Fingrar och kroppar sammanflätade i ödets väv. De ser djupt in i varandras ögon och själar, där de ligger, i en bubbla av stillsamt vibrerande ljus och värme. Tiden står stilla, lyssnar. Han säger: ”Jag älskar dig”. Hon svarar ”tack, detsamma”, genom sitt leende.
Ett ögonblick av ömsesidig förälskelse. Hur länge varar det? Tre månader, säger en del. Tre år, säger andra, kanske med lyckligare erfarenheter.
I vilket fall varar den inte för evigt, denna omvälvande upplevelse då man dras ut ur sitt lilla egos skal, blir något mer och större, och samtidigt ramlar in hos någon annan, som öppnat sig på samma sätt. Inte heller blir man drabbad på detta mer genomgripande sätt särskilt ofta under ett liv. Kanske en gång. Kanske något fler.
Besjungen, och höjd till skyarna, har den förstås blivit, förälskelsen, både i sinnrik poesi och i miljoner mer banala sångtexter. Fast den har också blivit bespottad, eller åtminstone degraderad, av torra och surögda psykologer som jämfört den med en psykos - ett tillstånd då man förlorat sin sunda verklighetsuppfattning och lever i vanföreställningar.
Man ser egentligen inte den andre, utan bara sina egna projektioner. Och när projektionerna så småningom störs och till slut omöjliggörs, genom att verkligheten tränger sig på, upphör förälskelsen, säger de.
Men om det är så, varför blir man då enbart förälskad i några specifika personer, och inte i de tusentals andra som man möter under sitt liv? Och har inte förälskelsen något syfte?

Björn Wrangsjö, psykoanalytiker och psykiatriker, har en syn på förälskelsen som ligger någonstans emellan den rosenögda och den nedvärderande. Den har sin vetenskapliga grund, vill han betona, men är också romantisk - den älskades stärkta förmåga att fantisera är bra och betydelsefull, menar han.
I sin nya bok Leva tillsammans - En bok om parrelationer (Natur och Kultur) skriver han att vi har en omedveten tendens att dras till den som har egenskaper som ”vi själva saknar men tycker oss behöva, eller till den som hunnit längre på en (mer eller mindre svår) väg som vi själva skulle vilja vandra.” ”Vi har också ibland en tendens att välja en partner hos vilken något tycks oss välbekant, även om relationen vare sig är okomplicerad eller trygg i vanlig mening.” Syftet är då att man omedvetet vill reparera en relation i det förflutna genom den nya relationen.
Mötet med en sådan person, om mötet övergår till en nära relation, ger en möjlighet till utveckling - vi kan bearbeta, stabilisera och kompensera inre konflikter och motsättningar åt varandra, skriver Björn Wrangsjö. Och att utvecklas, att lära känna sig själv och andra på djupet, är livets mening, tycker han.

Förälskelsen är själva ingången till denna färd tillsammans. En nödvändig passage.
- Förälskelsen är ett perfekt laboratorium där man kan bortse från det mesta i yttervärlden, flyta fritt och få tillgång till djupt liggande krafter inom sig, säger Björn Wrangsjö.
I förälskelsen återknyter man kontakten med det tillstånd som fanns i den ursprungliga och intima relationen man hade med sin mamma. Det är ingen regression, man blir inte barn på nytt, bland annat är ju erotiken där, men man får kontakt med detta vitala och icke-verbala flöde som kännetecknas av öppenhet och hängivenhet.
Är man romantiskt lagd, om man besitter en kreativ förmåga att genom fantasin ge tillvaron mening, kan man också komma i förbindelse med ännu djupare lager i själen, okända krafter i det omedvetna som Carl Gustav Jung kallade arketyper, menar Björn Wrangsjö. I förälskelsen kan man skapa en brygga till sagans och mytens värld. Den älskade kan bli ens prins eller prinsessa. Hon kan i honom se det ursprungligt manliga. Han kan i henne se det ursprungligt kvinnliga.

Förr eller senare måste man förstås återvända till den mer konkreta verkligheten, börja se den andre som en person i sin egen rätt och ta itu med praktiska problem.
- Men om man på något sätt kan ta med sig dessa väckta förmågor och kontakten med dessa källor, in i en varaktig kärleksrelation, tror jag det kan vara en mycket stor tillgång.
Inte minst kan energin från dessa källor ge en energi att älska villkorslöst - att ge utan att förvänta sig något tillbaka. Man kan till och med bli själsligt stark nog att vara den som ger mycket mer än den andre i en relation, att inse detta och ändå fortsätta.

Är inte det mycket svårt?
- Visst. Lyckas man, i korta stunder, får man se det som en nåd.
Övergången till en mer mogen kärleksrelation blir i vilket fall inte lätt. Snubbelstenarna är många. Björn Wrangsjö har inte velat göra en kärleksrelationernas kokbok, utan skriva ett slags underlag för funderingar, där man kan begrunda det mesta som påverkar en parrelation: Allt ifrån de tanke-, känslo-, och beteendemönster som man grundlagt under sin uppväxt och bär med sig, till förmågan att komma överens om hur man ska vara som förälder eller fördela hushållsarbetet.
En grundläggande sak han vill förmedla är att det sällan lönar sig att leta efter nyckeln till sina problem där ljuset råkar befinna sig.
- Om små oenigheter i vardagen utlöser en stark irritation har man anledning att misstänka att det finns djupare orsaker till problemen än den aktuella konflikten.
Inte sällan handlar problemen i vardagen ”egentligen” om parets olikheter.
- I början dras man till den andre därför att han eller hon är olik en själv. Man känner sig nyfiken på det annorlunda, olikheten upplevs som en berikning av ens liv. Sedan börjar man kanske gardera sig, man tillåter bara den andre vara annorlunda till en viss gräns. Till slut kommer rädslan. Olikheten började kännas för olik, och man börjar bekämpa den, eller funderar på att avsluta relationen.
Men Björn Wrangsjö menar att olikheterna gott kan få fortsätta att berika en själv och relationen. Man kan lära sig att stå ut med olikheterna och se att man faktiskt kan komplettera varandra genom olikheterna, i stället för att försöka eliminera dem, vilket man aldrig kommer att lyckas med i alla fall. Det största misstaget man kan göra, och vilket många gör, är att man skapar en hierarki för olikheterna. Mitt sätt att känna, tänka och göra är bättre än ditt!

Du vill att man ska vara fri från moraliska pekpinnar?
- Ja. Jag kan förstås tycka att det är bättre att vilja kommunicera än att smälla igen dörren, att det är bättre att vara tålmodig än impulsiv, men jag har förstått att det finns många sätt att vara på och man måste vara tolerant och vidsynt.
Ett annat mycket vanligt problem är att det uppstår en obalans mellan viljan att vara nära och viljan att vara för sig själv. Ibland kan det vara så att obalansen är tillfällig: Den ena känner större behov av närhet än den andre, som då känner sig jagad och drar sig undan, vilket får till följd att den närhetssökande jagar än mer och så vidare.
Ibland kan obalansen bero på en grundläggande skillnad i personlighet. Den ene har ett stort behov av närhet medan den andre har svårt för närhet och ett stort behov av eget utrymme.
- Båda parterna mår dåligt av en sådan obalans. Den som blir lämnad ensam blir väldigt ledsen, och den som drar sig undan känner skuld för den andres sorgsna ansiktsuttryck.

Vad man kan göra är att tala om problemet, och söka anledningar till obalansen inom sig själv. Kanske de starka känslorna kring att bli ”lämnad” beror på att stängda dörrar väcker tidigare upplevelser av övergivenhet. Och kanske den återkommande önskan att vara för sig själv beror på att man hade en störd relation till sina föräldrar i den tidiga barndomen.
- I vilket fall måste man kompromissa. Den som jagar måste stanna upp. Och den som känner sig jagad måste ta ett kliv tillbaka, mot den jagande.
Ja, att leva tillsammans är inte lätt. Björn Wrangsjö har som sagt ingen universallösning. Men han är hoppfull. Det finns alltid en chans till en rörelse framåt - om man har tillräckligt med tålamod och ger både relationen och sig själv mycket tid.
- Att utvecklas är som att plantera ett träd, inte som att sätta en snabbväxande sallad.
Två saker hjälper. Den ena är om man ständigt bedriver en vänlig, men skoningslös, granskning av sig själv, hur man är och förhåller sig, vad man själv bidrar
med till förhållandet.
Den andra är om man börjar bygga upp relationen på ett helt nytt sätt - genom att skapa en buffert av villkorslös kärlek, av generositet, lek, värme och förståelse, och genom att hämta energi från förälskelsens hemliga källor. Då har man ett gott kapital att ta av då vardagens problem tär på förhållandet.