Hon kan inte komma på en tydligare bild av den här kärleken än när hon som barn gick hem till farmor, och farmor slutade med allt hon höll på med. Sedan tittade hon på Ylva och sa två ord. Två små ord.

Du lilla.

– Den blicken sa att det var något märkvärdigt med att man fanns. Och den blicken har förhoppningsvis alla varit med om, åtminstone en gång i sitt liv. Då klarar man sig.

Egentligen svarar Ylva Eggehorn på min fråga om hur hon skulle formulera sin gudskärlek för någon som inte tror. Dessförinnan har hon mest använt ett språk som beskriver den passionerade relationen mellan två älskande – som lidelse och längtan, att bli älskad och mottagen, att befinna sig mitt i förkrosselsen. Att tala om gudsrelationen som en kärleksaffär tycker hon stämmer bättre med att finna Gud i våra vuxna, myndiga liv:

– Jag tror inte på idén om Gud som en ”kosmisk kurator” som rycker ut och älskar oss när livet känns jobbigt. Det är infantiliserande.

Ylva Eggehorn har skrivit ett 40-tal böcker – diktsamlingar, romaner, läroböcker och essäsamlingar. Varje gång någon avliden från tsunamin skulle flygas till Sverige var det hennes psalm 256 Var inte rädd som sjöngs på Phukets flygplats. Hon har varit djupt troende sedan gymnasiet och träffade sin 8 år äldre man när hon var 13.

Nu har de varit gifta i 40 år.

Ett så långt äktenskap är inte bara lätt, bedyrar hon så man inte behöver tveka om innebörden. Hon har brottats lika hårt med sin relation till den levande Guden. Och under vårt samtal visar hon på sambandet i dessa kärleksaffärer: ”Allt läggs ju på den stackars partnern, om vi inte kan rikta vår längtan efter att bli mottagna också mot gudsförhållandet. Det blir omöjligt!”

Hur gör man?

När Ylva Eggehorn ska tala om gudskärleken som en nödvändig källa till livsmod återkommer hon till sin farmors blick och undrar retoriskt: Hur ser du ut i ansiktet när ditt barn kommer hem från skolan? Det här kan man öva sig i, så att det inte bara blir till en tom plikt att fråga hur dagen har varit. För blicken man ger barnet behöver i sin tur vara hämtad ur en källa.

Själv har Ylva Eggehorn hämtat den ur sin erfarenhet av att tro på att det är så här som hela universum ser på oss.

– Jag stillar mig en stund i min trädgård och låter den där blicken hålla mig. Känna hur jag sitter i en varm blick, som tycker det är fantastiskt att just jag finns.

Hon berättar att om inte den här källan existerade, skulle hon uppleva världen som en svår plats att leva på. För inte är kärleken en självklarhet i våra liv, konstaterar Ylva Eggehorn. Hur vi än har vuxit upp behöver vi göra upp med barndomen, precis den tid som kan så våra tvivel: Är jag värd att älskas? Och så föds en sorg, som kanske omvandlas till besvikelse och till slut kläs i ett försvar mot själva kärleken.

Ylva Eggehorn har också känt sorg. Sprungen ur vad?

– I mitt fall handlar det kanske om mamma. Hon gav allt hon hade, men det räckte inte. Vi är ju alla övergivna på olika sätt.

Hon har haft en låg förväntan, berättar hon, väntade sig inte att Gud skulle finnas eller att någon kärlek skulle finnas. I stället för att ständigt vara bitter och besviken över att intenting få, har hon känt förundran. Annars kan man fastna i sitt eget begär: Varför känner jag inget? Varför blir jag inte mottagen? Varför tillfredsställs inte mina behov?

Sådana fällor, menar hon, kan uppstå för att vår egen civilisation i så hög grad fokuserar på den romantiska kärleken och blåser upp sexualiteten. Bilder som får oss att tro att vi ska känna så väldigt mycket och hela tiden. Och eftersom vi allt sedan upplysningstiden har premierat den oberoende individen, understödjer allt detta illusionen om att vi inte behöver varandra.

– Det är ett frö till en enorm narcisissm. Vi har tappat det sammanhang i vilket denna självständiga människa ska leva, nämligen i ömsesidighet och beroende av andra. Samtidigt finns det ju, mitt i den här individualismen, en otrolig längtan efter att bli mottagen – helt och hållet mottagen, precis som den jag är.

För Ylva Eggehorn handlar det om att låta sig beröras och därmed bryta den här isoleringen, göra sig mer delaktig av livet. Samtidigt vet hon att vi kan sakna ”modet att älska efter kärlekens sammanbrott”, som hon uttrycker det när det inte blir som man tänkt sig i mötet med en annan människa. Då kan det vara naturligt att bli mer försiktig. I värsta fall ”stänger man hjärtat och kastar bort nyckeln”, konstaterar hon.

Och då kommer vi till något som Ylva Eggehorn beskriver som att kärlek kan vara farlig, så farlig att vi tar till många olika försvar för att skydda oss, som hon skriver i boken Språk för en vuxen tro: ”Närhet kan göra ont, kan kännas hotfull. Det är bara i sällsynta ögonblick som den bryter igenom våra skyddsvallar …”

För henne handlar det lika mycket om ett möte med Gud, för kärlek är egentligen att kliva över sin egen gräns och upptäcka något nytt, nämligen Den Andra.

– Där finns tillit och närhet, utstötthet och förnedring, skada och helande. När man talar om helandet genom kärleken kan även Gud beskrivas som Älskaren.

Men då blir vi nervösa, vet Ylva Eggehorn. I vår kultur är vi rädda för så starka känslouttryck eller tycker att det här med Gud kommer alldeles för nära. Samtidigt tror vi att vi måste göra något först för att få belöning, bli mottagna – så aktivitets- och resultatorienterade är vi, noterar hon. Att bara bli älskad rakt upp och ned är så ofattbart att vi inte vågar tro det.

– Då är det bättre att inte ta emot kärleken. Att kunna ta emot är smärtsamt, så underbart att det gör ont. Och den svårigheten ska man inte underskatta.

För har man längtat länge efter kärlek, bekräftelse, vila – och står inför att få precis det man längtat efter – då kanske man just därför drar sig tillbaka. Ja, så är det, fortsätter Ylva Eggehorn. Efter alla avvisanden och besvikelser gör det ont att öppna sig. Det gör ont att bli älskad för att man bara finns.

Samtidigt kvarstår hennes övertygelse: Ja, vi kan helas genom relationer. Också genom en relation till Gud.

– Det är underbart. Man kan gå till källan helt på egen hand, med en livshållning som innebär förundran, tacksamhet, mottagande. Inte sitta i mitt eget lilla kylskåp, utan ta emot hur det utspelar sig när jag möter en annan – i till exempel ett förhållande. Det jag gör då, är att öva mig i att öppna och vidga mitt hjärta så det kan rymma mera än tidigare – mera sorg och mera glädje. Samtidigt.

Dessutom är det gudomligt om vi möter någon där vi kan öppna oss, menar Ylva Eggehorn och anser att det också gäller för det sexuella. Återigen vill hon peka på fallgropar i vår egen kultur – de som kan få oss att tro att en kärleksakt är prestation, inte mottagande. Det sexuella mötet sker på djupen inom oss, där vi kan ta emot vårt eget och bejaka längtan efter att ta emot den andras.

Det låter bra. I verkligheten kan det se ut så här: Vi längtar – men stänger. Vi skulle vilja öppna – men vågar inte. Ylva Eggehorn säger att precis som det finns ouppklarade brott, har vi en obegriplig, ouppklarad kärlek i våra liv. Barndomen. Sorgen som väcks i mötet med Den Andra.

– Många förvånas över det onda i tillvaron; de talar om det obegripligt onda. För mig har godheten istället alltid varit det obegripliga, den stora överraskningen. Att världen kunde vara ond, det visste jag. Men varför finns det goda? Och varför slutar vi inte längta efter den, efter allt vi varit med om?

Jodå, vi försöker slippa det som gör ont i mötet med andra, söker smärtlindring till varje pris. Men, tack och lov, fstslår Ylva Eggehorn, hinner smärtan i kapp oss.

– Annars skulle vi aldrig mogna. I smärtan finns möjlighet att leta efter en djupare förankring än den jag får i mina prestationer.

Och ändå står vi där vid gränsen och frestas att ge upp – bli cyniska, kanske förtvivla. Eller kan vi ta emot kärleken, utan att känna att den hotar oss? Ylva Eggehorn säger att den här kampen, huruvida vi ska stänga hjärtat eller öppna, pågår inom varje människa. Och visst, vi kan ha mycket goda skäl till att stänga. Vi kan behöva vara rädda om oss ett tag.

Men, tänker hon, kärleken är trots det en ständig möjlighet.

– När inga andra val återstår, finns ändå detta: Att jag kan bestämma mig för att inte hata. Att inte bli deformerad. Valet kärlek finns alltid.