 14 år. Och så var han den första i sin by som tog sig utanför hemtrakterna. Kläderna han bar hade han fått av Jordens barns pris för att ha något att resa i när han skulle till Sverige.

Men trots inbjudan, visum och biljetten betald stoppades Mangha Ram från att gå ombord på sitt plan från Karachi – så otänkbart hade det varit för incheckningen att en hindu av så låg kast skulle få lämna Pakistan. Först efter två dagar och ett fax till flygplatschefen om att drottning Silvia väntade på honom vid ceremonin i Stockholm släpptes han i väg.

Nu är han 22 år och vi pratar engelska direkt med varandra över en mobiltelefon med stark fördröjning. Mangha har gått klart sin ”pre-medical school” i staden Mirpur Khas i södra Pakistan, tre timmars bussfärd från hembyn och sina föräldrar.

– Jag minns att min mamma och pappa verkligen inte var glada att jag skulle åka. Folket i byn visste inte mycket om världen utanför, så de var rädda att jag skulle bli såld som kameljockey till Dubai och aldrig komma tillbaka levande. Det var väldigt, väldigt svårt för mig att resa till Sverige.

Jag får tag i Mangha Ram på fjärde försöket – en dag jobbar han extra för en välgörenhetsorganisation som inspekterar skolor på landsbygden, en annan dag har han åkt för att hjälpa sin pappa eftersom ”det varit så mycket regn och cykloner på sistone”. Och i byn fungerar inte alltid mobilen.

– Vi har nätverksproblem och ibland ingen elektricitet. Då kan jag inte ladda den, förklarar Mangha.

När han återvände allra första gången, från sina tre veckor i Sverige maj 2003, stod alla där och välkomnade honom hem – även de som spridit ryktena om att han säkert skulle kidnappas.

Istället kom han tillbaka med 100 dollar som han fått av Jordens barns pris, och som markägaren försökte ta ifrån honom som avbetalning på pappans skuld. Men Mangha Ram stod på sig om sin rätt till pengarna och vägrade från den dagen att arbeta på fälten som sina sex syskon. Han gick hem efter skolan och gjorde läxorna.

– Vår landlord tvingade aldrig ut mig mer, säger han över mobilen idag. Och även om mina föräldrar fortfarande arbetar för honom är de mycket friare. De är inte fria från slaveriet, men förhållandena är bättre än förut.

Så här hade det varit: Mangha Rams pappa ville i början av 1980-talet flytta från öknen i Sindh­provinsen till områden där det gick att odla jord. På vägen träffade han en politiker i provinsdepartementet som ägde mycket mark och som lånade honom pengar så han kunde slå sig ned i hans by. Pappan som är analfabet skulle i gengäld arbeta i jordbruket för att betala tillbaka skulden.

Men Mangha växte upp med att också han och alla syskonen var tvungna att jobba för the landlord som kunde skrika och slå dem där ute på fälten. Lönen till familjen var 180 kilo vete i månaden och alla nio bodde i ett lerhus med två små rum. Läget 2003 var att pappan efter 20 år fort­farande inte visste hur mycket pengar han var skyldig markägaren. Mangha Rams familj var skuldslavar.

Vägen till att bryta den cirkeln började med att Mangha tjatade sig till att få börja i den sexåriga grundskola som då fanns i byn och som drevs av BLLF, Bonded Labour Liberation Front (Front mot livegenskap och slaveri). När han var tio år gick markägaren med på att han fick börja första klass – mot att han gick ut på fälten och jobbade så fort skoldagen var slut klockan två. Arbetet pågick tills solen gick ned, alla sju dagarna i veckan.

Genom att byns barn fick gå i BLLF:s skola växte deras kunskap om att markägarens skuldsystem var olagligt. 2005 flyttade flera familjer därifrån för att söka jobb på annat håll. Markägaren fick problem med att få tag i ny arbetskraft.

– Mina föräldrar var borta från min hemby i två år, men var välkomna tillbaka, berättar Mangha Ram. De har ett mycket bättre liv nu.

Elledningar har dragits och vägen går ända fram till byn. En busslinje förbinder dem med staden. Folk får lön också i kontanter och behöver inte be om lov för att resa bort. Ingen kan tvinga dem att arbeta på helgerna och flera av Mangha Rams skolkamrater från byn fortsätter sina studier.

Men flickorna blir fortfarande bortgifta i tonåren. Manghas tre systrar har flyttat till sina mäns olika byar medan de tre bröderna bor kvar med sina fruar och kan försörja pappan.

Hur gamla är dina föräldrar nu?

– Jag har ingen aning … I alla fall över 70.

Är de stolta över dig?

– Ja, det är bara jag i min familj som gått i skolan ordentligt. Nästa steg är fem år på universitetet, jag vill bli läkare på något sjukhus i Pakistan. Men min familj är inte så rik, och inte alls utbildad. Jag ska göra mitt bästa för att finansiera studierna och hoppas på att kunna börja i maj nästa år.

Till dess vill han arbeta med någon välgörenhetsorganisation och gå kurser för att lära sig mer om datorer. Han medger att han ”inte ger familjen så mycket tid” utan mest ägnar sig åt utbildningen. Och så har han fått vänner utanför byn och har bra relationer med andra.

– Jag är gladare än någonsin förut i livet, säger han.

Gifta sig?

– Ja, kanske om tre-fyra år. Är man gift och inte har ett jobb blir det problem.

Men först ska han till Sverige igen i augusti för att fira Jordens barns pris tioårsjubileum. Fram till sin 18-årsdag var han jurymedlem som representant för skadligt barnarbete och världens skuldslavbarn – ofta sådana som ”inte finns” för att de aldrig blivit registrerade vid födseln. Det blir femte gången han är här och numera slipper han krångel med att lämna Pakistan.

– Jag kan ju själv svara för varför jag ska resa.