Sonny Issifu Ninche sitter och väntar på att få cornrows. Efter ett par timmar har hans stora afro blivit eleganta flätor i långa rader. Svalt och skönt på sommaren – särskilt nu när han snart ska på semester i Grekland. Sonny Issifu Ninche hade kort afro tills han började ettan i gymnasiet. Då lät han håret växa och fick många positiva kommentarer.
– Jag tror inte att jag kommer att klippa mig kort igen, säger han.
Frisören Belinda Ekvall jobbar snabbt. Hon har flätat hår sedan 15-årsåldern och har bott i flera afrikanska länder. En del kunder skriker för att det gör så ont när de blir flätade. Det gör inte Sonny Issifu Ninche. Han är inte speciellt håröm.
– Det är värst när man ska gå och lägga sig första natten. Då har man ont i huvudet, säger Sonny Issifu Ninche.
Trenderna kommer och går. Cornrows är inne nu. Ett tag kom många för att få speciella mönster inflätade, som Nike-märken. En man, Hammarby-fan, fick grönt löshår inflätat i skägget.
På Teddy Ayawere och Viveca Motsieloas frisösalong Afro Söder går det att få både kortare och längre hår, tjockare eller tunnare, rakare eller lockigare. De gör flätningar, klipper och permanentar. Dreadlocks är en specialitet, weaves en annan. Hårförlängningarna syr de in i håret. Kunderna kommer från alla hörn av världen och det händer att kända artister på besök i Stockholm ringer in Teddy för en specialklippning. En annan sidoverksamhet de råkat bli bra på, tack vare sitt stora kontaktnät, är att hitta svarta svenskar till olika filmroller.
Stämningen är skönt uppsluppen. Det är aldrig färre än 15 personer i den lilla lokalen. De som väntar pratar både med andra kunder och med de fyra frisörerna. En kille halvsover mot väggen. Några bär sina barn eller andras, skojar för att hålla dem på gott humör.
– Vill du ha en bild på en afrikansk flintis kan du plåta mig, säger Teddy Ayawere och pekar på sitt huvud.
Jodå, även killarna som från början hade en maffig afro kämpar med håravfall. Modet för tunnhåriga svarta män är detsamma som för vita med högt hårfäste, det vill säga rakat huvud.
Adam Jorjé är inte alls tunnhårig med vill ha håret kortkort ändå. En knivskarp kant som följer pannan blir extra markerad när Teddy färgar hans hår svart (!). Hakans bockskägg ansas också. Resultatet är onekligen urtjusigt, men det tar sin tid. Adam får sätta sig och vänta på att hårfärgen ska fästa ordentligt och Teddy hinner klippa en ny kund under tiden. Så rullar det på i salongen.
Den här platsen tar inte bara hand om hår. Här hänger man, diskuterar politik och kärlek. Ibland blir det hätska diskussioner.
– Folk är väldigt raka mot varandra. Det är inga omskrivningar. Stämningen är nog lite som den var hos barberarna förr i världen, gissar Viveca Motsieloa.
Viveca Motsieloa är inte frisör utan etnolog. Hon har studerat den afrikanska diasporan, skrivit akademiska rapporter om rasism, men är också särskilt intresserad av hår och identitet.
– Håret är en viktig etnisk markör för svarta. En viss frisyr kan vara ett statement. Vi tvingas hela tiden förhålla oss till normen här i Sverige.
Själv är Viveca Motsieloa uppväxt i Dalarna med en svensk mamma och en sydafrikansk pappa. Hon bär sitt afrohår med stolthet och tycker särskilt mycket om att förmedla den till de adopterade barn med afrikanskt ursprung som kommer till salongen.
– En del av dem har redan känt att deras hår är ett problem även om deras föräldrar har gjort allt för att inte visa det, säger Viveca Motsieloa.
Själv var Viveca Motsieloa ganska ensam bland barnen i sin egen ålder om att ha afrohår under sin uppväxt.
– Det var bara jag och raggarna som hade brylcreem i håret. Och det luktade väldigt speciellt ...
Det finns en enorm exotisering av afrohåret, förklarar Viveca Motsieloa. Och en wow-faktor. När hon var liten kom vuxna människor fram till henne på stan för att de ville känna på hennes hår.
– De tog på mitt hår som om det var allmän egendom. Det har gjort mig huvudskygg. Bara vissa frisörer får fläta mitt hår. Jag måste känna trygghet.
Precis som hennes 4,5-åriga dotter gör i dag, längtade Viveca efter att rakpermanenta sitt krulliga hår när hon var liten. Hon ville likna de andra barnen. Och dockorna hon lekte med, även de svarta, hade ju långt rakt hår.
– Jag hade en svart Barbiedocka med afro också, men henne lekte jag bara med i smyg, berättar Viveca Motsieloa.
Drömmen för många, inte minst små tjejer med afrohår, är hår som växer nedåt i stället för uppåt.
– Efter att ha duschat och håret är vått håller min dotter på och slänger med håret och speglar sig.
Att rakpermanenta sig har varit stort i perioder. Just nu är det inte så efterfrågat på Afro Söder. Själv gjorde Viveca ett första försök till rakpermanent på frisörskolan i Falun när hon var tonåring. Resultat: håret gick av.
– Senare provade jag när jag var på språkresa i England. Det blev bättre. Jag har färgat det i ljusguld också och jag hade weave på 90-talet. Men jag är förtjust i min afro och har inte tid att hålla på så mycket med håret nu när vi har barn. Att ha cornrows passar bra på semestern när det är varmt.
Vivecas och Teddys 11-årige son Aron älskar sin afro. Föräldrarna har velat att han ska klippa sig kortare, särskilt nu när de ska till värmen i Ghana på semester, men han vägrar.
– Jag har varit så medveten om hårets betydelse. Det gläder mig att han är stolt över sin afro, men jag vet ju hur känslig han är för värmen också.
Nu vill Aron ha dreadlocks. Viveca säger att hon först vill att han verkligen förstår vad dreadlocks står för innan hon och Teddy ger sitt tillåtande.
– Nu kommer han att leta på internet efter svar. Men jag vill att han förstår att det innefattar ett stigma. Dreadlocks kopplas ju samman med samhällskritik och i viss mån en drogliberalism.
På salongen har de haft några barn i 11-årsåldern som har fått dreadlocks.
– Det är söderföräldrar som vill att barnen ska vara fria och få prova allt. Den här gruppen, tweenies kallas 8–12-åringarna ibland, har redan ett tonårsbeteende och mycket makt i familjen.
Viveca Motsieloa säger att i dag har dreadlocksen tappat mycket av sin politiska aspekt, det är mest ett mode, men många är omedvetna om historien. Från början var det rastafarimännen som själva tvinnade sitt hår för att åstadkomma lockarna. Hårstilen ingick i deras trosuppfattning.
– En rastafari skulle aldrig någonsin gå till en salong för att göra dreadlocks.
De tunna flätorna som ofta kallas rastaflätor i Sverige har däremot ingenting med rastafarirörelsen att göra.
– Det skulle gå rakt emot rastafarins ideal att fläta in löshår.
Många svarta, mest kvinnor, har fantastiska frisyrer och även kvinnor i mogen ålder verkar våga mer med sitt hår än vita. Stämmer det?
– En del svarta söker sig nog till det extrema i något slags protest. De sticker ju ut hur de än gör och väljer att uppmärksammas på ett positivt sätt genom sin frisyr.
Svarta kvinnor, liksom alla andra, måste förhålla sig till det som anses vackert och kvinnligt här. Ett långt tjockt böljande blont hår är ett svenskt ideal. Det är visserligen ouppnåeligt för många svenskor också, men väldigt långt från afrohåret.
Frisören Belinda Ekvall, som flitigt flätar både Sonny och Viveca, har själv långt blont hår. Hon berättar att hon får höra så kallade blondinskämt (de går ofta ut på att blondiner är sexgalna och dumma) så gott som dagligen. Ingen menar något elakt, men det kan vara tröttsamt. Ett slags diskriminering.
– Va? Skulle du vara diskriminerad? säger hennes långa svarta frisörkollega Benneth Okenawa och himlar med ögonen.
Så är ännu en livlig diskussion igång på salong Afro Söder i Stockholm. Ämnet för dagen blev blondiner.
