– Att tacka ja till ett evenemang på Facebook och inte gå dit är ju inte att bryta ett löfte, säger Emil Zamayeri, 20, och får bifall av sin vän Johnny King, 22:

– Det är annorlunda om man lovar någonting ansikte mot ansikte.

När Idagsidan sonderar terrängen på huvudstadens gator framkommer det ganska snabbt att löften har olika valör beroende på sammanhang, kanal och känsla. Så har det förmodligen sett ut i alla tider, men det föreligger en större risk för missförstånd i dag.

Johan Brännmark, docent i praktisk filosofi, vars forskning är inriktad på värdeteori, dygdeetik och metaetik, förklarar varför.

– Det finns ju en stor gråzon mellan vad som är ett löfte och vad som är en målsättning. Man kan utläsa mycket av vad någon avser i tonfall och kroppsspråk, vilket är svårare när vi kommunicerar via mejl, sms och Facebook.

Det korthuggna språk som man i många fall använder i dagens digitala kommunikation är en ytterligare anledning till att utrymmet för missförstånd växer.

– Man måste fylla i vad man tror att den andra personen menar. Har ens tolkningsmönster utvecklats under 50 – 60 år av mer traditionell kommunikation sitter det djupt rotat, vilket kan leda till en krock mellan generationer.

LÄS MER: ”Jag låg kvar i sängen och läste i stället”

Tittar man tillbaka på löftets idéhistoria ser man emellertid trender komma och gå, synsätt försvinna och bestå. Johan Brännmark berättar att antiken dominerades av en aristotelisk princip som kopplade förmågan eller oförmågan att hålla ett löfte till karaktären – bröt man ett löfte var man helt enkelt en lite sämre människa. Den tankegången färgar medvetet eller omedvetet fortfarande vårt sätt att handla i vissa situationer.

Det finns ju en stor gråzon mellan vad som är ett löfte och vad som är en målsättning.

Johan Brännmark, docent i praktisk filosofi

Ett exempel på detta är dödsbäddslöftet: en person ligger för döden och vill att du ska lova att göra eller inte göra det ena eller andra. Den döende kommer aldrig att veta huruvida du uppfyller löftet eller inte, och ingen annan vet att du givit löftet – det enda som tvingar dig att stå vid ditt ord är således ditt samvete.

– Jag tror ju att de flesta av oss verkligen skulle försöka hålla det löftet. Vi tänker förmodligen ”kan jag leva med mig själv om jag bryter det här löftet? Kan jag trivas med mig själv?”. Moralen vävs in i ett slags personligt projekt som ligger i linje med det aristoteliska tänkandet: jag vill vara en bra människa.

Den mer samtida västerländska tolkningen av löftet, som fokuserar på löftesinstitutionens samhällsnytta, stammar från förändringar som uppkom i samband med industrialiseringen, enligt Johan Brännmark.

– Det moderna samhället handlar på många sätt om relationer och transaktioner mellan främlingar. Man skulle kunna säga att hela vårt ekonomiska system är uppbyggt kring idéer om kontraktet, vi gör affärer med varandra. Detta förutsätter tillit.

Tilliten vilar på ett slags inneboende beteendekod skapad av sociala regler, juridik och kulturella betingelser.

– Men vi skulle naturligtvis omvärdera vår egen hållning om vi såg att ingen annan höll sina löften. Vår moral är stark, men den är beroende av hur omgivningen beter sig.

Gunnar Wetterberg, historiker och samhällspolitisk chef på Saco, delar i mångt och mycket åsikter med Johan Brännmark i frågan om löftets funktion i dag. Han påpekar att alltifrån sociologer och statsvetare till ekonomer och psykologer har lyft fram tillitens betydelse för samhällets välbefinnande och utvecklingsförmåga.

– Ju mer vi vågar lita på varandra, desto smidigare kan vi leva våra liv.

Att generalisera över tidsandan är givetvis vanskligt, men Gunnar Wetterberg tycker sig se att dagens språkbruk någonstans har banaliserat själva begreppet ”löfte”. Retoriska glidningar har smugit sig in i både vardagligt talspråk och politiska utsagor. Ett löfte blir en målsättning blir en vilja. Det tunnas ut, så att säga.

– För ett antal hundra år sedan spelade muntliga löften en minst lika viktig roll som skriftliga eftersom många inte var skrivkunniga. I dag känns det som att man ska skriva kontrakt och hota med viten för att ge löftet tyngd.

Detta understryker samtidigt löftets relevans – Gunnar Wetterberg tycker att löften till och med har blivit viktigare än tidigare. Vi har blivit mer beroende av dem i takt med att våra kunskaper har specialiserats.

– Ju mer komplext ett samhälle blir, desto viktigare blir det att löftesinstitutionen fungerar. Vi har knappt kvar någonting av självhushållet varför vi måste förlita oss på andra för att få hjälp med sådant vi inte längre klarar av.

Vad som avgör ett löftes valör i olika epoker och kulturer handlar om hur mycket medborgarna vågar lita på varandra och på de offentliga institutionerna, säger Gunnar Wetterberg.

Hur behåller man ett tillitsfullt samhälle?

– Jag tror att vad eliten unnar sig blir legitimt för andra delar av samhället. Därför är det viktigt att granska makthavare och politiker av olika slag och ställa dem som inte håller vad de lovar till svars.

I en tid präglad av kontroll- och informationsbehov blir en följdfråga: hur vet man vem man kan lita på? Hur hittar man en potentiell löftesbrytare? I studien ”The neural circuitry of a broken promise”, publicerad i ansedda tidskriften ”Neuron”, visar ett forskningslag att svaren kan ligga hos hjärnforskarna. Under ledning av neurologen Thomas Baumgartner vid universitetet i Zürich utförde man ett ekonomiskt tillitsexperiment med några frivilliga försökspersoner. Efteråt kunde forskarna genom magnetröntgen konstatera att mönstret i hjärnaktiviteten såg annorlunda ut hos dem som senare bröt sina löften.

– Beteendemässigt finns ingen skillnad, alla lovade att hålla sitt ord, men baserat på aktiviteten i vissa delar av hjärnan kunde vi förutspå vilka som skulle bryta löftet, säger Thomas Baumgartner och låter oförställt förtjust över telefonen från Schweiz.

I pressutskicket efter testet skrev universitetet att metoden i framtiden kunde bli ett hjälpmedel för att stoppa bedragare och kriminella. Det låter som ett scenario hämtat ur Philip K Dicks science fiction-novell ”Minority Report” från 1956. Där kan speciella mutanter förutspå om någon kommer att begå ett brott, varpå denna arresteras preventivt. Systemet är knappast kompatibelt med vår lagstiftning som säger att en anklagad är oskyldig tills motsatsen bevisats.

– Man får diskutera moralfrågorna i experimentet när man verkligen kan göra saker som i ”Minority Report”, säger Thomas Baumgartner och tillägger:

– Vi är långt, långt därifrån.

Han säger att han snarare ser metoden användas i förebyggande syfte i framtiden.

– Om en dömd brottsling ska släppas ut kan en scanning av hans hjärna ge en indikation på om han kommer att bryta löftet att aldrig mer begå ett brott.