Dyslexi – läs- och skrivsvårigheter – är inte längre något okänt eller konstigt eller kontroversiellt. Ett fenomen som får anses accepterat efter flera års ideologiska duster mellan experterna. Utsatta elever får förhoppningsvis bättre stöd.

Nu är det dags ”kusinen” dyskalkyli, mattesvårigheter, att komma i fokus. Parallellerna med läs- och skrivsvårigheter är slående, men dyskalkyli är okänt, dolt och omstritt.

Anhängarna hävdar att problemet är minst lika stort som dyslexi och att bakgrunden är densamma: ärftliga förändringar i hjärnan. Ett neuropsykologiskt handikapp som minskar förmågan att hantera tal och siffror och som försvårar vardagslivet också senare i livet. Men i övrigt är de drabbade vanligtvis väl fungerande människor med normal intelligens.

De mest utsatta offren är elever som tvingas kämpa med sina räknesvårigheter under alla skolår ofta utan något större stöd, trots kraven på godkända mattebetyg för att kunna gå vidare till högre studier. Den förklaring de brukar få höra är att de är lata och inte jobbar ordentligt med matten.

Om dyskalkyli accepteras som vetenskapligt fenomen kommer därför kraven på insatser i skolan att växa, något som kostar pengar och konkurrerar med alla andra önskemål. Dessutom finns idag egentligen ingen säker och accepterad metod för hur dessa problem egentligen tacklas på bästa sätt.

– Jo, det är helt uppenbart att begreppet dyskalkyli kommer att användas mycket mer i framtiden, konstaterar psykologiprofessorn Ingvar Lundberg i Göteborg. Han utreder för första gången frågan för det statliga organet NCM (Nationellt centrum för matematikutbildning) i Göteborg. Och han döljer knappast att denna utveckling inte är utan kontroverser.

Han liksom flera etablerade matematikexperter hävdar att om dyskalkyli finns så drabbar det enbart ett litet fåtal elever. De är också skeptiska till och varnar för att överutnyttja de tester som tagits fram.

Talkliniken vid Danderyds sjukhus placerat i Stockholm var en av de första att erbjuda testningar. Hittills har kliniken diagnostiserat cirka 150 personer med dyskalkyli:

– Efterfrågan ökar hela tiden, säger logopeden Markus Björnström som ansvarar för denna verksamhet. Hos oss har därför väntetiderna nu ökat till två år.

Undersökningen bygger på olika sifferövningar samt samtal med bland annat psykologer vid två-tre tillfällen. Om diagnosen fastställs utarbetar kliniken också förslag till ett program för insatser i skolan för varje enskild elev.

– Men vi vet egentligen inte vad som händer och om våra rekommendationer verkligen genomförs, säger Markus Björnström.

Initiativet till testningar tas ofta av föräldrar till barn med bekymmersam mattesituation men också skolansvariga har börjat sända elever:

– Det finns exempel på rektorer som kräver testningar för att överhuvudtaget ge eleverna särskilt mattestöd, säger Ingvar Lundberg.

Helt förkastligt, anser han, och upprepar flera gånger att alla elever har rätt till nödvändig hjälp i skolundervisningen utan att behöva uppvisa testresultat. Det måste vara den självklara utgångspunkten, med eller utan dyskalkyli.

Testningar har alltså redan startat en alltför välbekant ideologisk konflikt som är en direkt speglar konflikterna runt dyslexi och framför allt ADHD.

Kritiker som Ingvar Lundberg varnar för överdiagnostik och för att stämpla ut vissa barn som neuropsykologiskt funktionshindrade. Dyskalkyli får inte bli en popdiagnos som kan göra mer skada än nytta. Matteproblem kan ha en mängd andra orsaker.

Matteläraren och forskaren Gunnar Sjöberg i Umeå är den i Sverige som främst ifrågasatt dyskalkyli. I sin doktorsavhandling 2006 följde han under sex år 13 elever med mycket svåra matteproblem.

– Hos ingen av dem gav dyskalkyli någon förklaring, säger han. Istället handlade det om saker som brist på arbetsro, stora elevgrupper, nervositet och tidspress vid prov, svårigheter att förstå undervisningen och vad lärarna sa och dåligt kontakt mellan elev och lärare, säger han.

Det mest slående var dock, enligt honom, att dessa elever som hade extra stort behov att träna ägnade oväntat kort tid åt matematik, enbart cirka 30 minuter per vecka.

– Det räcker inte för att lära sig matte, slår han fast.

Ändå klarade de flesta av att få godkänt i nian. Det berodde på, enligt Gunnar Sjöberg, på att både lärarna och eleverna skärpte sig, främst att barnen började avsätta tid för matematiken när det blev dags att få betyg.

Markus Björnström håller med om att alla elever med mattesvårigheter inte har dyskalkyli. Ingalunda. Men han pekar på det positiva med testerna: att eleven får en förklaring på sina problem, att det ger honom eller henne möjlighet att hantera svårigheterna och att det skapar argument för extra hjälp och stöd.

– Diagnosen medför nästan alltid en stor lättnad, säger han.

Frågan om hur många som egentligen har dyskalkyli är alltså kontroversiell. Flera internationella studier anger mellan fyra och sex procent, det innebär cirka två barn per klass. Samtidigt är alla eniga om att räknesvårigheter ingår i andra syndrom, främst dyslexi men också ADHD. En analys anger att cirka två procent kan vara ”ren” dyskalkyli, medan fyra procent kan kopplas till andra problem.

Den ökade uppmärksamheten för dyskalkyli kommer främst från modern hjärnforskning, särskilt förfinade metoder att avbilda hjärnans aktivitet med hjälp av avancerade magnetkameror.

Särskilt två funktioner i hjärnan har kunnat pekas ut som viktiga. En gäller vår uppenbarligen medfödda förmåga att uppfatta tal. Det sker via en ”mental tallinje” som etableras tidigt i hjärnan. En liten enhet i högra tinningloben kallad IPS spelar en central roll för att skapa denna linje och hos dyskalkyliker tycks IPS ha lägre aktivitet.

I ett uppmärksammat experiment förra året inaktiverades IPS hos försökspersoner utan räknesvårigheter. Detta medförde att de plötsligt började göra samma fel i siffertester som dyskalkyliker.

Också det som kallas arbetsminnet tycks ha ett starkt samband. Det är den del av vårt minne som vi använder för akuta behov, för att komma ihåg det som händer just nu. Räkning ställer stora krav på arbetsminnet och personer med dyskalkyli kan ha lägre kapacitet i arbetsminnet och därför glömma snabbare.

Nästa stora forskningsområde är att söka efter genetiska samband. Det är livligt för dyslexi, men har ännu inte ens börjat för dyskalkyli.