Klockan är strax efter nio på morgonen. De grå dimmolnen utanför Villa Cederschiölds fönster hänger tunga. Nedanför på Folkungagatan trängs stressade trafikanter på väg till arbetet, skolan eller dagis.
Här inne på gruppboendet för personer med demenshandikapp vilar dock ett lugn. Efter att ha klarat av morgonbestyren i egen takt, kommer de boende ut från sina lägenheter och slår sig ner under kristallkronan i det gemensamma vardagsrummet.

I ett hörn sitter 93-åriga Signhild Sjödin och bläddrar i ett nummer av tidningen Idun från 1960. Hon fastnar med blicken på ett bildreportage om Hagaprinsessan Christina, som iförd pistaschgrön ripsklänning håller sin första bal på Drottningholms slott.
I en soffa lite längre bort sitter 82-åriga Ingrid Bergqvist och vickar på en framtand som är på väg att lossna. Hon är lite orolig i dag, men när spansk gitarrmusik börjar skvala ur högtalarna skiner hon upp och stampar förtjust takten.
- Efter ett par månader brukar de äldre ha börjat trivas, men att lämna det egna hemmet är förstås ett jättetrauma för många. På grund av demenshandikappet förstår de inte riktigt vad de gör här och nu. Många är oroliga första tiden. De vill kanske gå hem eller frågar efter sina anhöriga, säger verksamhetschefen Lotta Isacs.
- Ofta har det dessutom varit en kaotisk och pressad situation före själva flytten. Särskilt svårt kan det vara för par som tvingas dela på sig efter ett långt liv tillsammans. Många anhöriga beskriver det som att gå igenom en skilsmässa.

Villa Cederschiöld tillhör Ersta diakonisällskaps äldreboende på Södermalm i Stockholm. Här bor för närvarande nio kvinnor och tre män. Medelåldern är 86 år.
Alla boende har en egen lägenhet med badrum, kokvrå och låsbar dörr. För att klara sin vardag har de sedan tillgång till vårdpersonal som dygnet runt hjälper dem med allt från praktiska bestyr till att reda ut tankarna kring livets stora frågor.
- Varje människa har rätt att vara subjekt i sitt eget liv - även personer med demenshandikapp. Grundidén med vår verksamhet är att vi ska möta de demenshandikappade som de personer de är och har varit, istället för att fokusera på de förmågor de förlorat. Risken är annars att de till slut bara blir vårdberoende kroppar som personalen utför olika uppgifter åt, säger Kristina Telerud, chef för den sociala verksamheten vid Ersta diakonisällskap.

Många studier visar att personer med begynnande demens känner en stor osäkerhet, ja nästan panik, över den förlorade kontrollen. Plötsligt en dag förstår man inte hur man ska sätta på tv:n och efter att ha skött familjeekonomin ett helt liv, får man lämna över ansvaret för räkningarna till maken eller barnen.
Att dessutom tvingas flytta till ett särskilt boende med fasta väckningstider, bestämda duschdagar och särskilda besökstimmar, innebär ofta ytterligare en bekräftelse på att man är underordnad och beroende av andras beslut.
- Vi försöker på olika sätt stärka de boendes känsla av kontroll över sina liv. Alla lägenheter har exempelvis egna brevinkast och de som vill låser sin dörr med egen nyckel. Vi har också arbetat bort så många rutiner som möjligt. De gamla sover så länge de själva vill och blir någon hungrig mellan måltiderna, så är det fritt fram att ta sig något ur kylen, säger Lotta Isacs.

Den gamla pendelklockan på väggen visar nu halv elva och de flesta boende är samlade i vardagsrummet. Maria Gustavsson, som arbetar på Villa Cederschiöld, slår sig ner mellan två äldre damer i en soffa och erbjuder sig att läsa högt ur boken Håvfiskarens dotter.
Birger Ohlsson, en 86-årig herre i mörk kostym och randig slips, lutar sig tillbaka i fåtöljen och lyssnar koncentrerat på berättelsen från gamla Södermalm. Beskrivningen av pojkslagsmålet på skolgården får honom att spricka upp i ett igenkännande leende.
Ingrid som sitter intill lystrar till när danspalatset Nalen omnämns. Maria ser det och gör genast en paus i läsningen: ”Där har väl du dansat som ung, Ingrid? ”Jovisst. Många gånger”, svarar hon nöjt.
- För att kunna bemöta de gamla på ett värdigt sätt måste vi som personal ha mycket kunskap om deras liv. Många har svårt att kommunicera själva, så det är lite av ett detektivarbete att ta reda på deras levnadshistorier, säger Lotta Isacs.
För att kunna erbjuda en bra omsorg är det också viktigt att personalen har ordentliga kunskaper om hur man bemöter människor med demenshandikapp, menar hon. Sunt förnuft och ett stort hjärta räcker inte.

På Villa Cederschiöld arbetar man bland annat med den så kallade reminiscence-metoden. Via sinnena försöker personalen stimulera de boende till att minnas sådant som de tror sig ha glömt. Det kan handla om att läsa en dikt som för tankarna till skolan eller visa ett snäckskal som lockar fram ett gammalt semesterminne.
- Metoden är väldigt effektiv eftersom långtidsminnet hos personer med demenshandikapp kan vara väl bevarat, trots att de har svårt att minnas sådant som hänt nyligen. När de gamla minns sin barndom eller sitt yrkesliv förstärks upplevelsen av den egna identiteten och lusten att samtala ökar ofta, konstaterar Lotta Isacs.

För att ge de boende stimulans och väcka minnen från svunna tider, har personalen på Villa Cederschiöld ställt fram mängder av gamla föremål i lokalerna. På ”bröllopshyllan” står en miniatyrkyrka i gips, ett svartvitt bröllopsfoto och en högklackad bröllopssko. I medicinskåpet intill ligger en gammal stålspruta, en nål från Svenska sjuksköterskeföreningen 1919 och en plåtburk med Magnesia comp-tabletter.
- Boenden för personer med demenshandikapp har av tradition varit väldigt avskalade eftersom man trott att för mycket intryck gör de gamla överstimulerade och ännu mer förvirrande. Det kan vara ett problem för några få personer, men ett betydligt större problem är alla de gamla som lider av tristess och understimulans, säger Lotta Isacs.

En annan arbetsmetod som genomsyrar verksamheten på Villa Cederschiöld är validation. Det är en teknik för att hjälpa personer med demenshandikapp att uttrycka sina känslor och behov. Tanken är att om de äldre fritt och med bibehållen värdighet får vara förtvivlade eller arga, så kanske de kan försonas med sina livsöden och dö i frid.
- Ålderdomen är en livsperiod då många gör bokslut över sina liv. Saker som de varit tvungna att tränga undan kommer ofta upp till ytan. För att bearbeta de här upplevelserna, kan de gamla behöva befinna sig mentalt i en viss livsperiod.
- Eftersom många med demenshandikapp förflyttar sig blixtsnabbt mellan olika tider och rum, kan deras berättelser framstå som förvirrade och osammanhängande för en utomstående. Men istället för att rätta dem, måste vi utgå från att det som de säger är adekvat för dem och visa att vi ser ilskan hos den som är arg eller rädslan hos den som är rädd, säger Kristina Telerud.

Hon berättar om en kvinna med demenshandikapp som hon träffade på ett annat äldreboende. Hon var väldigt orolig och upprepade hela tiden att hon måste gå till sin pappa. De andra boende på avdelningen irriterade sig på hennes tjat och när hon kom ut i matrummet skrek de att hennes pappa ju var död. Begrep hon inte det?
- Eftersom jag nyligen hade gått en utbildning i validation, följde jag med henne in på rummet och började tala om hennes pappa. Då berättade hon att efter att hennes mamma dött, hade pappan flyttat till Amerika och lämnat över barnen till myndigheterna. Själv hade hon hamnat hos en elak skomakare. Innan hon dog ville hon träffa sin pappa för att tala om att han svikit henne och syskonen.

På Villa Cederschiöld har klockan nu hunnit bli halv två. Med ett glatt ”Hej” stiger diakonen Ulla Petersén in i vardagsrummet. Hon ställer ifrån sig gitarren och sätter sig sedan på knä framför var och en av de boende. Hälsar och byter några personliga ord.
- Märta, du fyllde ju år igår.
- Jaha, gjorde jag det. Hur mycket fyllde jag då?
- 96 år.
- Oj, oj oj.
Efter att ha sjungit ”Ja, må hon leva” tillsammans med de andra, plockar Ulla fram torkat vete som hon delar ut till de närvarande. Märta vänder och vrider förbryllat på de knastrande stråna. Så minns hon: ”Det är ju säd.”
För att få ytterligare fart på associationerna, plockar Ulla fram små frigolitplattor med jord som de gamla får pilla ner vetekorn i. Och har dörren till minnesbanken väl ställts på glänt, så dyker ofta fler saker upp… När Ulla konstaterar att de nu får vänta till nästa vecka för att se vad som hänt med fröna, börjar exempelvis Birger spontant citera Karlfeldts dikt ”Intet är som väntans tider”.
- Målet för mig är att de gamla ska kunna glädjas åt sina minnen och få vara levande
så länge de lever, säger Ulla Petersén efteråt.
Allt det här låter ju väldigt bra - och på sätt och vis självklart. Samtidigt hör vi hela tiden talas om särskilda boenden där gamla utsätts för kränkande behandling och lämnas ensamma med sin ångest hela dagarna. Så varför lyckas just Villa Cederschiöld så bra med sitt bemötande?

Delvis är det kanske en ekonomisk fråga. Gruppboendet har något större resurser än de flesta andra gruppboenden med demenshandikapp i Stockholm. Men viktigare är nog att man länge har satsat väldigt medvetet på att ge medarbetarna kunskap om olika metoder för arbetet med de demenshandikappade.
- Visst är ekonomin viktig. Helt klart behöver personalen mer tid för sitt svåra arbete. Men jag tror också att en del har tappat bort det naturliga mötet. Att äta tillsammans och föra ett bordsamtal, till exempel om hur maten smakade förr i tiden, kostar inget. Det handlar mer om inställning. Och om att fånga stunden, säger Kristina Telerud.