Helena och Linnea - en liten och ovanlig familj

- Man, hus och barn, flera barn det är en dröm jag också haft. Vi är så vana vid kärnfamiljen. Hela vår kultur är grundad på en föreställning om att det är så det ska se ut. Men i ett globalt perspektiv är det snarare vi i västvärlden som är udda, i andra länder lever ofta hela släkter ihop och räknar sig som en familj.
Helena Broman hade haft flera relationer, men ingen som ledde till att bilda familj.
- Till slut var barnet det primära. Jag kände att jag inte kunde vänta på den där pappan. Jag skulle ha svårt att försvara det för ett barn om jag bara låtit mig bli gravid. Men adoption kändes moraliskt och etiskt genomtänkt. För mig var det ett bra sätt att få barn på som jag kan försvara också för Linnea.

Hon skrattar. Det känns så märkligt att tänka på det i dag, nu när Linnea är en absolut självklar del av hennes liv. Hon skulle ju inte kunna ha en bättre unge, aldrig ha gjort henne bättre själv, som någon annan sagt. Visst vore det roligt att träffa en man så småningom, men Linnea kommer i första hand. Vad som är bra för henne.
På förskolan vid varje barns klädkrok finns en skylt där det står vad barnets mamma heter och vad pappa heter. På Linneas skylt står bara mammas namn.
Linnea själv är tre och ett halvt år. Att hon har en födelsemamma och en födelsepappa i Kina är självklart för henne. Men säkert kommer det att komma frågor så småningom: om adoptionen, och om inte hon också har en pappa.

Under senare år har det blivit allt vanligare att adoptera som ensamstående. 1990 genomfördes fyra adoptioner av ensamstående, år 2000 hade siffran ökat till 45. Främst för att Kina och i viss mån Vietnam accepterat det. Men också för att de skrivits en hel del och fler och fler får veta att möjligheten finns.
Under året som gått har Helena själv varit cirkelledare på Adoptionscentrum för andra ensamstående kvinnor som ska adoptera ett barn.
- Många tycker att den första hemutredningen är jobbig och att de känner sig väldigt ifrågasatta som ensamadoptanter. Andra tycker att utredningen var ett bra tillfälle att få tänka igenom hur de tänkte och kände.

Det har varit roligt att leda cirklarna. Många har blivit nära vänner. De är ett stort gäng som fortsätter träffas, nu när alla får sina barn, ett efter ett.
- Vi går igenom tankarna kring vilket barn man kan tänka sig att ta emot, varför, varför inte. Hur vi har det med vår ursprungsfamilj, hur omgivningen ser på att vi ska adoptera som ensamstående. Frågor som kan komma från barnet när det blir äldre och hur vi tänker kring det. Men också sorgen. För alla som adopterar finns mer eller mindre någon sorg i botten. Det pratar vi mycket om i cirklarna. Det är viktigt att ha gått igenom den innan man adopterar. För en del handlar det om att inte vara en hel familj, för andra om att inte få ett biologiskt barn, många har försökt i ett tidigare förhållande under många år.
Alla har olika bakgrund, olika intressen och skulle kanske aldrig mötts om det inte varit för studiecirklarna. Några har varit gifta, andra levt mest själva. Ändå blir det djupa samtal,
djupare när det bara är ensamstående, tycker Helena, än när det är blandat par och ensamstående.
- Kanske är det för att det bara är kvinnor, alla vågar öppna sig mer. Kanske är det för att alla är i samma situation.

Var hon aldrig rädd under sin egen process eller tänkte att det var fel? Jo, självklart fanns mycket att vara orolig över. Som hur hon skulle klara vardagen ensam med ett helt litet barn. Och om det var rätt mot barnet att adoptera som ensamstående. Samtidigt kände hon - att skaffa barn är alltid en egoistisk handling. Och förhoppningsvis var ändå en ensam mamma i Sverige ett bättre alternativ än att växa upp på barnhemmet.
När Helena Broman vände sig till socialtjänsten för att påbörja utredningen, skulle hon snart fylla 40 år. Telefonsamtalet om att hon fått en liten flicka, kom lite mer än ett år efter att hon påbörjat hemutredningen. Det var den fjärde oktober på eftermiddagen. Helena, som är lärare skulle snart in till sin klass. Då kom tjejen i receptionen springande: HELENA! DE
RINGER!

Helena var klar, lugn och förvirrad på samma gång. På lappen framför henne klottrade hon "flicka" och "född -99", medan kvinnan från Barnens Vänner pratade.
Efteråt vacklade hon in till eleverna och utbrast: "Jag har fått barn i dag!"
De stirrade förvånat på henne. Hon skrattade, förklarade, såg till att någon annan tog lektionen och åkte hem och öppnade en flaska champagne. När det rekommenderade brevet med alla handlingar och bilder på dottern kom vågade hon knappt öppna det.
Alla möjliga konstiga tankar for genom huvudet. Tänk om hon inte skulle tycka om henne, tänk om hon skulle tycka dottern var ful?

Under de nästan två månader det dröjde tills hon skulle hämta Linnea, var det mycket praktiskt att ordna. Kläder att köpa, säng, skötbord.
På resan till Kina var de en stor grupp: fem par och sex ensamstående. Alla utom en av de ensamstående hade med sig en kompis, ett syskon eller annan trygg person.
Det var ett hektiskt program. Sevärdheter att besöka, officiella luncher att äta.
Barnöverlämnandet skedde redan andra dagen, högtidligt på ett hotell. När gruppen av blivande föräldrar kom, stod barnhemspersonalen där med elva bebisar i famnen. Adoptanterna ropades upp, fick skriva under och ta emot barnet.
- Jag kände inte alls igen Linnea och var alldeles förvirrad.
Tårarna kom först när hon kom hem med sin flicka till Arlanda. När mamma och alla de andra stod där och tog emot. Det var så overkligt, så märkvärdigt.

På senare tid har flera vuxna adopterade uttryckt sig kritiskt till internationella adoptioner över huvud taget. Självklart väcker det tankar hos mig, säger Helena. Och hon undrar hur mycket av problemen som ligger i att vara adopterad och hur mycket som finns hos den enskilda individen och dess historia.
- Många vuxna adopterade kan ju också berätta väldigt positivt om sina liv. Jag har aldrig känt skuld över att jag adopterat Linnea eller att jag gjort det som ensamstående. Det kommer säkert att komma ifrågasättanden kring det från henne. Självklart är det viktigt
att ha två föräldrar. Men jag tycker att Linnea har det bra.
Att det är viktigt att veta sitt ursprung är en självklarhet för de flesta. Liksom att barn mår bäst av att bo med sina biologiska föräldrar om de kan ta hand om sitt barn tillräckligt bra. Det är också en självklarhet att det är viktigt att ha både en mamma och en pappa. Samtidigt ser inte verkligheten ut så för alla. Det händer att föräldrar inte kan ta hand om sina barn. Det händer att kvinnor blir gravida utan att veta pappans namn, att par skiljer sig, att ensamstående gifter sig. Familj är kanske ingenting fast och absolut? Nej, Helena ser det i alla fall inte så. Bland hennes egna vänner finns både kärnfamiljer, frånskilda med barn men också flera andra mammor som adopterat som ensamstående. På det sättet får Linnea också se att hennes verklighet inte är helt ovanlig.

I en vacker kinesisk ask har Helena sparat Linneas första kläder, de hon hade på sig när hon fick henne, bland annat en vadderad jacka och ett par hemstickade byxor. Där
ligger också gåvan från barnhemmet: en liten ryggsäck och en sidenkudde fylld med jord från trakten där Linnea föddes. Asken frågar hon inte efter ännu, men ibland vill hon se sin "Kina-film", videobandet som handlar om det första mötet där på hotellet i provinshuvudstaden. Filmen om när Linnea kom till Helena.
Under de senaste åren har nästan femtio barn om året kommit till Sverige under samma förutsättningar som Linnea. De flesta är flickor från Kina, de flesta är hittebarn.
- När Linnea är i 10-12 års åldern hoppas jag kunna åka tillbaka med henne till Kina för att se landet och staden hon kom från.

Angelica Risberg Stameus

Fotnot: Barnens Vänner är en av Sveriges sex auktoriserade adoptionsorganisationer. De är också den organisation som flest ensamstående vänt sig till.