INÅTVÄND

En serie om introvert personlighet.

Del 2

Hemma hos familjen Jonkman har han, den introverte, och hon, den extroverta, kommit överens om något de kallar för ”tremeningarsregeln”. Den riktar sig egentligen till henne, Hanna: Vill hon nå fram med information till sin man ska hon använda högst tre meningar.

– Vi introverta pratar inte så mycket, förklarar Linus Jonkman. Så jag har bett Hanna att försöka vara mer kärnfull: använd tre meningar, då kommer jag säkert att komma ihåg vad du säger…

Den här dialogen har hjälpt Linus och Hanna att förstå varandra, så han kan kosta på sig att raljera friskt när han beskriver hur extroverta pratar. Han säger att de använder 80 procent fler ord än de behöver och kommer in på sidospår hela tiden. Då blir det svårt för en introvert att följa med, förklarar Linus, för hans tankar börjar direkt associera till alla de där andra sakerna.

– Och så – mitt i allt – säger de något viktigt. I den där mosaiken av ord …

De här olikheterna menar Linus Jonkman är kopplade till belöningssystemet. Han som introvert klarar sig på ganska litet stimulans för att känna sig aktiverad. De extroverta behöver betydligt mer för att nå samma känsla.

– Om jag sitter i soffan och läser medan min fru tittar på film – för mig är det att umgås.

Linus Jonkman är konsult med särskild inriktning på generationsskillnader. Dessutom har han länge intresserat sig för personlighetsforskning, så han kan lätt beskriva sin inåtvändhet då han växte upp, eller hans och hustruns dialog om deras respektive läggning. Ändå var det så sent som i mitten av juni som han gjorde ett blogginlägg med rubriken ”Lämnar garderoben” och sedan bekände: det står bortom allt tvivel för mig själv att jag levt en lögn. Jag är introvert.

Varför just nu?

– Jag hade varit på en invigning i Malmö, ett hajpat ställe med en massa häftiga människor. När jag kom hem igen var jag alldeles tom i själen. Att bli så urlakad när man varit bland många människor är ett tecken på att man är en introvert personlighet. Men som många andra har jag försökt passa in i normen, för jag vill ju träffa folk.

Under uppväxten satt Linus Jonkman en hel del på sitt rum. Han höll sig mycket för sig själv, läste böcker, spelade dataspel. När familjen var på resa med släkten tjatade kusinerna på honom för att få med honom ut – han ville vara så mycket ensam. På skidsemestern smet han från ”den översociala släkten” för att hämta energi – gärna för sig själv framför tv:n. När de bilade i England hade han näsan i böckerna. ”Du har ju inte sett något av England, du kunde ju lika gärna ha varit hemma”, lät det.

– Jag lärde mig tidigt att det inte var okej att vilja vara för sig själv. Det var verkligen avvikande. De andra var extroverta, så det blev normen. Jag fick jobba på att bli extrovert.

Hur reagerade dina föräldrar?

– Vi var en ganska introvert familj, med undantag för min lillebror. Så där var det helt okej. Mamma är också litet som jag, en lärartyp som läst mycket.

Men när lärarna i dagens skola verkar ha en förkärlek för grupparbeten ubrister Linus Jonkman i omdömet ”för djävligt” och refererar till Susan Cains föredrag om introverta personligheter på TED (se gårdagens Idagsida). Där påpekar hon att klassrum som möbleras så att eleverna måste sitta vända mot varandra egentligen ordnas enbart för de extroverta. Sedan tänker han att lärarna väl tror att det är naturligt för alla elever att jobba ihop, och därför portionerar ut uppgifter som ska passa alla.

– För mig skulle det vara mer naturligt att först fundera ut vad uppgiften är. Att vara sån, en som gillar att tänka och reflektera på egen hand, är absolut inte accepterat. Så introverta personer blir nog ganska självständiga.

Nu tror Linus Jonkman att trenden med det utåtriktade idealet snart vänder. Hans ena iakttagelse handlar om att individualismen snart når sin kulmen med 80- och 90-talisterna, för dagens 20–30-åringar visar i högre grad än förr på extroverta drag. En amerikansk studie har nämligen jämfört hur många collegestudenter som anser sig ”vara bland de tio procent som presterar bäst i min grupp” under olika tidsperioder. På 1940-talet var det 20–30 procent som höll med om påståendet. På 1990-talet instämde 70 procent.

– Om man upplever sig själv som centrum av universum, då övergår det snart i narcissism, säger Linus Jonkman. Därför tror jag att kulmen snart kommer för de extroverta.

Några fler tecken?

– Allt går i cykler. De som är barn i dag kommer att reagera på den tidigare generationen. Allt mer tyder på att värderingar som att värna om familjeband och kollektivism är på väg tillbaka. Det ligger närmare ideal som premierar de introverta, sådant man ser i asiatiska kulturer. Där värderas de som inte sticker ut.

En tredje iakttagelse handlar om det som händer på nätet just nu. Linus Jonkman googlade i våras på ordet introvert (nästan sex miljoner träffar, red:s anmärkning) och hittade Susan Cains bok och hennes föredrag på föredragssajten TED. Och kände igen sig i hur hon hade det under uppväxten.

– De introverta, de riktigt introverta, får tidigt lära sig att de inte passar i världen. Man känner det i skolan med allt grupparbete och sen att man ska nätverka – för sakens skull! Jag tycker man vill ha något inom sig innan man börjar knyta kontakt med folk.

Som konsult håller Linus Jonkman föredrag flera dagar i veckan. Han har lärt sig hur han ska bete sig på ett utåtriktat sätt och hur han ska förhålla sig till sin mer inåtvända läggning. Som introvert kan han till exempel aldrig ladda batterierna i en stor grupp, utan får bara energi om han träffar en eller två i taget. Och ska han känna sig riktigt avspänd väljer han ofta situationer där han inte behöver agera med andra och där ögonkontakt inte ingår.

– Att jag lär mig att vara extrovert förändrar inte mitt inre, bara mitt yttre. Så det är viktigt att hitta en balans mellan mina introverta och extroverta drag. Då jag växte upp var det naturligt att få vara introvert hemma. Det försöker jag återskapa i min familj i dag. Det är mitt behov!

Förr kunde han gå på cocktailparty och dölja sin obekväma känsla med att ”gasa jättehårt”, alltså göra sig mer utåtriktad än de mest extroverta. Resultatet blev att han tog ut sig och gick hem och kände sig helt utmattad.

– Jag är ju inte den enda i världen som hatar mingelfester, där alla verkar så duktiga på att umgås och knyta kontakter. Många spelar nog charader. Och även om man förstår det, kan man känna sig rätt ensam ibland.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Styrkan i att vara introvert

Susan Cain, som skrivit boksuccén Quiet (se gårdagens Idagsida), drar en lans för de introvertas styrkor och hoppas starta ”de tystas revolution”. Boken tog henne sju år att skriva och redovisar all forskning hon kunnat hitta i USA om inåtvänd personlighet. Till exempel:

Introverta är …

… mer tålmodiga vid problemlösning

Introverta tänker igenom en uppgift längre än extroverta, bearbetar information mer noggrant, ger inte upp lika lätt och arbetar mer precist. Extroverta är istället bättre på att lösa problem under press och att göra flera saker samtidigt. De hanterar informationsöverflöd bättre, men har en slarvigare inställning till uppgifter – snabbt och fel – och begår därför fler misstag.

Båda är lika intelligenta enligt IQ-tester, men introverta verkar smartare så fort det krävs litet uthållighet. Den introverte Albert Einstein lär ha sagt följande: ”Det är inte det att jag är så intelligent, utan att jag kan hålla på längre med ett problem.”

… kreativa, även om de är tystlåtna

Introverta föredrar att arbeta självständigt, och avskildhet är ofta nyckeln till innovation, menar Susan Cain. Kreativa människor har i studier ända sedan 1960-talet visat sig påfallande ofta ha varit för sig själva. Riktigt framgångsrika arkitekter, matematiker, vetenskapsmän, ingenjörer, författare – alla har haft samma introverta personlighetsdrag. Ointresserade av grupparbeten, individualistiska och oberoende.

Det betyder inte att introverta alltid är mer kreativa än extroverta, påpekar Susan Cain, men ”den som sitter i bakgrunden under ett träd medan andra klirrar med glasen på altanen har nog större chans att få ett äpple i huvudet”, är hennes underförstådda hänvisning till den introverte Isaac Newton.

… gillar inte grupparbeten

En av Susan Cains käpphästar är kampen mot grupparbeten i skolan. Introverta barn och ungdomar passar inte alls för att sitta ansikte mot ansikte med andra i klassrummet, arbetar bäst för sig själva och ska absolut inte tvingas att redovisa sina uppgifter inför de andra eleverna, visar pedagogisk forskning och Susan Cain uppmanar: ”Lägg ner galenskapen med konstanta grupparbeten och lär barn att arbeta på egen hand. Det är med djupt tänkande man får sina bästa idéer.”

… dras till extroverta i relationen

Emily är introvert, Greg extrovert och därför varandras motsatser när det gäller middagsbjudningar. Hon avskyr kallprat och sittningar runt stora bord där alla förväntas delta i konversationen, han älskar stora bjudningar och att vara i centrum av festen. I boken är de på väg att skiljas innan de kommer fram till hur de ska lösa det gemensamma, sociala livet. Istället för att hänga upp sig på hur många gånger per år de ska bjuda hem folk, börjar de prata om hur de ska ordna sina partyn hemma. Inga stora bord där Emily behöver hålla reda på flera samtal samtidigt, utan informella bufféer där gästerna naturligt hamnar i smågrupper och kan få till mer intima samtal. Och där också Greg kan gå runt och vara den stjärna han är på att mingla.

… behöver ställen för återhämtning:

I boken berättar Susan Cain om psykologiprofessor Brian Little, prisad universitetslärare på Harvard som var väl medveten om sitt behov av att dra sig undan på lunchen. Varje år var han inbjuden till en kadettskola vid Richelieu River utanför Montreal. Plötsligt förväntades han också äta lunch med officerarna – vilket gjorde honom skräckslagen: En dryg timmes kallprat skulle slå ut honom totalt inför eftermiddagens föreläsning … Han hittade på att han var passionerat intresserad av båtar och tillbringade lunchtimmen på promenad utmed floden. Detta upprepade han sedan varje år - tills militärhögskolan i fråga flyttade inåt land. Då tog Brian Little sin tillflykt till det enda han kom på – ett bås på herrtoaletten.

En dag upptäckte ett av befälen professorns skospetsar under båsdörren och inledde en hjärtlig konversation. Sedan dess drar sig Brian Little fortfarande undan på toaletten - vilket är vanligare bland introverta än man tror, enligt Susan Cain - men numera ser han till att sätta upp fötterna mot toalettbåsets vägg.

Inåtvänd – fler artiklar