Han har gjort hembesök. Han har lyssnat på livsberättelser. Han har knackat på bröstkorgar, klämt på magar och lyft i ögonlock. I USA är Abraham Verghese känd för sin ”bedside medicine” och har värvats till det prestigefyllda Stanford University för att lära blivande läkare bästa sättet att ställa rätt diagnos.

Och det gör man genom att undersöka patienten med händerna, är hans budskap, inte stirra på en datorskärm.

Ändå är det paradoxalt nog där utvecklingen går mest framåt, påpekar Abraham Verghese och drar slutsatsen: Magnetröntgen och datortomografi ger i dag så bra bilder att doktorerna börjat tvivla på sin egen förmåga att bedöma patienten vid sjukbädden.

– Den här tvångsmässigheten i att se medicinen som en mätbar vetenskap har tagit över, hävdar han.

Kan det till och med bli riskfyllt?

– Det är redan farligt! En hel generation läkare är mer bekväma vid datorn än med patienten. Förlorar vi den här sängkantskunskapen, där det är naturligt att bry sig om patienten, kommer vi att missa både diagnoser och möjligheten att göra folk friska, konstaterar han på sitt Sverigebesök inför lanseringen av hans första roman, Skära för sten (Wahlström & Widstrand 2009).

Det är en 600 sidor lång berättelse om ett par halvindiska tvillingar som föds och växer upp i Etiopien, den ena utbildar sig till läkare och hamnar i USA. Så långt stämmer det med den 54-åriga Abraham Vergheses eget liv. Men hans specialitet blev invärtesmedicin och inte kirurgi, som för bokens huvudpersoner – som med sina bara händer reder ut tarmar, lagar omskurna kvinnor och försöker pumpa igång hjärtan. Inga datortomografibilder tolkas. Knappt ens några labtester diskuteras. Skära för sten är en roman om läkekonst där doktorerna har lärt sig läxan om den bästa första hjälpen: Tröstens ord.

– I dag blir datorn som en ikon av den verkliga människan, en ’i-patient’, påpekar Abraham Verghese. Men teknologin kan aldrig ersätta symboliken i och vikten av att undersöka patienten av kött och blod. Det handlar om en ritual och det är i den ritualen man kan läkas – inte bara botas.

I det här spänningsfältet har dr Verghese sin hjärtefråga. För även när läkarna lyckas operera bort det sjuka eller hitta rätt medicin mot en åkomma, är det inte säkert patienterna blir läkta, menar han och liknar sjukdomen vid ett inbrott hemma. Tänk sedan att polisen får fatt i tjuven och att allt som blivit stulet kan lämnas tillbaka.

– Då kan man säga att du har botats. Men du är inte läkt. Alla sjukdomar upplevs nämligen som både ett fysiskt och ett själsligt intrång. Varför jag? Varför just nu? Det är förmågan att ägna sig åt sjukdomens själsliga aspekt som läkarna förlorat. Och det är just den som är helande.

Genom hela boken bärs Abraham Vergheses romanfigurer av en gudstro som ingen diskuterar eller ifrågasätter. De ber när ingen annan hjälp finns, de känner sig benådade eller förbannade av de högre makterna. Då måste man undra:

Finns det en andlig dimension i läkandet?

– En stark tro bär folk genom en massa saker. Ju mer folk ifrågasätter, ju mer självmedvetna de är, desto mindre tillgång till tröst har de när de lider. En stark tro hos patienten gör mitt jobb lättare, ska jag säga. Det är svårare annars, för jag kan inte fylla det tomrummet.

Helandets möjlighet har funnits i relationen mellan läkare och patient sedan antiken, menar Abraham Verghese, och lika tidlöst är det att denna relation bara kan upprättas under vissa förutsättningar. Som exempel berättar han hur han bemötte människor med utmattningssyndrom, där de flesta känt sig misstrodda i alla instanser på vägen.

– Jag använde första timmen till att få dem att berätta hela historien. Vid andra besöket gjorde jag den fysiska undersökningen. När jag förmedlat att jag tog deras sjukdom på allvar sa jag vad de skulle behöva göra för att bli bättre. Många sa att de aldrig blivit undersökta så förut. Om de accepterade mina rekommendationer betydde det att jag fått rätten att tala om detta för dem.

I den lilla berättelsen ovan döljer sig vad Abraham Verghese menar är nyckeln till helandet, nämligen en urgammal ritual som handlar om att tillåta en person att växelverka med en annan. Utan att det uttalas kommer de överens om följande: Patienten låter läkaren komma in i sitt system – på ett villkor. Att doktorn ifråga också har förtjänat rätten att göra det.

– Auktoriteten att tala om för patienten vad den behöver göra mot sjukdomen kan du inte ha vid datorskärmen eller mikroskopet. Jag tar ett exempel: En kvinna med bröstcancer skulle operera bort båda sina bröst i förebyggande syfte. Till mig beklagade hon sig över att läkarna bara hade undersökt hennes friska bröst. Den situationen påverkadae direkt hennes tillit till kirurgerna – hur skulle hon kunna överlämna sitt liv i deras vård?

Ritualen som upprättar samförståndet mellan läkare och patient, lägger Abraham Verghese lika stor vikt vid som när en president installeras eller ett par ingår äktenskap. För doktorn går den ut på att genom sin undersökning symboliskt försäkra patienten: ”Jag tar mitt ansvar för din kropp på fullaste allvar, jag kommer aldrig att svika dig, inte låta dig lida.” Patientens del av riten handlar om att ge doktorn sin tillit. Enda sättet för doktorn att förtjäna denna, menar dr Verghese, är att genom sin närvaro, sitt bemötande och sin beröring verka övertygande för patienten. Då kan läkaren få tillgång till patientens berättelse.

– Patienterna kanske inte är så bra på att bedöma vad de lider av, men de kan tala om ifall det är okej om jag undersöker dem eller inte. Den tilliten har massor att göra med beröring och ingenting att göra med verbalisering. Men exakt vad det är kan vi inte definiera eller mäta vetenskapligt.

Så förmågan att läka skulle ligga i modet att beröra patienten, och inte minst vid det sjuka?

– Ja, och det handlar också om ett slags begåvning. Kirurgerna visar sin skicklighet i operationssalen, andra läkare måste vara duktiga på att undersöka. I dag har vi försummat att uveckla läkarnas förmåga att röra den mänskliga kroppen. Det är därför folk betalar miljarder dollar för att gå till zonterapeuter eller andra som lyssnar på dem eller rör vid dem.