Foto: Yvonne Åsell

Båda simmar snabbare än Lars Frölander i semifinalen. Båda har bättre dagsform och leker med världsrekordtiden. Dessutom befinner de sig på hemmaplan. När OS-finalen i 100 meter fjäril startar i Sydney 2000 vet ljudnivån i simhallen inga gränser: 17 000 australiensare har två medaljfavoriter att heja fram i bassängen – landsmännen Geoff Huegill och Michael Klim.
Det är helt enkelt ett himla liv, enligt Hans Chrunak som då var de svenska simmarnas förbundskapten.
Kampen om medaljerna i 100 meter fjäril tar mindre än en minut. När det är ett par meter kvar av loppet är den australiensiska segern plötsligt inte längre given. Lars Frölander visar vad han går för – och simmar om. Även om det bara skiljer 18 hundradelar hinner publiken klart uppfatta vilka som inte går i mål först.
– Allt ljud i hallen bara försvann. Man hörde bara Frölanders jävla vrål.
Hans Chrunak, numera simförbundets PR-man, sammanfattar ögonblicket: Det var skithäftigt.

Det som hände australiensarna är något som han tar som exempel på framgångens värsta fiende: Högmodet. När Klim och Huegill förleds att betrakta fjärilsfinalen som deras, tappar de samtidigt beredskapen för att lägga in en extra växel. De har gjort exakt vad ordet högmod betyder – trott sig själva om för mycket samtidigt som de underskattat andra.
Enligt ordspråket ska en sådan attityd gå före fall. Och det stämmer väldigt väl i idrottsvärlden:
– Australiensarna hade sin hemmapublik och kände sig trygga efter semifinalen. Men istället för att plocka hem en säker seger ”stendör” de i avgörandet, som Hans Chrunak uttrycker det.
Geoff Huegill som vunnit semifinalen på 51,96 var den som tappade greppet mest. Han kom in som trea på 52,22. Michael Klim försvarade sin andraplacering och fick till och med upp tempot till tiden 52,18. Lars Frölander lyfte sig från fjärdeplatsens 52,84 och segrade med tiden 52 sekunder blankt.

Hur var det möjligt – mitt framför ögonen på 17 000 australiensare som hejade på de två värsta motståndarna?
– Lasse har vinnarskalle, förklarar Hans Chrunak. Det är viktigast av allt, eftersom huvudet styr över kroppen.
”Vinnarskalle” är alltså förmågan att hålla huvudet kallt i de mest nervpåfrestande situationer. Då har man goda förutsättningar att hamna överst på prispallen. Och framför teveapparaterna gläds vi i kapp med segrarna som är så stolta att de kan spricka … Det behöver väl inte vara detsamma som högmod?
– Visst inte. Att stanna upp och njuta av positionen är en glädjestund som är jätteviktig att unna sig. Men man ska njuta färdigt och snabbt komma tillbaka till vardagen igen. De som tror att de fått prenumeration på att lyckas, kommer aldrig att göra det igen. Då blir segern en engångsnjutning, förklarar Hans Chrunak.
Vad han talar om är medaljens bokstavliga baksida. All framgång framkallar ett rus, och när hyllningarna följs av kändisstatus och inbjudningar till premiärer har han sett toppidrottsmän snart få en konstig bild av sig själva.
För Hans Chrunak är det tydligt: högmodet har tagit över. De har lyckats fruktansvärt bra – men samtidigt glömt att allt från och med nu blir mycket svårare. De ska lyckas ännu bättre än förut. Allt ska ha högre kvalitet – samtidigt som de är fokus för allas önskan att välta dem av tronen. I högmodet är det lätt att tappa den koncentration som behövs för att upprepa framgången.
Och då …
– Många faller på allt det här, noterar Hans Chrunak. Att vara på toppen och stanna där är fasen så mycket svårare än vägen dit.
För dittills har man hela tiden haft någon framför sig, någon att besegra – och då har strävan handlat om försöken att nå upp. Kamplusten har fötts ur ett underläge och glöden handlat om: Dit upp vill jag. Att bli tvåa eller trea innebär också att få en gratis drivkraft, nämligen revanschlusten. Den är ofta mycket stark.

Till slut lyckas några att nå toppen. Väl där glömmer många medaljörer hur de hamnat på prispallen, förklarar Hans Chrunak. De förtränger hur mycket jobb de själva lagt ned på vägen. Hur hårt de fokuserat på sin idrott, hur mycket de tränat, hur ont det gjort att trotsa kroppen. Det är aldrig en lätt resa – ändå är det som bortblåst.
– De som tror att titeln och guldmedaljen ska göra att allt nu går av sig självt kommer att få ett snabbt och obehagligt uppvaknande, konstaterar han. I synnerhet gäller detta individinriktad idrott. Det kommer alltid att finnas de som hoppar högre, springer fortare, simmar snabbare. Där pågår en ständig utveckling.

Hur ska man träna sig i att hantera framgångarna, då?
– Det går aldrig att förbereda sig riktigt. Inför OS i Sydney insåg vi dock att mediebevakningen skulle vara större än tidigare. Gör inte journalisterna till ett problem, sa jag. Glöm inte att vi har strävat efter att bli så här bra – och synliga.
Många av dem som hamnat på andra- och tredjeplaceringar brukar längta efter uppmärksamheten, noterar Hans Chrunak. Efter ett tag på toppen kan attityden förändrats. Fotografer blir jobbiga, journalister oseriösa …
Till den som beklagar sig har dock Hans Chrunak ett gott råd. Om du inte tål mediepressen, säger han, finns ett bra knep: Simma långsammare! Det är bara vinnarna som plåtas.
Förvisso. En leende Frölander med en segernäve i luften och de olympiska ringarna i bakgrunden hänger i sällskap med idel andra toppidrottsmän på väggen bakom min skrivplats på Svenska Dagbladet. Visst fick han bragdmedaljen 2000 – just för prestationen på 100 meter fjäril i Sydney.

Hur ska man lyckas efter framgången?
Snabbt tillbaka till vardagen, är Hans Chrunaks käpphäst. Analysera vad som hände och varför det gick bra. Lägg segern till handlingarna och hitta en förnyad kämpaglöd. Det är som en yrkesstolthet, förklarar han. Den som är duktig måste fortsätta att leverera med klass.
Men det är inte lätt: Lars Frölander var en av de få guldmedaljörer från OS i Sydney som kunde försvara sin titel i VM året därpå i Japan. För Hans Chrunak är det lika med att ha klarat sig från högmod.
– Som karaktär är han mer sugen på att lyckas än rädd för att misslyckas. Från 1994 till 2002 har Frölander varit i världsklass.
Men många misstar sig på vad som krävs för att efter framgången bli litet bättre på allt man gör. Insikten är så svår att de flesta kör en säsong för länge. När mättnadskänslan kommer gör man klokast i att inte lyssna på högmodet – eller plånboken. Annars kan de bli patetiska före dettingar, för att tala med Hans Chrunak.
Sedan undrar han själv med vilken rätt han säger så.
– Det handlar nog om betraktaren som inte vill se sin hjälte misslyckas. Men jag tycker själv inte det finns något tristare än att se stora mästare tro att de regerar – fast de i själva verket glömt bort hur det gick till att regera.
Det kanske är ett argument ur betraktarens egoism, resonerar han.

Men när framgångarna inte går att upprepa längre, vad är då bäst att göra – för mästarnas egen skull?
– Var och en äger sitt beslut, garderar sig Hans Chrunak och väljer att ge en bild av hur högmodet kan stå dem dyrt:
– De idrottsmästare som faller, faller tungt för att de tror att de via sin stjärnstatus har kvar sin position. Just för att de glömt hur svårt det är, riskerar de att misslyckas. Och från en före detta topposition är det jävulen så mycket svårare att komma tillbaka.

Vilka varningssignaler ser du innan någon blir offer för sitt eget högmod?
– Leendet som inte längre når ögonen. Segern som inte syns i blicken. Då är motgången nära och fallet ofta hårt.