De är många, men osynliggjorda, i en skola som ska vara lika för alla: Omkring 200 000 elever i svenska grundskolor och gymnasier är vad som brukar kallas svagbegåvade - normala ungar som kan vara händiga och hur trevliga som helst, men som har svårt att tänka teoretiskt och arbeta självständigt. De halkar efter, förlorar självförtroendet, mår psykiskt dåligt och kan gå en mörk framtid till mötes, varnar barnneuropsykologer.
Jarmo kom till Barn-nu-teamet på Huddinge sjukhus när han var 14 år gammal. Han hade det svårt i skolan och var ganska tystlåten. Helst skulle han bara vilja spela basket och komma med i ett lag, men han visste inte hur han skulle kunna komma med i ett.
Om man mäter IQ hos en större grupp människor hamnar de flesta mellan 90 och 110. Cirka 15 procent hamnar i den lägsta delen av normalbegåvningskurvan, vilket kan innebära att drygt 200 000 elever i grundskola och gymnasium har svårt för teoretiskt tänkande.
Särskilt matematiken var svår för honom. Värre blev det ju längre tiden gick. I åttan tyckte hans mamma att han verkade ha problem med minnet. Hur mycket han än försökte så kunde han inte komma ihåg hur man räknar procent. Den extra hjälp han fick i skolan räckte inte heller till. Det som han borde ha lärt sig för längesen kunde han inte. Lärarna tyckte att han var ouppmärksam och okoncentrerad.
På sjukhuset fick Jarmo gå igenom en utredning. Barnneuropsykologerna Ingrid Adolfsson och Gunilla Carlsson-Kendall gjorde bland annat ett begåvningstest och ett minnestest. Sedan belystes hans självbild och självkänsla. Under utredningen arbetade Jarmo koncentrerat men långsamt och prövade sig hellre fram till en lösning än att fundera ut den i huvudet först.
Resultaten följdes upp med samtal med föräldrar, skolpersonal och andra i hans omgivning.
På Psykologidagarna som hölls på Stockholmsmässan i förra vecka berättade Ingrid Adolfsson och Gunilla Carlsson-Kendall om Jarmo. Han är ett av de 15 barn som ingår i deras rapport "Svagbegåvade barn - en stor osynlig grupp". Den handlar om de barn vars teoretiska begåvning ligger i den nedre delen av normalvariationen inom IQ-intervallet, IQ 70-85, och vilka problem de får i dagens samhälle. Barnen var i genomsnitt tolv år gamla.
- Vi tror att det är en stor grupp, större än man tror, säger Ingrid Adolfsson och Gunilla Carlsson-Kendall, när jag träffar dem på sektionen för barnneurologi på Huddinge sjukhus.
Jarmo hade det svårt med uppgifter som är abstrakta. Att han hade svårt att minnas, som hans mamma oroade sig för, ligger helt i linje med hans begåvningsnivå och är egentligen inget specifikt problem. Hans självförtroende var lågt och han var deppig. Inte konstigt eftersom han hade svårt att hänga med under
lektionerna.
Ytterligare tre år senare kontaktade Jarmos skolpsykolog Barn-nu-teamet i Huddinge med frågan om inte särskolan vore ett alternativ för honom. Jarmo hade nu kommit in på gymnasiet och provat tre olika program utan framgång, först industri-, sedan bygg- och anläggningsprogrammet. Nu hade han hamnat på samhällsvetenskapliga programmet och det gick inte alls bra.
- Svaret är nej. Han har inte rätt att gå i särskolan eftersom han inte har ett förståndshandikapp, förklarar Ingrid Adolfsson.
Men visst kan man konstatera att särskolans sätt att undervisa skulle passa Jarmo och många av de svagbegåvade barnen.
- För någon som Jarmo så kanske det gamla lärlingssystemet ha passat bra, säger Ingrid Adolfsson. Att få lära sig genom att praktiskt utöva ett yrke under handledning är troligen en bättre väg en den han nu har gått.
Många av de teoretiskt svagbegåvade barnen har andra sidor som är starkare, de kan vara händiga och socialt begåvade.
- Den främsta anledningen till att vi ville lyfta fram den
här gruppen var att vi upplevde att de inte kändes igen i skolan och att de vi träffade mådde mycket dåligt psykiskt, säger Ingrid Adolfsson.
I skolan av i dag ställer man höga krav på teoretisk problemlösning och självständiga arbeten. Att få "forska" i ett ämne på egen hand stimulerar de mer begåvade barnen, men kan bli oöverstigligt för dem som har svårt med teoretiskt tänkande och dålig planeringförmåga. De behöver ledsagas steg för steg och kräver därför mycket vuxenstöd. Frågan är om de får den tid de behöver i dag. De svagbegåvade barnen är ju alldeles "normala". Det kan vara svårt för lärarna att hävda att de behöver extra resurser för barn som inte har någon diagnos - trots att de enligt skollagen har rätt till undervisning "efter sina egna förutsättningar".
Det här är ingenting man talar högt om i dagens läge då teoretiska kunskaper värderas allt högre och antalet skoltimmar i praktiska ämnen minskar.
- Kanske är det också så att de här barnen syns mer nu när skolan är mera målstyrd och man har de nationella proven. Då fångar man helt enkelt upp dem snabbare eftersom man ser att de inte klarar målen, säger Gunilla Carlsson-Kendall. Och det är ju på sätt och vis positivt.
En del av de här barnen jobbar hårt i skolan och försöker mekaniskt slå i sig kunskaperna. Ändå är det inte ovanligt att de, enligt rapporten, "sakta fylls av känslor av att vara värdelösa, lata, dumma osv.
Till utredningsenheten på Huddinge sjukhus kommer barn som misstänks ha en funktionsstörning. Alla har genomgått en eller flera utredningar tidigare.
- Den viktigaste frågan vi ställer oss efter utredningen är: vad är grundproblemet? säger Ingrid Adolfsson.
Symtomet kan vara koncentrationssvårigheter, men ändå bero på att man har svårt att förstå.
- Ja, koncentrationsproblem kan ju vara både primära och sekundära, säger Gunilla Carlsson-Kendall. Om jag till exempel skulle tvingas att följa undervisningen i teoretisk fysik på universitetet under flera år så skulle jag också bli okoncentrerad och olycklig för att jag
inte hänger med.
- Det individuella ansvaret med egen planering som är så positivt för många barn blir mycket svårt för de här barnen, förklarar Gunilla Carlsson-Kendall.
- Att vänta på en belöning som ligger långt fram och motivera sig själv att följa en plan för att uppnå den är en förmåga som dröjer. En utveckling av självstyrningen tar fart i 7-årsåldern, mognar i tolvårsåldern, men är inte färdigutvecklad förrän i sena tonåren, säger Ingrid Adolfsson.
Skolan ställer allt högre krav på att eleverna ska planera sin egen tid och genomföra sina uppgifter själva. Hur ska då läraren göra i en klass med olika begåvningsnivåer? Ingrid och Gunilla tvekar lite med svar eftersom de inte själva är pedagoger, men ger några tips om hur läraren kan hjälpa till genom att organisera uppgifterna:
- De svagbegåvade barnen behöver många stödfrågor när de ska planera sitt arbete. Säg att det ska handla om ett djur. Då får läraren berätta var informationen finns, hur den ska spaltas upp och hur mycket text eleven
förväntas skriva om djuret, säger Gunilla Carlsson-Kendall.
- En annan sorts hjälp kan vara att skapa en mindre grupp av barn i klassen som behöver mer information, extrastöd och kanske annat material. Det kan vara skönt att känna att man inte är den enda som behöver extrahjälp.
Mycket har hänt de senaste åren. I "en skola för alla" som följde läroplanen från 1980 fanns resurser för specialpedagogik.
- Före den läroplanen fick tjugofem procent av eleverna specialundervisning av något slag eftersom de hade svårt att följa med i den vanliga undervisningen, säger Gunilla Carlsson-Kendall.
I "en skola för alla" flyttade speciallärarna in i klasserna.
- Det fungerade säkert utmärkt så länge det fanns gott om resurser. Men i samband med 90-talets nedskärningar försvann speciallärarna först och barnen förväntades vara mycket mera självgående, säger Gunilla Carlsson-Kendall.
Det hela har resulterat i att de svagbegåvade barnen och ungdomarna får högre krav på sig att fungera som alla andra och förbättra sina
resultat. När de inte lyckas med det så känner de sig värdelösa och ser inte något hopp om att en ljusnande framtid är deras. Många mår psykiskt dåligt. Efter grundskolan väntar ett teoretiskt basår även för dem söker in på en mera praktiskt inriktad utbildning - en alltför hög tröskel för många.
Tillsammans med barnläkarna Kerstin Dahlström och Elisabeth Fernell har Ingrid Adolfsson och Gunilla Carlsson-Kendall skrivit artiklar i Läkartidningen och Psykologtidningen samt uppvaktat utbildningsdepartementet i syfte att väcka uppmärksamhet för den här gruppen.
- En fråga vi hade var om det verkligen är nödvändigt att målet för alla elever ska vara att få högskolekompetens på gymnasiet, säger Gunilla Carlsson-Kendall.
Presentationen möttes av intresse, men efter viss betänketid fick de beskedet att arbetsgivarna vill ha ungdomar med god teoretisk utbildning.
Att det kommer att kosta samhället mycket pengar framöver att låta bli att se den här stora gruppen är ingen djärv gissning.
Maria Carling
08-13 55 38
