– Jag är oerhört kritisk till den verklighetsbild som kristna föräldrar ger sina barn när det gäller livets villkor på jorden, säger Lena Ringqvist och tänker på vad kristna friskolor kan innebära: Att 8–12-åringar, på statens bekostnad, inte får en enda ”fredad zon”.
Tänk dig barndopet. En ny liten varelse på jorden ska upptas i den kristna församlingen. Bland psalmerna på tavlan står nummer 248:
Tryggare kan ingen vara, än Guds lilla barnaskara
När Lena Ringqvist växte upp tillhörde hon mer än bokstavligt denna barnaskara. Guds röst stod över allting annat. Mamma och pappa gick i frikyrkorna, talade i tungor, bad för de ännu icke frälsta, hotade med Satan och visste att Jesus ingrep - i allt.
Och, påpekar pappa Lennart, vi gav våra barn vad vi trodde var bäst för dem.
Tryggare kan ingen vara
Men inget barn var otryggare än Lena Ringqvist. För något skulle hända om hon inte levde som en kristen. Gud hade en plan för hennes liv och den underbara evigheten väntade. Ingen kan kanske förstå, säger hon, men det var som att leva mitt i en saga - fast på riktigt. Och då blir Jesus och Satan som verkliga personer.
Därför kunde hon också fyllas av en fasansfull skräck - tänk om Jesus kom tillbaka precis i det ögonblick då hon smygläste Fib Aktuellt? Eller hade lagt en
porrbok i en Kalle Anka-tidning?
Det tog Lena Ringqvist många år och ett bokmanus för att nysta upp vad en familjs kristna nit kan göra ett uppväxande barn. I förra veckan kom Som en tjuv om natten. En sann historia om hur tron på himlen blev ett helvete på jorden (bokförlaget Langenskiöld) där hon i dialog med sin pappa reder ut hur familjens trygghet blev villkorad med så mycket övernaturligt att den i stället vändes till sin egen motsats.
- Jag är oerhört kritisk till den verklighetsbild som kristna föräldrar ger sina barn när det gäller livets villkor på jorden, säger Lena Ringqvist och tänker på vad kristna friskolor kan innebära: Att 8-12-åringar, på statens bekostnad, inte får en enda ”fredad zon”.
- Därför är jag glad över att ha gått i en kommunal skola. Hade friskolorna funnits skulle jag bara mött kristna kompisar och auktoriteter vart jag än vänt mig - och inga vanliga människor som visar att det kan vara helt okej att inte leva kristet.
För det är alternativen som fått Lena Ringqvist att
hitta en tillvaro som tar vara på livet här på jorden och hur man tar hand om sig själv i vardagen - i stället för att förhålla sig till magi, övernaturliga krafter och det eviga livet.
- I dag kallar jag mig inte kristen, men inte ateist heller. Det vågar jag inte, skrattar Lena Ringqvist. Men jag lutar mot att Gud inte finns som en personlig kraft.
Senare återkommer hon litet allvarligt till vad hon sagt om att kalla sig ateist. Klart hon vågar, men jag förstår kanske vad hon menar? Även om hon inte längre tror att det lurar demoner i en andevärld, kan hon höra en liten, liten viskning: Det här kommer du att få sona på Domens dag
Lena Ringqvist blir 34 år i år. Hon är teaterpedagog, rollsättare och frilansjournalist. Vägen bort från den verklighetsbild hon bar med sig, ”du blir inte lycklig om du inte är kristen”, började när hon var 15 och föräldrarna skildes. Lena och de bägge bröderna tog olika parti och familjen splittrades. Därmed ”gled hon bort från Jesus och Satan”, med påföljd att både
familjen och tron - de två enda tryggheter hon kände till - föll samman.
Under tonåren gick hon till den andra ytterligheten och festade, rökte och släppte alla spärrar när det gällde killar. I tio år levde hon ett stumt liv, som hon uttrycker det, ett liv där hon inte kände någonting. Titta där, sa hon till sig själv, det händer ju inget i alla fall. Då kan det inte vara så farligt
- Men det där likgiltiga, det var verkligen att göra sig själv illa, konstaterar Lena Ringqvist som inte vill skylla enbart på religionen: ”Jag skulle nog ha krisat ändå”, som hon säger. Däremot vill hon framhålla hur kraftfullt dess verktyg kan bli i händerna på föräldrar som vill sina barns bästa.
- Det man får höra som barn, det sitter, vet du. Man minns om någon sagt att man är ful. Om man fått höra att man är tjock. Men bara för det tror man inte att man kommer till helvetet. Det jag fick höra i religionens och ”sanningens” namn handlade om existensen och livet efter döden - vilket träffade djupt existentiella frågor
i mig.
Det innebar att hon aldrig hade en fredad zon i själva existensen, i att bara få finnas till. Tryggheten blev villkorad och Lena fick därför aldrig vara trygg i livet.
- När känslorna kom som vuxen upplevde jag en extrem rotlöshet och otrygghet. Det kändes som ett svart hål som slukar allting. Jag visste inte: Hur får jag finnas till? På vilket sätt? Det där om att Jesus älskar mig kändes som övernaturligt bull shit.
Hon hade ju bara lärt sig att man skulle ”bygga varandra i tron” genom att läsa sin Bibel varje dag och umgås med andra kristna. Annars skulle man få ångra sig djupt, djupt.
Vad skulle hända?
- Det visste man inte, det visste bara Herren din Gud på Domens dag. När det hela tiden finns något man måste se upp med skapas en enorm otrygghet.
Det handlade om att se upp för Satan, så mycket fick de veta. Och för denna upplysning användes en amerikansk skräckfilm, bekant för många 70-talister som växte upp inom frikyrkan: ”Som en tjuv om natten” handlade om en icke-kristen tjej som vaknar
upp ensam i världen eftersom Jesus kommit tillbaka och hämtat hem alla sina kristna. När hon inte svarar på den andra chans som Gud ger henne, placeras hennes huvud i en giljotin
- Hur kan man visa sånt för 12-åringar? Hur kan en 30-årig kursledare undgå att känna att det är fel? Vi satt ju där och grät så axlarna skakade
Och så berättar hon att det riktigt viktiga i den kristna frikyrkofostran var att säkra livet i evigheten, som om jordelivet bara var en trampolin på vägen. Hur kunde ett litet barn förstå ”evigheten”?
- Efter döden skulle man få träffa alla igen. Jag skulle få se min morfar som dog innan jag föddes. Himlen var som livet när det var som bäst på jorden - och för mig innebar det en massa kattungar, grönt gräs som jag sprang barfota i och en bäck där det växte tussilago. Där var en lycka utan slut, som en Astrid Lindgren-värld med alla mina kompisar.
Problemet var alla som inte var kristna. De fick inte komma till himlen, och Lena kunde intensivt känna hur hon skulle sakna Tina och
Lotta som aldrig skulle få känna det härliga med Jesus, som skulle få det hemskt
När hon beklagade sig hemma, svarade hennes mamma: ”Åh, Lena, du känner nöd, syndanöd. Det är bara att be för att de ska bli frälsta.”
Så varje gång hon åkte förbi ”syndarna” med skolbussen, bad hon att familjen skulle omvändas.
Vad gav det för bilder av straff och skuld i ett barns värld?
- Att Satan var lika verklig som Jesus. Om man inte var med Jesus var man ju med Satan. Helvetet framstod som en ständig plåga, en onämnbar fasa. Och det var ju konstigt i sig, att inget konkret väntade.
I stället för ett villkorslöst ”tryggare kan ingen vara”, hette det att hon skulle lära sig att lyssna till Guds vilja. Alltså frågade ingen hur det gick i skolan eller vad hon ville ägna sig åt i livet. Pappa skjutsade henne till kyrkans ungdomssamlingar. Inget var lika viktigt som att tro på Jesus.
Det låter väldigt abstrakt?
- Nej, det var inte abstrakt. Jesus var verklig, Jesus grep in i allt.
Och så berättar Lena Ringqvist om
kalven som var sjuk och matades med vällingflaska och förböner hemma i köket. När den blev frisk var det Jesus som hade ingripit. Och när bilen slutade krångla sa pappa att Jesus fixat motorn.
För Lena Ringqvist var det fullständigt naturligt att mirakel fanns. I en sådan värld blir det inte konstigt, säger hon menande, att Gud kan skicka ett sms.
- Barnen har glömts bort här, konstaterar Lena Ringqvist. Tror man på att en personlig gud så handgripligen kan gripa in i människors liv, då är det hårfint var det går åt skogen.
Men när hon sökte psykiatrisk hjälp, begrep sig psykiatern inte på religionsproblematiken. Den förståelsen saknas där, hävdar Lena Ringqvist.
Ändå blev hon till slut hjälpt både av en antidepressiv medicin och av samtal hos en gestaltterapeut, en psykolog och nya möten med familjen - det kanske mest avgörande:
- Syskonkärleken och föräldrakärleken vann till slut över Gud.
Det handlade mycket om att bröderna respekterade att hon inte orkade prata mer och att pappa Lennart släppte
henne fri när han sa: ”Du ska hitta din Gud på ditt sätt”. I det ögonblicket blev det alldeles stilla i henne, säger hon.
- Jag hittade en tro på jordelivet i stället. Att det räcker gott med arbete, hem, familj, vänner och intressen.
Kanske är det litet tråkigare att leva som okristen, medger hon. Hon kan sakna lyckokänslan av att vara ett med Jesus, den där förväntan inför vad som komma skall när hon lyfts upp i anden Det är då det pirrar i hela ryggraden, säger hon. Och sånt känner hon inte längre.
- Jo, förresten. När jag blev kär i min sambo.
