Se dig själv som en kompost. En avskrädeshög - full av allt det du sprungit ifrån. Ganska så otrevlig, illaluktande. Men genom inverkan av syret och värmen (din medvetenhet), i ett kompostkärl (din koncentrerade uppmärksamhet) kan du omvandlas till närande mylla, i vilken vackra trädgårdsväxter frodas och blommar.
- Många kan känna igen sig i den bilden. Och skratta befriande åt den, och sig själva, säger författaren Anna Bornstein.
- Människans mörker är inte bestående. Alla har en potential för det goda.
Det är denna godhetsskatt Anna Bornstein vill locka fram ur var och en genom sitt projekt Drömmen om det goda. Inspirerad av framför allt tibetanernas överhuvud Dalai Lama, försöker hon, tillsammans med likasinnade kollegor, föra ut ett icke-vålds-perspektiv i svenska skolor och i övriga samhället.
När jag kliver in på det lilla projektkontoret i Gamla Stan känns den stora världen avlägsen. Visserligen samarbetar Drömmen om det goda med Jim Wine och hans världsomspännande nätverk av nobelpristagare, The Appeal Foundation, som arbetar för att förverkliga FN:s mål att det innevarande decenniet ska bli ett fredens decennium. Men kännetecknande nog är kontorets stillhets- och meditationsrum betydligt större än rummet med datorer och telefoner.
Arbetet som bedrivs här utgår inte från freds- och konfliktforskarnas teorier om terrorbalans, förhandlingar om gränsdragningar och avtal om nedrustning. Nej, här handlar det om inre fred och personlig frid.
För att FN:s åtta millenniemål, som Idags artikelserie handlat om, ska kunna förverkligas är en relativt fredlig jord en förutsättning. Det slås fast i den Millenniedeklaration som världens samtliga ledare skrev under i september år 2000. Men hur detta ska uppnås råder det delade meningar om.
Vi på Idagsidan skulle kunna skriva en, eller flera artikelserier, om hur fred på jorden skulle kunna skapas. Men i nuläget nöjer vi oss med en. Och eftersom Dalai Lama i dag besöker Sverige och Globen väljer vi hans perspektiv - det inre fredsarbetet.
Anna Bornstein fick kontakt med Dalai Lama redan på 1980-talet. Hans väg - medlidandets, medlidande med människor, djur och naturen i stort - har sedan dess varit en stor inspirationskälla för henne.
Det var hon, och ett nätverk kring henne, som bjöd in Dalai Lama då han var i Sverige förra gången, 1996. Den här gången är han inbjuden av den tibetanska kommuniteten i Sverige, men Anna Bornstein har bidragit genom att bland annat försöka förbereda svenska skolledare, lärare och elever för hans besök, genom sitt ”inre fredsarbete”.
Konkret går detta arbete ut på att ordna ledarskapseminarier för rektorer och temadagar för lärare, och även elever. Där får deltagarna höra föreläsningar om inre ledarskap (att man måste vara mogen och vis för att kunna fungera som ledare), om en icke-mekanistisk och icke-materialistisk världsbild och om konflikthantering. Dessutom får man lära sig olika metoder för att uppnå stillhet, exempelvis meditation, massage och qi-gong. Det bereds även utrymme för existentiella samtal.
- Det här arbetet är så viktigt. Var jag än går möter jag ett sådant hungrigt intresse, särskilt från elevernas sida.
Anna Bornstein ger ett fridsamt intryck. Utstrålar ”godhet”. Så till den grad att en stressad och lätt cynisk reporter blir irriterad:
Du talar om att vi måste få kontakt med vårt inre. Men är det inre bara konstruktivt gott, finns där inte också en massa destruktivt ont?
Projektledaren för Drömmen om det goda har svar på tal:
- Visst. Men allt kan omvandlas, som jag ville säga med liknelsen med komposten. Vrede kan omvandlas till handlingskraft. Egoistiska begär kan transformeras till lust för det goda.
Ändå kvarstår en känsla hos mig att det finns en naivitet hos Anna Bornstein och hos ”drömmen om det goda”. Den blir tydligare då jag läser hennes böcker, bland annat Drömmen om det goda, (Svenska förlaget, 1998), som är en fredsbok för ungdomar och vuxna.
I den kan jag tycka att hon idealiserar personer och folkgrupper, inte minst ursprungsbefolkningar, och då särskilt indianer och samer. De får stå för något som de säkert sällan levt upp till: människor som lever i total samklang med sig själva och naturen.
Samtidigt är Anna Bornstein befriande ärlig. I ett samtal med Dalai Lama, som refereras i boken Drömmen om det goda, talar hon i storslagna ordalag om irokeserna, för vilka ”fred var något fullkomligt naturligt för en människa som levde efter sin inre vishet”.
Dalai Lamas kommentar är mer realistisk:
”Men de där indianska bröderna och systrarna tog säkert också till våld ibland. De måste också ha övermannats av vredgade känslor!”
När Anna Bornstein svarar jakande, men kontrar med att irokeserna hade en lång tradition av fred, svarar Dalai Lama uppmuntrande:
”Ja, jag har alltid trott att människonaturen i grunden är mer fridsam än grym.”
Samma skillnader i ståndpunkter mellan ”den naiva” och ”den realistiska” kan jag skönja gång på gång i samtalen mellan Anna Bornstein och Dalai Lama. Anna Bornstein och projektet Drömmen om det goda hävdar exempelvis att i väst har människan fjärmat sig från
det inre, blivit berusad av det yttre, vetenskapens och teknologins makt, och känner sig därmed överlägsen naturen. Dalai Lamas kommentar är:
”Jag tror inte västerlänningar i allmänhet känner sig överlägsna. Men om en person arbetar hårt och blir expert inom sitt fack, stärks hans eller hennes självförtroende. Inom sitt eget fack, i ett begränsat avseende, kan han eller hon nå en viss överlägsenhet och bli i stånd att behärska och förändra saker och ting.”
Ett ytterligare exempel är de övningar som Anna Bornstein lär ut i sina böcker, samt till lärare och elever genom projektet Drömmen om det goda. I boken med samma namn som projektet frågar hon Dalai Lama om det finns någon metod han kan rekommendera för att lära sig tycka om sig själv och utveckla medkänsla. Dalai Lama svarar:
”Jag vet inte. Jag tror inte det finns några övningar som kan göra en till expert på det här. Gymnastikövningar kan man göra tio minuter om dagen och det förbättrar ens fysiska kondition. Men psyket är mycket mer komplicerat.”
I en annan del av Gamla Stan, på Skeppsbron 24, träffar jag ytterligare en person, som genom olika metoder vill få oss (dock främst ungdomar) mer fredliga. Allan Guggenbühl heter han.
Han är psykolog, man, schweizare - och något tuffare än Anna Bornstein. Hans beskrivning av människan liknar Annas bild av komposten, men är mer manlig:
- Vi känner alla en, låt mig tillfoga kuslig, fascination för våld. Lusten till våld är vår skuggsida, och vågar vi inte konfrontera den tar den överhanden. Men vågar vi se vår skugga i ansiktet får vi makt över den.
I tio år har han och hans anställda försökt få ordning på extra bråkiga klasser i Schweiz genom en särskild interventionsmetod - Mytodrama - som i korthet går ut på att uppsöka skolor och klasser som kallat på Allans team, få en inblick av situationen, ordna möten med lärare och föräldrar där de berättar vad de tänker göra, och sedan ha tre till fyra träffar med den aktuella klassen.
Vid dessa träffar ska Allans team få klassen att hitta sin egen lösning på de problem som klassen har, till exempel att eleverna stör på lektionerna, att de vandaliserar eller att vissa blir mobbade. För att leda dem dit konfronterar teamledaren klassen med problemet, säger att de är oacceptabelt och börjar sedan berätta en historia som handlar om problemet på något sätt. Det är sedan klassens uppgift att avsluta historien, prata om den, måla den, göra en pjäs av den, och så vidare.
Allan Guggenbühl är i Sverige för att presentera resultatet av ett treårigt forskningsprojekt, vars syfte var att utvärdera vilken effekt hans metod har på klasser i Schweiz, och i Sverige. Varför en jämförelse mellan Schweiz och Sverige, och varför presentera resultatet här: Jo, av den enkla anledningen att projektet finansierades av Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.
Man kan säga att Allan Guggenbühls metod får godkänt, inte mer. Både lärare och elever rapporterar att en förbättring skett efter interventionen, men man har misslyckats i de klasser där det förekommer fysiskt våld.
Den mätbara förbättringen är betydligt mindre i Sverige jämfört med Schweiz. Varför?
- Jag tror att det beror på att de svenska lärarna, och kanske även teamledarna, är för mjuka. De måste våga utmana de unga, konfrontera dem emotionellt och intellektuellt, för att metoden ska fungera. Istället har de försökt vara kompisar med eleverna.
En lärare ska vara mjuk som en ros, men också hård som en åskvigg, säger de indiska vise. Är det så? För att det ska bli någon ordning i våra komposthögar, för att något gott ska komma ur diktatoriska skithögar som Saddam Hussein, måste man kanske ta till tuff kraft - också?
En sak är säker. Dalai Lamas icke-våldsprincip har inte varit särskilt lyckosam vad gäller tibetanernas situation i Tibet. Å andra sidan: utan sitt breda leende hade han och tibetanerna inte haft så många vänner på jorden.
