Samma problem nya ätstörningar

En sak är sig lik: En ätstörning börjar fortfarande oftast med bantning.

Men för 25 år sedan var de drabbade enbart upptagna med att tala om sin egen vikt. Idag jämför de sig med andras kroppar – i verkligheten, på nätet, i tidningarna, på catwalken.

Då fanns några få behandlingsplatser för anorexia nervosa –och bara för barn. Numera finns det vuxenvård och Stockholms cent­rum för ätstörningar är störst i norra Europa.

1983 såg experterna roten till anorexi i familjen, gärna hos mamman. I dag är de eniga om att det inte finns en enda orsak till att drabbas avanorexi, bulimi och UNS (”Utan Närmare Specifikation”) –som hetsätningsattacker, hälsofixering, träningsmani, nyttighetsiver, dietkontroll.

Det verkar som om problemen ökat – stämmer det?

– Pressen på unga människor har ökat. Då är det inte konstigt om det också märks i ätstörningarna, säger gestaltterapeuten Madeleine Mesterton som under den här tiden träffat tusentals flickor, unga kvinnor, småbarnsmammor, tonårstjejer och tonårspojkar som behövt hjälp för att komma ur sin fixering vid mat, viktnedgång, dieter, träning, kräkningar.

1983 startade hon en stödförening för drabbade och anhöriga som i går firade 25-årsjubileum (se artikel intill).

– Sexualiseringen som kommer in så tidigt i människors liv ser jag som ytterligare ett tävlingsområde där unga människor kan känna sig otillräckliga idag. Därtill ska man ha högsta betyg, annars är man värdelös. Man måste vara en bra kompis. Man tror man alltid måste vara glad och pigg, annars är det något fel på en.

En av Madeleine Mestertons klienter beskrev hur hon upplevde kraven så här: ”Jag ska se ut som en modell, kunna äta som en kille, prestera som en man och vara lagom feminint underordnad.”

Gemensamt för dem hon träffat med ätstörningar genom åren är just de egna kraven på att vara perfekt, viljan att bli omtyckt av alla och en stark känslighet för kritik. Beröm tar man över huvud taget inte till sig och minsta misslyckande får en att känna sig ­dålig rakt igenom. Tolkningen blir att det endast är prestationer som kan ge en känsla av värde.

I dessa ansträngningar kommer nästa steg: Om man inte kan bli duktigare, roligare eller intelligentare, kan man i alla fall påverka utseendet. Man tittar sig omkring – vem anses cool? Vem har kommit ”ett steg längre” i ålder, smalhet, vikt eller snygghet?

– En ätstörning börjar med kraven och känslan av att inte räcka till, sedan kommer något utlösande som gör att man börjar banta, berättar Madeleine Mesterton.

Man vill bli smal, då som nu. Men det är inte lika vanligt att orsaken sitter så djupt som förr, tycker hon. Ätstörningen kan visa sig redan i ytliga former utan att ha börjat i en existentiell problematik, som var typiskt för 25 år ­sedan. Madeleine Mesterton menar också att smalhetsidealet blivit betydligt hårdare eftersom man numera jämför sig på alla fronter – med kompisar så väl som med bilder i tidningarna. Man vill se ut som modellerna på catwalken och noterar kroppsmåtten som läggs ut på modellsajter.

– Men om man svälter sig kan man inte få sådana former. Inte ens modellerna själva har det, utan retuscheringen ger dem lite lagom runda former. Ofta vill den som svälter sig få platt mage, men det är omöjligt. Ju magrare man blir desto mer sticker magen ut.

Hur mycket påverkar bilderna, som numera är manipulerade och inte visar verkligheten?

– En ätstörning beror inte ­enbart på bilderna, utan flera samverkande faktorer. De flesta uppfattar att kraven enbart är ­sådana de har på sig själva, men de är samtidigt omedvetna om var dessa krav har kommit från.

Flickor tävlar med varandra i klasserna och alla pratar om vikt, mat, hälsoregler och träning – inte bara de drabbade. Tankar på fitness och att äta nyttigt finns ända in i familjerna. ”Det är inte lätt att vara 18 år och ha en mamma som gjort skönhetsoperationer” som Madeleine Mesterton säger. En av hennes unga klienter berättade att pappan föreslagit henne fettsugning och erbjudit sig att betala.

Risken är att den som börjar kont­rollera sin vikt vill vara duktigast även i bantning och idag räcker det inte förrän man är rent mager, är vad Madeleine Mesterton ser. I början går det ju bra, förklarar hon. Då får de som tappar ­kilon ofta positiva kommentarer från omgivningen.

Sedan är många med om att gå ned för mycket, bantningen ”tippar över” och man blir frusen, mår dåligt och sover illa. Det ingår i bilden att inte ge sig rätten att vila, eftersom man hela tiden försöker prestera något. Att säga nej till andra människor blir ­extremt svårt.

– Då har anorexin tagit över, och senare fortsätter nästan hälften i en bulimi, berättar Madeleine Mesterton. Oavsett vikt, har de som lider av ätstörningar samma känsla, så fort de äter får de ångest eller upplever sig äckliga och feta.

–Beteendet kring maten är ett sätt att döva känslor. De drabbade har svårt att veta vad de känner eller vad de behöver och nästan ingen kan säga vad de tycker är kul. De har svårt att visa sina sårbara sidor och skulle behöva gå på jakt efter sin lust.

Vad kan föräldrarna göra?

– Vara en bra förebild själva. Absolut inte servera några dieter eller lättprodukter, utan vanlig mat! Sedan behöver man ordna med samvaron, se till att ha en gemenskap – som att äta måltider ihop i lugn och ro med barnen. Fråga hur barnen mår och prata inte bara om träning och prestationer. Lyssna, råder Madeleine Mesterton. Vad rör sig i personen?

De första varningssignalerna är ofta att barnen ändrar sina matval –som att dra in på godis, bli vegetarian eller undvika måltider: ”Nej, jag åt i skolan.” Sedan kanske de svarar undvikande när man oroar sig för deras tränings- och matvanor. Det är också viktigt att notera andra förändringar i vardagen, som att kompisar slutar ringa eller humöret ändras. Andra signaler är om de fryser mera och får sämre sömn. Då kan det vara dags att söka råd och hjälp. Försök inte bli tereapeut själv.

Vad kan vändpunkten vara?

– Det är olika för olika personer, men det är viktigt att med­vetandegöra vad ätstörningen står för. I terapin kan man visa på att svälten eller hetsätningen kan vara ett val de gör. För många är ätstörningen ett sätt att stanna ­utvecklingen, man orkar inte med fler prestationer.

De som är i riskzonen för att drabbas är enligt Madeleine Mesterton ofta duktiga och skötsamma ungdomar, inkännande och känsliga för andras behov. Klassens ljus. Vilka föräldrar skulle inte vara nöjda med sådana barn? Men priset är att de sällan själva tar plats.

– Ätstörningar handlar om självkänsla. Det är viktigt att lära sig ta ansvar för sina egna behov, inse att man har rätt att finnas till och ha ett bra liv – som inte enbart går ut på prestationer.

Konkret kan det handla om att våga stå upp för sig själv. När man vill bryta de destruktiva mönstren är det också viktigt att få hjälp med att se hur mycket som är ­lagom att äta, eftersom hunger och mättnad är satta ur spel – ibland under lång tid efter att man börjat äta normalt igen.

Annat som kan dröja kvar länge är skuld- och skamkänslor över beteendet:

– För många har ätstörningen varit en hemsk period, men det gäller att inte fastna i skuld- och skam. Det kan också ge ångest att lämna problemen, eftersom mycket av det man satt locket på under tiden kommer i kapp. Om man börjar bli frisk från sin ­ätstörning i 23–25-årsåldern kanske man inser att man inte haft några tonår. Men en ätstörning är som vilken sjukdom som helst –man kan ta sig ur om man vill bli frisk.

Agneta Lagercrantz

08-13 52 88

agneta.lagercrantz@svd.se

Fler artiklar