I fjol gick tre asatroende med Frej på en cykelkärra i Prideparaden. I år var de fler och höll dessutom i en hednisk andakt i Pride Park. Medlemstidningen Mimers källas vårnummer hade queertema. Under sommarens medeltidsvecka i Visby hölls det första gaybröllopet enligt nyhednisk ordning.

Sveriges Asatrosamfund håller på att etablera sig som en hbt-vänlig rörelse.

– Det är hög tid att göra sig av med den förenklade och föråldrade nationalromantiska bilden av asatron, säger Håkan Lindh som ansvarar för frågor som rör homo-, bisexuella och transpersoner; hbt-folk.

Håkan Lindh blev asatroende för tjugo år sedan. Sina första religiösa upplevelser hämtade han dock i en helt annan miljö.

– Jag är uppvuxen i Halmstad. Under 80-talets början fanns det inte så mycket att välja på i Halland för den som var andligt intresserad. Det gick inte att prova sig fram, berättar Håkan.

Så han började gå regelbundet i kyrkan. Trots att han även läste på en kristen folkhögskola under något år kände han sig aldrig riktigt hemma i kyrkan. En del av främlingskapet hade med hans homosexualitet att göra.

– Vi fick stå utanför och knacka på, det var den känslan jag alltid hade. De kristna homosexuella fick alltid slåss för rätten att få vara med, säger Håkan.

När han upptäckte och hittade hem i nyhedendomen bestämde han sig för att det inte skulle bli likadant där. Rörelsen var i sin linda. Håkan tänkte att hbt:arna skulle ta sin plats från början.

Nu har ett tiotal homo- och bisexuella medlemmar i samfundet bildat en underavdelning, blotlaget Bilröst, som betyder ”regnbåge”. Några transsexuella har inte hittat till gruppen än.

– Det är synd för till skillnad från oss vanliga bögar och flator kan de verkligen göra anspråk på att ha en historisk bakgrund i den här religionen, säger han.

Håkan Lindh har mest mött en positiv nyfikenhet från heterosexuella asatroende. Det tror han bottnar i att många nyhedningar är öppna och inte gillar dogmatism över lag. Däremot har han stött på en rätt stor skepsis inom gayvärlden. Fast där tror han orsaken mer har att göra med att hbt-folk generellt ogillar religion efter hur de behandlats genom historien, och att svenskar överlag är sekulariserade.

Vad är det då i asatron som kan tolkas som extra intressant för hbt-folk?

Det är inte så enkelt som att Odens son Balder skulle vara en ögonfransviftande bög eller åskguden Tor en transa när han klär sig i brudklänning.

– När de här berättelserna uppstod hade man inte de begreppen. Det går inte att använda kategorierna homosexualitet och bisexualitet rakt av i samband med myterna, säger Håkan Lindh.

Istället är det gränsöverskridandet som han fokuserar på.

– Hamnskifte är ett grundbegrepp i berättelserna. Under sejden – trolldomen – kunde en människa byta skepnad till ett djur men hon kunde också tillfälligt byta kön. I sejden blir könsrollsgränserna meningslösa, säger han.

En av de mest kända texterna i den äldre Eddan är berättelsen om Tors brudfärd. Upprinnelsen är att guden Tors hammare Mjölner stulits. Utan den kan ordningen i världen inte upprätthållas. Ragnarök, världens undergång, står för dörren.

Det är jätten Trym som har stulit hammaren. För att ge tillbaka den kräver han att i utbyte få den mäktigaste gudinnan som brud – Freja.

Hon vägrar åka med till jättarnas land. Lösningen blir att Tor låtsas vara fruktbarhetsgudinnan själv. Klädd i brudlin och med Frejas brisingasmycke om halsen far han iväg. När Tor under bröllopsceremonin återfår hammaren kastar han sin förklädnad och återtar sin manlighet.

Även om Tor hånas för brudutstyrseln så säger berättelsen att det är okej att bryta könsrollsmönstren när det behövs. Detta, att även den manligaste av gudar ägnar sig åt gränsöverskridande och bejakar sin kvinnliga sida, ser de hbt-sinnade nyhedningarna som en öppning.

– Könsrollsöverskridandet och att spränga alla gränser är något som dyker upp gång på gång i myterna, säger Håkan Lindh och frågar retoriskt om inte det kan tolkas som att den som inte känner sig bekväm med sin könsidentitet också kan kasta den över bord?

Som man har Håkan Lindh en mängd liknande berättelser om gudar som överskrider sitt kön att identifiera sig med. För de lesbiska och bisexuella kvinnorna ser det annorlunda ut.

– Tyvärr finns det inte lika många trådar för dem att dra i. Det som har överlevt är ju männens sätt att tro. Tjejernas röster blev inte hörda i Norden på den tiden när myterna skrevs ner, säger Håkan Lindh.

Några lesbiska kvinnor i hans bekantskapskrets har gudinnan Skade som sin stora förebild. Skade utkrävde böter för att hennes far hade dödats och dök upp hos fienden iklädd manskläder och fullt beväpnad. Genom att bryta könsrollsmönstren vann hon sin rätt.

Tittar man på den historiska bakgrunden så finns det enligt Håkan Lindh saker som tyder på att homo- och bisexuella människor kunde leva öppet i det förkristna samhället. Bland annat har det hittats gravar där kvinnor begravts i manskläder och med vapen vid sin sida och där män lagts ner i graven i kvinnodräkt tillsammans med sybehör och andra kvinnliga attribut.

– Det har alltid funnits en tredje väg. Men fram tills nyligen är det något som det har talats väldigt lite om. Även forskare kan vara pryda, säger Håkan Lindh och visar en liten, präglad guldplåt som han har köpt på Nationalmuseum i Köpenhamn.

Originalet från vendeltid, år 550–800 efter Kristus, hittades vid en utgrävning i Roskilde. Guldblecket visar ett manligt kärlekspar.

– Och vet du vad? säger Håkan. Det finns ett med två kvinnor på också!