Hedersförtrycket förstärktes i Sverige

– De flesta vuxna som flyttar hit håller hårt på vad de kallar för kultur, hårdare här än i hemlandet. Det känns som att deras vilja är att jag ska föra det vidare, som i en kedja. Oavsett om det är bra eller dåligt. Men det ville inte jag, nu är vi här, inte i Libanon.

Det säger Laura när SvD träffar henne i en stad i Sydsverige. Hon är en av de unga kvinnor som intervjuats av socionomen och samhällsdebattören Maria Hagberg i en ny bok. ”Vid 20 börjar den ruttna” handlar om våld och förtryck med grund i den så kallade hederskulturen.

Fem unga kvinnor har intervjuats. De berättar om hur de utsatts för förtryck under sin uppväxt, om hur deras vardagsliv begränsats, om våld och utsatthet men också om hur de lyckats bryta sig loss från hederskulturens begränsningar.

Samtliga fem flickor är anonyma i boken och heter i verkligheten något annat. Flera av dem lever fortfarande under hot eller är rädda för repressalier från sina familjer och släkter om de träder fram i offentligheten.

”Det centrala i hedersrelaterat våld, kontrollen av kvinnans sexualitet, myten om mödomshinna och oskuldskontroll, har klara kopplingar till bevarandet av stereotypa könsroller och kvinnors underordning”, skriver Maria Hagberg i ett förord.

Bokens titel syftar på vad pappan till en av flickorna i boken sa om mödomshinnan när han skulle förklara varför flickor bör gifta sig i ung ålder.

Maria Hagberg konstaterar i boken att det hedersrelaterade förtrycket inte är något som bara finns hos relativt nyanlända flyktingar. Det existerar också i familjer som bott i Sverige under lång tid och som invandrat som arbetskraft eller genom släktanknytning, inte av flyktingskäl.

– Man måste komma ihåg att människor som lämnar gamla strukturer, starkt auktoritära samhällen, ofta religiöst präglade diktaturer, inte överger de gamla tankesätten och värderingarna. Tvärtom kan det vara så att detta gamla konservativa tänkande förstärks i det nya landet, ofta för att man är rädd för det nya, eller för att man inte släpps in i samhället, säger Maria Hagberg.

Åter till Laura: Hon kom till Sverige från Libanon när hon var åtta år gammal. Hennes uppväxt präglades av hårda restriktioner, och hon förbjöds att umgås med svenska kamrater.

– Jag ville inte ha 100 procent frihet som svenska barn, det hade jag lärt mig att jag inte kunde få. Jag var nöjd med 10 procent. Det enda jag krävde var att få umgås med mina vänner, få gå hem till kompisar som var svenska.

Kontrollen och våldet ökade i intensitet ju äldre hon blev. En sommar när familjen skulle åka till Libanon på semester kände Laura och hennes syster på sig att de inte skulle få återvända.

Och så blev det. Föräldrarna förklarade redan första natten i Libanon att systrarna skulle få stanna där, eftersom de ”inte skötte sig i Sverige.”

Laura tvingades stanna i Libanon i två och ett halvt år under släktens stränga kontroll. Plötsligt ansåg de att hon skulle åka till Sverige igen. Omställningen blev svår, hon hade glömt nästan all svenska och hon hade missat ­nionde klass i grundskolan. Nu slutförde hon skolan. Men hemma fortsatte inskränkningarna i vardagslivet och pappans våld.

För ett par år sedan när Laura var 23 år åkte hon tillbaka till Libanon där hon inte varit på sex år.

– Jag kom dit en onsdag och upptäckte att föräldrarna och släkten hade förberett ett bröllop som skulle hållas på lördagen. Det var jag som skulle gifta mig!

– Jag gick fram till min moster och sa: jag respekterar dig. Men detta är mitt liv och det handlar om min framtid och bröllop finns inte med i min planering. Så jag kan tyvärr inte komma.

Hemma i Sverige igen flyttade Laura hemifrån. Efter allt våld och förtryck under uppväxten blev det planerade bröllopet mot hennes vilja droppen som fick bägaren att rinna över. I dag lever hon ensam, har en egen bostad och ett yrke hon trivs med. Relationen till föräldrarna är bättre.

– Vi kan träffas, sitta och prata och dricka kaffe. Jag tror att jag har utvecklat dem. Men de erkänner inte att jag hade rätt och de hade fel.

– Jag är stolt över vad jag gjort och min och andras berättelser i boken kan ge stöd åt tjejer som inte accepterar att de inte får leva som de vill. Min historia ska visa att det går att komma någonstans men att det kräver kamp och mod, säger Laura.

Maria Hagberg anser att det i Sverige finns en undfallenhet inför hederstänkandet, en benägenhet att relativisera problemet. Från samhällets sida, bland annat inom socialtjänsten, finns en rädsla för att identifiera problemet och en än större rädsla för att göra något åt det.

–  Kunskap om hederstänkande måste läras ut i grundutbildningar av socionomer, jurister och psykologer. Och lagstiftningen måste ändras så att socialtjänsten vid misstanke om övergrepp i hederns namn skyddar barnet först och inte börjar med att informera föräldrarna. Och de familjer som utövar förtryck måste få kvalificerad hjälp för att bryta sitt hederstänkande.

Enligt Maria Hagberg har familjer som lever med ett starkt hederstänkande ofta en bristfällig kunskap om barns behov och deras utveckling. Föräldrarna kräver att barnen ska lyda blint och underordna sig, speciellt flickorna. Barnaga genomsyrar berättelserna i boken, likaså ett inlemmande i stereotypa könsroller där männen/pojkarna är helt överordnade och befriade från sysslor i hemmet.

– Det hedersrelaterade våldet utövas av båda könen, och upprätthålls också av båda könen. Kopplingen till monoteistiska religioner som islam, judendom och kristendom finns så till vida att religion och tradition har blandats och format värderingar i hederskulturen.

– Sekularisering är det bästa sättet att värna religionsfrihet och genom att bekämpa förtrycket av kvinnor kommer man åt diskrimineringen också, säger Maria Hagberg.