KRÖNIKA/Måndag den 16 december

Medveten. Plågsamt medveten, är hon, Anna Hedberg. Hon borde inte gå på skönhetsidealen, borde tycka att hon duger som hon är. Ändå känns det bra med push-up-behå. Och celluliter är ju äckligt, en sjukdom ...

Jag är 15 år. I en pärm sätter jag in alla skönhetstips från min privata Gud, Veckorevyn. Den är tjock den där pärmen - råd, som att lägga gurkor på ögonen för att få bort svullnader, hur man ska ta på läppglans för att läpparna ska se fylligare ut samsas med instruktioner om torrborstning för att motverka celluliter.
Det tar mycket tid att följa allt, särskilt torrborstningen, med föräldrarnas skurborste. Det gör så ont, nämligen. Men blodcirkulationen kommer igång, det syns tydligt.
Jag gör upp en lista för hur jag ska se ut för att bli perfekt, lika med lycklig.
En av punkterna är större bröst. För med större bröst blir jag lycklig, det kan jag se alldeles tydligt i mina dagdrömmar, där jag är som en åskådare av mig själv. Av mitt större-bröst-jag.

Så blir jag 19. Mitt eget värde avgörs till stor del av att ha en kille som ser cool ut. Jag har ingen kille alls. Drömmer fortfarande om att bli lycklig, lika med få större bröst, lika med få en cool kille.
Går till en plastikkirurg och provar ut min nya fylliga hylla. Bokar tid för operation. Men då griper mitt undermedvetna in. Vaknar upp kallsvettig flera gånger per natt, efter fruktansvärda mardrömmar om ruttnande främmande materia i min friska kropp. Jag opererar aldrig mina bröst.

Det är jag innerligt glad för i dag. Nu, tolv år senare, vet jag att det var dålig självkänsla som gjorde att jag var så fixerad vid att se ut som en klichébild av konstruktionen kvinnlighet. Och att jag var beredd att gå så långt som att operera brösten.
Nu vet jag att vi ständigt matas med abnorma kroppsideal, bland annat via medier. Ideal som enbart bygger på en ideologi, då kropparna på de flesta bilder ju faktiskt är retuscherade. Med andra ord är allt bara en sjuk konstruktion av något som inte ens existerar i verkligheten.

Jag vet allt det där. Jag vet att det är en enorm kommersiell kraft bakom som gör allt för att jag ska tro att jag blir lyckligare om jag investerar pengar i min kropp. Och jag föraktar det.
Samtidigt påverkas jag. För på samma gång som jag
är plågsamt medveten om att jag är hjärntvättad med osunda kroppsideal, befinner jag mig mitt i hjärntvätten. Jag kan alltså bara se det hela rent teoretiskt, inte banka in medvetenheten i känslolivet.
Kanske jag ska se mig som "hjärttvättad"?
Resultatet blir att jag lever med en ständig konflikt inom mig. Jag är som sagt glad över att jag aldrig gjorde ingrepp i mina friska bröst. Det hade känts som en misshandel av mig själv. Samtidigt trivs jag inte om jag inte har push up-behå, gärna med lite extra fyllning i.

Jag känner mig inte heller tillfreds när jag har kjol och två håriga smalben sticker ut där nere. Alltså rakar jag benen. Men när jag gör det mår jag dåligt över att jag underkastar mig den stereotypa mallen för "kvinnlighet".
Och så har vi det här med celluliterna. Åter igen. Jag hade naturligtvis inga gropar i låren när jag som 15-åring torterade mina ben med skurborsten. De satt i hjärnan. Med åren har dock celluliterna blivit ett faktum. Och det är helt naturligt att ha celluliter, som kvinna. Alla har det. Det är friskt. Ändå känns det sjukt.

Provade ett tag att gå på badhuset och titta på de andra kvinnornas lår och stuss, i duschen. Jodå, de hade celluliter. Ändå fortsätter jag att jämföra min kropp med de retuscherade modellernas jämna, falska hud.
Grymt irriterande. Jag gick i alla fall och tog bort mina celluliter. Många tusenlappar fattigare och jämna lår rikare känner jag mig mycket snyggare och fräschare. Samtidigt som jag känner mig skyldig för att ha gått på myten om hur en kvinnokropp ska se ut för att vara just snygg och fräsch.

Och så håller det på. Jag jobbar på att min teoretiska medvetenhet ska absorberas även av känslolivet, men det är svårt. Jag vill verkligen kunna tycka att jag är vacker, precis så som jag ser ut här och nu. Och jag vet att jag måste bli vän med min kropp, till hundra procent.
Något annat vore bara slöseri med energi och pengar. Och ett hinder för lycka. Min kropp kommer ju knappast att bli yngre med åren. Jag vet allt det där.
Till hösten ska
jag ta bort bristningar på benen.

Anna Hedberg
frilansjournalist