I Idags artikelserie om att leva med en person med borderlinesymtom skrev vi enbart om sjuka kvinnor. Kan inte män ha sådana symtom, eller få en borderlinediagnos? Det har många läsare undrat över. Visst kan även män uppvisa de typiska symtomen för borderline, det vittnar både experter och många av läsarbreven om - brev som fortsätter att strömma in till Idagredaktionen. (Men det är betydligt fler kvinnor som får diagnosen borderline. Hur det kan komma sig förklaras i artikeln här in till.) Signaturen Lena tackar för Idags artiklar: De får mig att äntligen förstå varför mitt äktenskap gick snett, varför allt som han föll för sedan blev det värsta han kunde tänka sig, varför han ännu, mer än tio år efter skilsmässan, trakasserar och förföljer mig med lögner och anklagelser. Jag tog ut skilsmässa efter ett mordförsök från hans sida. Och han har ändå inget gjort, påstår han, bara jag är ond. Hitintills har förklaringen från alla håll varit att jag måste ha provocerat honom!
Förvirring är ett i sammanhanget lindrigt ord Kopplingen mellan våldsamma män och borderline återkommer många till. Så här skriver en kvinna, som i tidningen inte vill framträda med sitt namn: Tack för bra artiklar. De gav mig en hel del insikter om mitt liv. Jag har levt med en våldsam man som jag har en son med. Under den relationen förekom en del diskussioner om hans syster möjligen var borderliner, vilket jag tycker stämmer bra in på er beskrivning. Den tanke som flög i mig, efter att ha hört otaliga historier om våldsamma män, är om inte de inte har samma symtom. Beskrivningen är identisk, men männen använder fysiskt våld ihop med psykisk, medan kvinnorna oftast använder bara psykiskt. Den första häftiga förälskelsen, de smygande trakasserierna - där allt är den motsatta partnerns fel - humörsvängningarna, självmordstendenserna, känsligheten etcetera. Är det så, så ställer det kvinnovåldet i ett annat perspektiv, vilket jag tycker är oerhört viktigt att behandla.""För egen del har jag tagit mig ur mitt gamla förhållande, med en ny styrka och tro både på mänskligheten och livet. Insikten att jag befann mig i en destruktiv relation handlade definitivt också om mig själv. Den våldsamma mannen var en spegel för mitt dåliga självförtroende och mitt behov av att bli älskad och bekräftad. Han satte det värde på mig som jag själv ansåg att jag hade. Vilket inte ursäktar hans beteende men det förklarar vad jag gjorde där och vad jag behövde göra för att förändra min situation.
En annan kvinna upplever Idags artiklar om borderlinepersonligheter som befriande: Då jag för ganska exakt ett år sedan med våld och tvång och polis separerade från mitt livs största kärlek efter drygt åtta år, en man som jag/vi trodde var bara alkoholist - har jag levt i ett vakuum. Inte fattat, inte förstått, inte ens haft lust att leva.
Ännu är jag inte riktigt fri, men jag har börjat återhämta mig. Jag är nästan värd något nu. Er artikelserie har fått mig att förstå massor. Mitt eget beteende och mina responser, hans beteende, och så vidare. Jag har valt att försöka självläka, hoppade av min akademiska karriär för att istället bli lågavlönad så kallad outbildad förskollärare. Även Jenny känner igen sig i Idags artiklar - och menar att de läsare som blivit upprörda över beskrivningarna av borderlinepersoner förmodligen har borderline själva. Jag misstänker att min partner har boderline-beteende. Han kan vara så otroligt elak, men är helt likgiltig eller ännu elakare om jag framhäver att det sårar mig. Han tycker att jag är krävande när jag ber om någon typ av bekräftelse efteråt, en ursäkt, ja, vad som helst som från honom visar att han verkligen är ledsen. Det värsta är att jag själv har tappat omdömet. Han kanske har rätt; att det är jag som är "för känslig, och alltid misstolkar honom". Man förlorar sin egen balans. Jag undrar om ni inte kan skriva mer om hur sådana förhållanden fungerar, är verkligen enda lösningen att separera? Och kan sådana människor verkligen älska någon? Ja, kan förhållanden fungera där den ena parten är mer än besvärlig? Flera manliga läsare har reagerat på psykologen Anna Kåvers inlägg i förra gensvarsomgången (den 6/2). Hon sa att man inte bara kan skylla på den som har borderlinesymtom när ett förhållande inte fungerar. Alla behöver bli bekräftade på sitt sätt - och i historien om Peter och Jessica kanske det var Peter som helt enkelt inte bekräftade Jessica på rätt sätt, föreslår hon.
Anna Kåver är mycket naiv. Att enbart bekräfta går inte", skriver signaturen Mika: Bekräftelse söks hela tiden, men hur man än försöker så är det fel på den också. Till slut har man gett allt av sig själv och blir lika tom och utbränd som borderlinepersonen. Ja, kanske mer, eftersom man som "frisk" undrar över sin egen hälsa. Hur långt ska man gå för att bekräfta en person med borderlinesymtom? undrar Göran. De har ju en verklighetsuppfattning som är normal för en borderlineperson, men inte för Medelsvensson, skriver han. Ska man anpassa sig till den? Nej, svarar han själv. Det är ju den friske som är offret för den sjukes häftiga humörsvängningar och manipulationer. "Varför ska skulden alltid läggas på offret i Sverige?"Inte heller Thomas förstår Anna Kåvers försvarstal. Ingen har ju anklagat borderline-människor för att med berått mod vara elaka eller sakna behov av kärlek. Troligen har Anna Kåver inte privat upplevt en människa med borderlinestörning, utan spelar den förståendes roll. Tjusigt! Men vi som är familjemedlemmar till den störde blir drabbade på ett mer direkt sätt. Får man inte hjälp på ett tidigt stadium blir hela familjen sjuk.
