Birgitta Kimber far land och rike runt för att utbilda handledare i social och emotionell träning på både grund- och gymnasieskolor. När hon för ovanlighetens skull är hemma i Huddinge en vardagskväll är hon glad om sonen Johannes har samlat kompisarna i ­köket – och om hon får vara med. Att lyssna på och prata med den yngre generationen är en ynnest. Tonårsperioden är förälderns chans att fördjupa relationen till sina barn, menar hon.

Birgitta Kimber är speciallärare och psykoterapeut och har utvecklat SET-programmet, en manual för skolorna att använda för att stärka barns psykiska hälsa. Många skolor från norr till söder använder metoden för att låta eleverna prata om hur man hanterar starka känslor, lära sig beskriva vad man känner och att stå emot grupptryck.

– Tanken är att barnen ska få fler skyddsfaktorer som ska hjälpa dem att bygga en god psykisk hälsa, säger Birgitta Kimber.

Många lärare menar att det här tänkandet ska genomsyra alla lektioner och att man inte måste avsätta speciella lektioner till den här typen av livskunskap. Birgitta Kimber tror däremot att det är viktigt att barnen får träna på att känna igen känslor, att prata om vad man mår bra av och att kunna uttrycka varför man är arg så att andra förstår.

– I en krissituation måste den här modellen sitta i ryggmärgen. Om man inte tränar blir det inget, säger Birgitta Kimber.

Hon har studerat metoden vetenskapligt och publicerat två studier om dess effekter. Två experimentskolor i olika typer av områden jämfördes med två likvärdiga skolor. Det tydligaste resultatet var att aggressivt beteende hos barn minskade efter två år. Efter fem år märktes även en minskning av problem som nedstämdhet hos barnen.

Birgitta Kimber menar att vi måste ta den ökande psykiska ohälsan på allvar.

– Man kan inte vifta bort det genom att säga att ungdomarna söker sig till BUP bara för att killen gör slut som några i debatten gjort, säger hon.

Liksom Folkhälsoinstiutets Sven Bremberg kommer fram till i SOU-rapporten ”Ungdomar, stress och psykisk ohälsa” från år 2006 tror Birgitta Kimber att en del av förklaringen till den ökande psykiska ohälsan ligger i ungdomsarbetslösheten och den förändrade gymnasieskolan.

– Nu ska elever i nian göra livsavgörande val och de har inte en chans att läsa upp sina betyg ­efter gymnasiet. Det är cyniskt, menar hon.

I sin nya bok ”Älskade förbannade tonåring”, som Birgitta Kimber skrivit tillsammans med den amerikanska familjeterapeuten Virginia Molgaard, tar hon upp hur föräldrar kan bidra till att stärka sina barns självtillit. Allra först i boken beskrivs hjärnans utveckling – kunskap som kan förklara en hel del om varför tonåringar är som de är.

Frontalloberna, ”hjärnans bes­lutsfattarcentrum”, är inte färdig förrän i 25-årsåldern. Detta innebär att förmågor som framtidsplanering, överblick och riskbedömning inte är fullt utvecklade hos tonåringarna. De har därför ett mer känslomässigt styrt beteende eftersom den delen av hjärnan mognar snabbare. I en ­situation då känslorna tar över vinner dessa över det långsiktiga tänkandet.

Naturen är vis som har sett till att hjärnan har fått just den här utvecklingen. Att lämna sina närmaste för att söka en partner är läskigt. Därför behövs en extra skjuts med risktagande för att göra det.

För dagens tonåringar med alla valmöjligheter sätter naturligtvis bristerna i förmåga till överblick och framtidsplanering käppar i hjulet. Inte undra på att de blir stressade.

– Det är en enorm press på ungdomar idag. Lärarna ställer stora krav på de självständiga ­arbeten de ska göra i skolan.

Föräldrarna får i sin tur väga sina krav mot skolans. Vad är rimligt att mitt barn klarar av? Vad vill han eller hon – och vad tycker jag själv?

– A och O i livet som tonårsförälder är kommunikation. Fråga barnet när det passar att prata och för en dialog om mål och vad som krävs för att nå dit.

För tonåringen är det många känslor och tankar som virvlar runt. Höga krav på utseendet sänker självförtroendet hos många ungdomar.

Vad gör föräldern vars barn ­deppar över att han eller hon ”är så ful”?

– Lyssna bara. Bekräfta känslorna. ”Jag hör att du är ledsen”. Försök inte lösa problemen eller ställa saker till rätta. Vi är ofta alldeles för snabba med lösningar. Ibland är livet sådant att det gör ont och man inte kan göra så mycket åt det mer än att finnas där, stå kvar och behålla lugnet så gott det går.

Birgitta Kimber menar att det allra viktigaste är att man inte blir skogstokig själv när tonåringarna exploderar av känslor. Går man in i en kamp så vinner man aldrig. Om man börjar bevaka dem när de sticker för att de längtar efter självständighet och frihet är risken stor att de anstränger sig än mer för att slippa bli kontrollerade.

– Det hör ungdomen till att ­behovet av frihet växer. Tänk tillbaka på din egen ungdomstid och försök hantera din oro.

Om det går över styr får tonårsföräldern utnyttja sitt nätverk, det vill säga kompisarna och ­deras föräldrar samt skolan.

– Viktigast är att prata med din tonåring när allt är lugnt. Berätta att du ringer ibland när de är ute på kvällarna för att du vill försäkra dig om att inget har hänt.

Hon framhåller vikten av respekt. Låt ungdomarna vara i fred.

– Jag skulle till exempel aldrig tillåta att min man ringde till mig flera gånger när jag är ute på kvällen!

Hur ska man göra med tonåringar som inte berättar något även om man anar att de har något de är bekymrade över?

– Ta tillvara bra tillfällen som när ni åker bil tillsammans och överarbeta inte situationen. Var öppen och lyssna. Det är viktigast att visa sitt intresse.

Tonårstiden är ett gyllene tillfälle att fördjupa relationen till sina barn. Birgitta Kimber framhåller vikten av att försöka ta bra långsiktiga beslut i sin föräldraroll. Annars får man bereda sig på hårdare smällar senare. Positivt intresse och en god förmåga att verkligen lyssna är basen.

– Jag hade i alla fall nytta av ­boken vad gäller kommunikationen med min man, kommenterade en av Birgitta Kimbers väninnor när hon hade fått läsa ”Älskade förbannade tonåring”.