– Att det finns humor på en ­arbetsplats är helt avgörande för ett företag. Om det finns märks med en gång, redan i hissen ­ibland: Här jobbar det folk som slänger käft och har roligt.

Nils Pettersson är personalkonsult på företaget Starck & Partner som hjälper företag att rehabilitera medarbetare som tappat fästet eller förlorat gnistan i arbetet och som därför behöver hjälp att hitta en ny karriär. Starck & Partner har ett nätverk med ett femtiotal företag som kunder – allt från kommuner och sjukhus till arbetsplatser som KTH, Systembolaget och Posten.

En del av dem har mycket ­humor – andra något mindre.

– Min första analys när jag upptäcker att en arbetsplats saknar humor: Det här företaget går inget bra. Där råder allt för stort allvar och där har man ingen distans till sig själv. Tillknäppta människor uppfyllda av sin egen betydelse. Humor är underskattat. Jag skulle vilja att man på alla arbetsplatser frågade personalen om de har roligt på jobbet, säger Nils Pettersson.

På hans egen arbetsplats står det inskrivet i personalhandboken att det är tillåtet att skoja och skratta. Humor på en arbetsplats avdramatiserar, ger distans till svåra och jobbiga saker, menar han. Som exempel på företag med mycket och god humor nämner han Roslagståg som kör pendeltåget till och från Stockholms nordöstra förorter.

– Där har man mycket humor, en hjärtlig humor med en jargong precis som sotarna eller Rinkebysvenskan.

Nils Pettersson har upptäckt att humor är av stort värde även vid möten med människor som har riktigt allvarliga problem, som kronisk depression till exempel.

– När du berättar något roligt når du en annan människa. Det är en vänlig handling, en inbjudan. Då kan en deprimerad människa börja skratta åt sin egen situation och till och med se det komiska i att aldrig dra upp rullgardinen och att aldrig gå ut.

I en amerikansk undersökning svarade 98 procent av cirka 800 tillfrågade personalchefer att de föredrog människor med humor. De anses vara bättre problemlösare, hanterar stressituationer lättare och har en bättre förmåga att bedöma sig själva än människor utan humor.

– Människor utan humor ger inte respons vid en anställningsintervju. De förstår inte. De är på sätt och vis handikappade, säger Nils Pettersson.

Märkligt nog är humor någonting mycket centralt även på en så tung och dyster arbetsplats som en rättspsykiatrisk klinik. Där sitter människor som i många fall begått fruktansvärda våldsbrott och därför låsts in för att vårdas.

– Humor är en förutsättning för det här jobbet. Mellan personalen för att orka med, men också mellan personal och patienter, berättar sjuksköterskan Anna-Lena Öhlén som arbetar på en rättspsykiatrisk behandlingsenhet i Farsta i södra Stockholm.

I de flesta fall har hennes ­patienter en slumrande humor som sällan eller aldrig visar sig. För att ha humor måste man ha självkänsla – vilket många av de intagna saknar.

– Det gäller att väcka den slumrande humorn. Patienten måste hitta den. Och uppstår det humor mellan vårdare och patient känner sig båda trygga.

Anna-Lena berättar om en handledare vars uppgift är att anställa personal. Hon är noga med att fråga vederbörande om de har humor. De som saknar denna förmåga väljer hon bort.

Att skämta på en rättspsykiatrisk klinik är en balansgång och fordrar stor fingertoppskänsla. Det kan slå fel. Men humor kan radera ut hierarkier mellan ­patient och vårdare och den kan lösa upp knutar.

– Humor är ett eget språk, som ett sjätte sinne. Humor är en lek med samma språk man använder med barn som inte kan prata. En tittut-lek. Man känner på en ­annan människa för att få kontakt, för att beröra. Det är någonting mystiskt.

Anna berättar att det till och med går att skämta med patienterna om brotten de begått.

– Man överdriver med humorn, leker med det fruktansvärda, ­målar upp det värsta som kan hända. På det sättet kan man närma sig det fasansfulla.

Peter var under många år medlem av Livets ord. Det är ju inte en sekt som direkt förknippas med översvallande och distanserande humor. Däremot skrattade man mycket, berättar han.

– Humorn i Livets ord riktade sig mot den yttre fienden, det som var ont. Det var en nedvärderande humor, en ond humor där man ironiserade för att göra andra illa. Man skrattade åt den tokiga världen utanför, skrattade åt dem som röstade med sossarna, skrattade åt det materiella. Men man skämtade aldrig om sig själv. Självironisk humor fanns det inte tillstymmelse till.

Och om någon – som Peter – skrattade åt något i sekten, gjorde man det i smyg. Han berättar om de som internt betecknades som ”överandliga”. Enligt honom var det ett annat ord för psykiskt sjuka församlingsmedlemmar som till exempel kunde gå på en lokalbuss, ställa sig längst fram och tala i tungor till passagerarna.

Åt det skrattade några – i smyg.

Vid ett tillfälle beordrade en pastor i en församling som står Livets ord nära medlemmarna att de skulle lämna ifrån sig sina guldsmycken för att betala församlingens räkningar som hopade sig. Smyckena lämnades till en kvinnlig församlingsmedlem som satte in en annons. En köpare kom hem till henne och frågade om hon hade en våg. Det hade hon inte. Köparen förklarade då att han hade en hemma och att han skulle gå hem och väga alltsammans - och höra av sig. Innan han gick lämnade han sitt telefonnummer. Från honom hördes dock aldrig något och telefonnumret visade sig gå till Helsingborgs kommuns växel.

– Det skrattade jag mycket åt – senare, då jag hade lämnat Livets ord, säger Peter.

Fotnot: Den amerikanska undersökningen: R Hodge-Cronin, ”Social Semiotics”, 1991, Cambridge, Polity Press.