När vi närmade oss såg jag ibland panik i blicken hos folk på andra båtar. De fick väldigt bråttom att få på fendrarna.

En svensk skärgårdsvik. Båtar glider in för badstopp eller natthamn. Männen styr medan kvinnorna förbereder hoppet i land.

I en båt brukar könsrollerna bli mycket traditionella, även bland par som delar sysslorna lika hemma. Ytterst få kvinnor vågar lämna bryggan utan en man i båten.

Linda Lindenau är ett undantag. Hon och en väninna seglade ensamma till Kanarieöarna med Lindas två barn. Nyligen kom hon hem efter två månaders segling i Antarktis – tillsammans med en annan svensk kvinna.

– Båtlivet är gammalt och därför bemängt med gamla föreställningar. Föreställ dig en skeppare, uppmanar Linda Lindenau. Genast poppar en bild av en man med skägg och pipa upp i huvudet.

Hon jämför med bilkörning. Ingen vänder på huvudet för att en kvinna sitter vid ratten. Bristen på förebilder är en annan orsak till att det är ont om kvinnliga skeppare.

– Mannen behöver inte alls vara ständig kapten. Vid olyckor med fritidsbåtar har den som stått vid rodret dömts som ansvarig. Någon måste i varje stund ha ansvaret ombord, men man kan turas om, säger Linda Lindenau.

Hon menar att kvinnor tenderar att tänka mer på säkerhet än män – och avskräcks därför lättare av sådant de inte känner till. Generellt har kvinnor mindre erfarenhet av att meka. De tror att de måste lära sig mycket om motorer för att våga lämna bryggan.

– Bekvämlighet spelar också in – som att slippa bli smutsig och att undvika konflikter med mannen, säger Linda Lindenau.

Enligt Linda Lindenau krävs inte mycket alls för att segla.

– Börja med en liten båt i lugnt väder. A och O är manövrering i hamnen. Träna det massor av gånger. Om du lär dig hur den egna båten uppför sig, kan du lägga till även vid andra bryggor.

I början behöver man inte ge sig iväg längre än att man hittar hem själv utan att navigera.

– Är det blåsigt kan du ligga kvar vid bryggan och dricka kaffe. Man har hemskt mycket glädje av en båt även när man inte seglar.

Att våga kasta loss och ta befälet ombord handlar för henne om kvinnors frihet. Att vistas i skärgård bland klippor, vågskvalp och blinkande fyrar är underbart.

– Den härliga miljön ska även kvinnor ha tillgång till. Ska inte mamma kunna ta med barnen ut i båten för att pappa är på jobbet? frågar sig Linda Lindenau.

Bristande muskelstyrka kompenseras genom förutseende. Segel måste inte halas upp för hand, vinsch är ett lämpligt hjälpmedel liksom rullsegel. Även här gör en mindre båt allting enklare. Många kvinnor lider av teknikblockering, och tror att det är besvärligare än det är. Ro och paddla går bra, men att hantera en motor känns svårare. Innan Linda skrev boken ”Ta rodret, kvinna!” åkte hon runt och intervjuade båtmotormekaniker. Vad brukade motorfel bero på?

– De allra flesta motorproblem orsakas av bristande underhåll. Att sköta en båtmotor är inte svårare än att ha koll på oljan, spolar- och kylarvätskan i en bil, tycker Linda.

En flicka, som växer upp i en seglande familj, har lättare att som vuxen våga ta rodret. Störst är chansen om hon är storasyster. Då fick hon troligen träna mer än om hon hade en storebror med ombord. Linda seglade inte med föräldrarna, men hennes nio år äldre bror skaffade båt. Med honom lärde hon sig hur man får båten att röra sig framåt. Själv hade hon en optimistjolle. Långt senare blev hon efter skilsmässa ensamstående med två barn.

– Jag undrade vad vi skulle göra på sommaren. Som ensamstående förälder har man inte gott om pengar. Inom mig fanns bilden av hur härligt det är till havs. Det slutade med att jag köpte en Stortriss för 9 500 kronor.

Linda Lindenau är nu inne på sin fjärde båt. Hon leder seglarkurser för kvinnor, i Sverige och i Grekland.

– Jag har haft många deltagare som seglat hur många sjömil som helst med sina föräldrar eller sina män, men som aldrig skulle drömma om att ge sig ut ensamma, berättar Linda.

Hon har arbetat inom Svenska Båtunionen med projektet ”Kvinnliga förebilder i båtlivet”, som nyss avslutats. Syftet är just att få kvinnor att våga ta ansvaret på en båt. Konkret handlade projektet om att leta upp eldsjälar och ge dem möjlighet att förverkliga sina visioner. Det kunde exempelvis handla om att ordna prova-på-seglingar eller hålla kurser i navigering.

Läsåret 2004 – 2005 seglade Linda, hennes två barn och en väninna Sverige-Kanarieöarna tur och retur. På floder och kanaler färdades de genom Tyskland, Luxemburg och Frankrike. De tog sig ut ur Medelhavet genom Gibraltar sund och seglade längs Marockos kust innan de nådde slutmålet. Vid slussarna lät det ofta så här – i olika varianter:

– Var är pappa någonstans?

– Han är hemma i Sverige.

– Men vem är det då som kör båten?

Eller:

– Har ni tagit hit båten alldeles själva?

Vanligaste reaktionerna var dels misstro, dels motvillig beundran.

– När vi närmade oss såg jag ibland panik i blicken hos folk på andra båtar. De fick väldigt bråttom att få på fendrarna, berättar Linda.

Vid hennes senaste kurs i Grekland satt en kvinna på kajen när de sex medelålders deltagarna anlöpte bryggan.

– Är ni ute och seglar alldeles själva? undrade kvinnan som också visade sig vara svensk.

I en annan grekisk hamn samtalade Linda med en fransman:

– Du Linda, jag beundrar dig, du kör omkring med båtar så här, trots att sånt är mycket svårare för er än för oss. Det är som att byta blöjor, sånt är ju mycket svårare för oss än för mammorna.

Linda skrattade, för hon trodde att han skojade. Men så var det inte alls.

– Han var full av beundran för att jag, trots mina usla förutsättningar, klarade av detta!

Linda Lindenau är nyligen hemkommen från Antarktis. Där har hon i två månader seglat tillsammans med svenskan Milo Dahlman. De tog sig bland annat över det fruktade Drakes sund vid Kap Horn.

Från början ingick en svensk man i besättningen. Men han blev allvarligt sjuk och måste avbryta.

– På den chilenska militär­basen, som hjälpte till med sjuktransporten, blev de oroliga över att vi kvinnor tänkte fortsätta ändå. De ville att vi varje dag skulle anropa dem på kortvågsradio, berättar Linda.

På hemmaplan varierar reaktionerna. Linda möter ”Vad ska det där vara bra för? Varför inte bara stanna hemma och ha det bra?” varvat med beundran.