Det var en mulen septemberdag 1992 och allt som återstod var 50 centimeter. För första gången i historien hade det europeiska laget chansen att ta hem Solheim cup, en turnering där de bästa damgolfarna i USA gör upp mot sina europeiska motsvarigheter.

I blickfånget hamnade en 25-årig svenska, Catrin Nilsmark, som nu hade avgörandet i sina händer. Det var hennes livs första riktigt viktiga putt.

Det hade regnat under natten men greenen var något upphöjd och gräset relativt torrt. Solen hade stundtals brutit igenom molnen som låg över Dalmahoy Hotel Golf and Country Club i Edinburgh, Skottland. Alla dessa yttre omständigheter var emellertid bortom Catrin Nilsmark, hon var omsluten av en koncentrationsbubbla.

Golfbollen låg 50 centimeter från hålet. Resultatet av tiotusentals timmars träning nedkokade i ett enda ögonblick. I hennes tankar såg hon samma bild om och om igen – hur en gammal gråhårig tant lösgjorde sig från publiken, tog en klubba och sänkte putten. Tanten var hennes mormor.

– Det var ett sätt för mig att hantera pressen, att tänka: alla skulle sätta den här putten, till och med min mormor som inte ens spelar golf, säger Catrin Nilsmark när vi träffas på Stockholms golfklubb i Danderyd.

Att sätta putten borde egentligen ha varit en ren formalitet, rörelsen var så inetsad i hennes motorik att det knappt skulle gå att missa. Trots att händerna skakade såg hon kontrollerad ut när hon i en behärskad rörelse föste klubban mot bollen. Hon började jubla redan innan den gick i hålet.

– Det var en fantastisk känsla såklart. Men det kunde ha gått på ett annat sätt.

Catrin Nilsmark berättar att hon i april såg hur den lovande unga sydkoreanska golfaren In-Kyung Kim befann sig i en liknande situation. Hon var en rak 30-centimeters putt från att vinna säsongens första majortävling, men missade. Det gick till särspel där hon förlorade mot landsmaninnan Sun Young Yoo.

I ett tv-inslag filmat några månader efter nederlaget ber en reporter henne sätta en liknande putt på träningsgreenen. Kim visar hur man gör det med enhandsfattning, felhandsfattning, med klubban bakom ryggen och ett tiotal andra mer eller mindre påhittiga varianter.

Jag kan till och med spela bättre ibland i dag, när jag inte är proffs.

Catrin Nilsmark

Att det motoriska minnet kan svikta blir sällan så tydligt som när stora idrottare misslyckas med någonting som de under normala förhållanden skulle kunna utföra per automatik. Frågan är vad det beror på. För att ta reda på det måste vi först titta på hur det motoriska minnet fungerar.

Den estniske psykologen Endel Tulving delade på 1980-talet in minnet i tre olika huvudtyper: procedurminnet, det semantiska minnet och det episodiska minnet. Procedurminnet låter oss komma ihåg kopplingar mellan stimuli och responser av olika typer. Förenklat uttryckt: hur man gör saker. När man till exempel lär sig cykla fastnar de sensoriska signalerna som talar om effekterna av att vrida på styret, att trampa etcetera, i minnet. När man sedan använder dessa minnen gör man det på ett automatiskt, rutinmässigt sätt, ofta omedvetet.

Det motoriska minnet är således en del av procedurminnet. När människor pratar om ”muskelminne” är det detta som åsyftas. Minnena är lagrade i hjärnan, inte i musklerna, även om mycket av vår procedurkunskap är kroppslig och svår att uttrycka med ord.

– När jag tävlar tänker mina ben mycket snabbare än min hjärna, sa till exempel Ingemar Stenmark i en intervju när han blev tillfrågad om hur han lade upp strategin inför ett åk.

Utan att ge sig in i debatten angående relationen mellan gener/talang och övning/målmedvetenhet kan man finna vissa gemensamma nämnare hos de som blivit experter inom ett område, oavsett om det handlar om golfare, schackspelare, violinister eller piloter. Det handlar om övning. Ett tydligt exempel inom golfens värld är Tiger Woods, som i princip lärde sig svinga en golfklubba innan han kunde gå. När han var tre år gammal spelade han niohålsrundor.

Men det duger inte med vilken övning som helst. Övandet måste syfta till att förbättra minnet av prestationen. När man övar på rätt sätt får man enorma mängder specialkunskap, man bygger upp ett minnesbibliotek. Med hjälp av detta kan man snabbt känna igen mönster som andra inte ser. I många fall är biblioteken så omfångsrika och djupgående att experterna nästan omgående kan skapa mentala modeller av kommande händelseförlopp, samt blixtsnabbt identifiera eventuella problem.

Åke Fjellström, idrottspsykologisk rådgivare med lång erfarenhet av mental coachning, förklarar att omfattad övning förändrar hjärnans kognitiva strukturer.

– Om man tränar tillräckligt mycket på någonting skapas nya mönster i hjärnan. Hur de ser ut vet vi ganska lite om, men på samma sätt som du kan lära dig multiplikationstabellen kan du lära dig motoriska färdigheter. Med tillräckligt mycket övning automatiseras sedan dessa, säger Åke Fjellström.

Hur kommer det sig att en expert, exempelvis ett golfproffs, kan missa en putt på 30 centimeter?

– När anspänningen blir för stor tar känslorna över både det motoriska och det kognitiva. Känslan blir starkare än det samlade vetandet. Så länge du inte kan sätta den där putten eller straffen med hundra procents säkerhet finns det ett utrymme för misslyckande och ju större det utrymmet är, desto mer spelar känslorna in.

Robert Gray, doktor i psykologi vid Birminghams universitet, har forskat i varför idrottare misslyckas när det verkligen gäller. Han använder en liknelse för att förklara vad som händer i hjärnan när en golfare missar en enkel putt.

– När mycket står på spel börjar den främre delen av hjärnan, ”chefen”, känna att den måste se till att allting är perfekt. Den sticker in näsan i alla olika sorters underavdelningar trots att arbetarna där redan vet vad de ska göra. ”Chefen” stör med andra ord en redan fungerande process.

– I stället för att låta svingen falla automatiskt börjar de främre delarna av hjärnan kontrollera att farten är korrekt, att rörelsen är korrekt och så vidare. Vad som har varit en integrerad helhet bryts ned i delar.

Catrin Nilsmark konkretiserar hur den här processen tar sig uttryck i verkligheten. Hon minns hur det kunde kännas på uppvärmningen före en stor tävling när nervositeten tog över.

– Allt blev onaturligt: greppet kändes konstigt, klubban kändes tung. Jag började fundera på hur jag skulle börja svingen: var det med axlarna, magen eller höften? Den där känslan bar man sedan ofta med sig in i tävlingen.

För ett par år sedan lade hon klubborna på hyllan efter drygt 20 år som golfproffs. Men takterna sitter fortfarande i – så länge hennes kropp och huvud fungerar kommer hon att kunna svinga en golfklubba med en skicklighet som vida överstiger motionärens.

– När jag går ut och spelar i dag, utan press, kan jag till och med spela bättre än när jag tävlade professionellt. Men jag saknar inte mitt gamla liv på touren. Det var som roligast de första åren, när man märkte att man gjorde framsteg, att man utvecklades hela tiden.