Våga se verkligheten ur många perspektiv

Läste er nya serie om psykosomatik, och förundras över att det fortfarande ofta ska vara så svårt att för skolmedicinen se att det inte går någon rak skiljelinje mellan kroppsligt och själsligt - de hänger ihop och är en förutsättning för varandra. (Lästips: Antonio Damasio, Descartes misstag.)
Som ST-läkare (= under specialistutbildning) i allmänmedicin slogs jag tidigt av hur många patienter med denna typ av ofta svåra besvär som vi inte kan hjälpa med våra "vanliga" medicinska kunskaper. Frustrerande både för patient och läkare!
Om vi så är duktiga och "ser" människan så tar tyvärr inte heller den kraftigt nedrustade psykiatrin emot dessa patienter. Jag har därför i samarbete med Ångestprogrammet på Psykiatricentrum KS, gjort ett projekt, som nu permanentats på min vårdcentral, med KBT-behandling i grupp enligt en manual.
Vi har fått mycket intressanta resultat, bland annat att många av patienterna söker mindre ofta, äter mindre mängder magsårsmediciner, lär sig gränssättning och att hantera stress bättre. I gruppen får de också bekräftelse på att de inte är ensamma eller att besvären är skamliga.
Sandra af Winklerfelt, ST-läkare

Tyvärr missbrukas psykosomatiken. Många läkare tillgriper diagnosen "somatoforma besvär" och liknande när de ställs inför en symtombild de inte känner igen eller anser så "ospecifik" att den inte kan härledas till någon fysisk sjukdom de känner till.
Sjukdomar som inte finns i dagens kroppsliga diagnosbok "måste" med andra ord vara psykiska. Plötsligt "vet" man då till och med vad som orsakat alla symtomen, vilket mera sällan är fallet på den kroppsliga sidan. Vi skall komma ihåg att en diagnos oftast är en klassificerande etikett för något som har mer eller mindre okända orsaker.
Karl-Erik Tallmo

Måste bara få kommentera den mycket väl genomtänkta artikelserien kring psykosomatik som ni nu publicerat. Den är väl avvägd - både ur patientperspektiv och läkarperspektiv. Som läkare kan jag konstatera att det verkligen inte är alla patienter som accepterar att deras fysiska symtom kan bero på psyket/själen. Samtidigt har den "vanliga" sjukvården mycket att lära av dem som arbetar med psykosomatiska frågeställningar och behandlingsalternativ. Jag tror dock att det till viss del är en generationsfråga inom läkarkåren.
Ulrika Löfmark, läkare

Idagsidans serie om själsliga orsaker till kroppsliga symptom belyser det faktum att tidpunkten börjar närma sig då vi äntligen inser att kropp och själ sitter ihop. De är inte åtskilda överhuvudtaget och har aldrig varit det.
Att det finns kroppsliga och själsliga sidor av ohälsa har alternativvårdens olika terapier alltid speglat. Ironiskt nog beror nog mycket av den nedlåtande attityden till alternativterapier från skolmedicinens sida, flumstämpeln, på bland annat detta. Inom till exempel homeopati (som används av en fjärdedel av Europas befolkning och förskrivs av legitimerade läkare i exempelvis Frankrike och Tyskland) tar man självklart alltid hänsyn till en persons upplevda emotionella och psykiska tillstånd.
De symptom som blivit mer och mer vanliga att människor söker vård för på senare år
tyder på att det är nervsystemet som fallerar. Vi får höra om så kallad hjärnstress.
Om man vill kalla nervsystemet för själen är väl en smaksak. Men våra känslor och kroppsliga symptom av typen stress/utbrändhet har nog sin rot i hormonella system och nervsystemet. Sjukvården har nu, om inte förr, all anledning att dra nytta av erfarenheterna från de alternativa terapierna. De går alla ut på att stärka läkeförmågan och balansera kroppens samverkande system.
Fast psykologers arbete bör riktas in på stöd att hantera situationen. När man börjar ta upp erfarenheter från barndomen som sjukdomsorsaker och se på sina relationer i ljuset av dessa symptom kan man trassla in sig på ett närmast tragiskt sätt. Göra upp med sina föräldrar eller skilja sig är något vi alla då och då kan behöva överväga alldeles oavsett eventuella sjukdomssymptom.
Irene

Mycket intressanta artiklar om reaktioner i kroppen som inte går att förklara. Detta kan drabba alla - även mig.
62 år är jag och första symtomen visade sig på våren för
två år sedan, började helt plötslig en dag med lätt yrsel. Under hösten återkom det, huvudvärk, ont på alla konstiga ställen i kroppen ena dagen höger arm, nästa dag vänster knä och så vidare.
Då började jag konsultera läkare. Första ordination var, du dricker för lite. Nästa läkarbesök var akut då jag trodde att jag hade hjärtinfarkt. Så var inte fallet. Fysiken är perfekt.
Ny konsultation. Resultat: jag var deprimerad. Antidepressiva tabletter resulterade i biverkningar som gjorde det hela ännu värre. Jag känner mig inte deprimerad och har heller ingen anledning att vara det.
Nya akuta reaktioner, ambulans till sjukhus, inga fel, fysik som en 30-åring. Nya antidepressiva medel, nya biverkningar. Nu har jag kommit över det värsta tiden av biverkningar.
Måste ta en dag i sänder ibland går det bra i flera veckor men, ibland på morgonen när jag är på väg till jobbet måste jag vända efter några kilometer och åka hem. Hur kan detta komma så här plötsligt när man aldrig känt något under de 45 år man har
jobbat.
Efter att nu levt med detta under två år kan jag konstatera att: Läkarna är handfallna och alltför lätt delar ut antidepressiva medel och man tar emot dem därför att man är själv lika handfallen inför symtomen. Ett stort problem är att man inte vågar berätta om hur man mår därför att man inte ser sjuk ut. Och att prata om psykiska problem är ju belagt med tabu.
Vi män förväntas ju inte drabbas av sådant här och vi har ju jättesvårt att öppna oss. Vi ska ju vara macho.
Carl-Eric Thörngren

Jag har läst er artikel om samarbetet mellan läkare och psykologer inom primärvården i Göteborg (SvD 16/8). Det är på tiden att någon skriver om det inom vården som blir bättre. Detta samarbete kan få mycket stora positiva konsekvenser. Hoppas att de goda exempel som finns i vårt land anammas av fler landsting.
Martin Johansson

Vi kommer nog snart att se att ju mer vi undersöker den själsliga eller subjektiva delen av dem vi är, desto klarare blir insikten om själens betydelse i alla våra problem på alla nivåer, såväl i den egna kroppen som på planeten vi bor. Därför är det så viktigt att vi börjar intressera oss för fler perspektiv på verkligheten än bara det objektiva, det vi kan se, ta på och mäta med noggranna instrument.
Dagens medicinska perspektiv har fram till nu dominerats av denna objektiva hållning där vi reducerats till mänskliga robotar av kött och ben, hudpåsar innehållande en biokemisk soppa som förklarar alla kroppsliga fenomen på ett betryggande sätt. Att våga närma sig sin egen subjektivitet är krävande, varför det ofta är lättare att sopa känslolivet och det okända under mattan, både för forskare, läkare och patienter.
Nu när vår medvetenhet börjar komma ikapp oss, blir vi mer känsliga för vad som är rätt och fel och det undangömda materialet vaknar upp från sin plats under mattan, och om det inte hittar ett naturligt utlopp, sätter det sig i kroppen i stället, stör den naturliga funktionen och skapar sjukdom.
Att ta sina kroppsliga symptom på allvar och söka på djupet efter orsaken bakom, leder till att både kropp och
själ läks, samt att medvetandet tar ett steg framåt i sin utveckling mot större helhet, integritet och insikt om naturens principer, vilket är avgörande om vi vill börja sluta fred med oss själva och andra, och ge jorden en chans att hämta sig från våra härjningar.
Henrik