"Sverige borde ta emot fler flyktingar."
Läraren Irina Wassenius slänger ut påståendet i ringen av elever. Den som sympatiserar med åsikten ska resa sig upp och byta plats med en kompis. De andra ska sitta kvar.
Ungefär hälften av eleverna byter plats. När allt är lugnt igen får de motivera sitt beslut.
- Minéa, du bytte plats. Varför? Tycker du att vi ska ta emot fler flyktingar?
- Ja, om människor förföljs i sitt hemland tycker jag att de ska få komma hit.
Irina går vidare i ringen:
- Kan någon som valde att sitta kvar förklara sig?
- Jag tycker det är dumt att fler kommer hit när vi har så få jobb, säger en annan av tjejerna. Jag tycker att vi ska ta hand om dem som är här först, så att de kommer ut i arbetslivet.

Irina bemöter inte faktainnehållet i påståendet; huruvida det verkligen råder arbetsbrist i Sverige eller inte. Efter en kort debatt bland eleverna kastar hon istället ut nästa påstående.
"Det är svårare för invandrarflickor att leva i Sverige än för invandrarpojkar."
Nästan alla elever
byter plats. Motiveringarna som följer handlar om att killar oftare umgås i stora gäng, att de är inriktade mot aktiviteter - "det är lättare att fråga om man får vara med att spela fotboll än att fråga om man får vara med och prata" - och att världen är mansdominerad.

Klass 9 M på Karl-Johanskolan i Göteborg har haft livskunskap på schemat sedan de gick i sjätte klass. Värderingsövningen Heta stolen har de gjort ett otal gånger. Det handlar om att lära sig att ta ställning, stå för sina åsikter och motivera dem.
- Livskunskap är det enda ämnet där man får diskutera, säger Minéa Magnusson. Inte som i SO (samhällsorienterande ämnen) där det mest handlar om gamla kungar och så.
- På andra lektioner säger lärarna bara "läs det här." Livskunskap är mer praktiskt, med övningar och diskussioner. Det är mycket roligare, inflikar klasskamraten Otto Johansson.
I skolans läroplan, LPO -94, kan man läsa att "skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden
som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla."
Det låter fint, men hur omsätter man det i praktiken? Att lära eleverna att 2+2=4 är en sak, men hur ska man lära ut solidaritet?
Risken är att skolans så kallade värdegrund bara blir fina ord på ett papper.
För att motverka detta har flera skolor avsatt schemalagd tid för att arbeta med dessa frågor. Om värdegrunden är teorin, är livskunskap den praktiska tillämpningen.
- Jag ser livskunskap som ett sätt att göra det abstrakta konkret. Vi gör övningar där eleverna måste ta ställning, där man måste samarbeta, där alla får säga sin åsikt. Det handlar om att fostra till mognad, säger Irina Wassenius som undervisat i livskunskap i tre år.
Tillsammans med två kollegor på Karl-Johanskolan har hon utarbetat en kursplan som sträcker sig från årskurs sex till årskurs nio. I sexan är temat Gruppen. Där handlar det om att lära känna varandra och utvecklas som grupp. I sjuan tar man upp identitet och självkännedom. I åttan är temat Lust och risk som innefattar sex och samlevnad, droger och främlingsfientlighet. I årskurs nio fokuserar man på Ditt eget val.
- Visserligen ska man diskutera värderingar även inom andra ämnen, men genom att göra det till ett enskilt ämne kan man gå djupare och bredare, förklarar Irina Wassenius.

I ett avseende skiljer sig livskunskap från andra ämnen - elevernas kunskaper betygsätts inte. Att mäta empati, social förmåga, solidaritet och jämlikhet är svårt - om inte omöjligt. För vad skulle måttstocken vara? Ska den elev som har de "finaste" åsikterna - öppenhet mot andra kulturer, jämställdhet mellan kvinnor och män, värnande om svaga i samhället - få högsta betyg? Eller är det den som agerar med empati och solidaritet som ska premieras? Eller är det den som rakryggat står för sin åsikt - hur kontroversiell den än är - uppmuntras?
- Jag säger aldrig till en elev att "så får du inte tycka". Om någon till exempel har främlingsfientliga åsikter ber jag eleven att förklara sig. Jag försöker öppna sinnet på dem, men jag kan inte slå ner på deras åsikter, berättar Irina.
Genom att diskutera, konkretisera och problematisera elevernas synpunkter och värderingar hoppas hon ändå på någon form av utveckling. En utveckling mot mer humanism, bättre kommunikation och ökad självkännedom.
- Det är svårt att se om en klass blir bättre - socialt och individuellt - bara för att de har livskunskap. Däremot hoppas jag att det sker något på lång sikt, säger Irina Wassenius.
Frågan om livskunskap har någon effekt kan dock snart få ett svar. Birgitta Kimber, pedagog och psykoterapeut, leder forskningsprojektet SET, Social-Emotionell-Träning, i Botkyrka. Syftet är att se om Livskunskap kan främja den psykiska hälsan hos barn och ungdomar och, i så fall, under vilka betingelser.

SET-projektet inleddes med att lärarna i två grundskolor utbildades i att hålla lektioner i livskunskap. Kursplan och material hade Birgitta Kimber satt ihop själv, med inspiration från amerikanska preventionsprogram som används för att motverka mobbning, våld, droger, nedstämdhet och andra problem som ökat i västerländska skolor.
- Programmet utgår från fem delmoment, berättar Birgitta Kimber. Det handlar om att främja självkännedom, främja den empatiska förmågan, främja förmåga till samspel med andra människor, att hantera sina egna och andras känslor och att klara av konfliktfyllda situationer på ett konstruktivt sätt.
Lärarna som deltar i projektet måste följa programmets mycket konkreta anvisningar, lektion för lektion. Dels för att det ska vara möjligt att utvärdera studien, dels för att det behövs ett strukturerat arbetssätt när man arbetar med livskunskap.
- Vill man ha resultat måste man ha en plan där man betar av vissa moment. Ingen språklärare skulle drömma om att hoppa över böjning av verb. Visst kan man gå in och ha lite rollspel, men det blir i så fall bara en
rolig lektion. Strävar man mot ett mål - att förbättra elevernas psykiska hälsa och sociala förmåga - ja, då krävs det något mer.
Övningarna i Birgitta Kimbers program bygger på kognitiva tekniker. Det handlar om att lära sig att hantera sina egna och andras känslor och konflikter. Birgitta Kimber tar ett exempel:
- En pojke som gick i andra klass tappade totalt kontrollen och började slå omkring sig under en gymnastiklektion. Då springer tre klasskamrater fram till honom och säger "röd lampa, röd lampa" varpå han lugnar sig. Röd lampa betyder: Ta det lugnt. En impuls kan vara lika farlig som en bil som kör mot rött ljus, säger Birgitta Kimber och fortsätter:
- Den här pojken behövde hjälp för att hantera sina känslor. Kompisarna visade vägen till ett annat sätt att agera.

För tillfället arbetar Birgitta Kimber med att sammanställa den första rapporten från SET-studien. Genom utvärderingar, självskattningsformulär och andra instrument ska hon försöka få svar på sin ursprungliga fråga: Har social och
emotionell träning någon effekt?
- Resultatet är inte färdigt ännu. Däremot kan jag läsa innantill ur några utvärderingar som eleverna gjort. En elev skriver "jag har lärt mig respekt." En annan "jag har lärt mig vad mina kompisar känner". "Man lär sig hur man ska uppföra sig. Det är bra när man ska söka jobb." "Jag har lärt mig vara stolt över den jag är. Jag har blivit ärligare mot mina kamrater."
Och så kommer en som är så rolig "mina känslor har blivit större än förut".
Ulrika Naezer
frilansjournalist
Idag