HELIGA KOR - En serie om kött, mjölk och rurbanism.

LÄSARNAS GENSVAR.

Varje år hölls stort släktkalas på Wadsbro, på vintern, eftersom vi hade gott om plats inomhus. Det gällde då att visa upp vad man åstadkommit under året. Ibland vecklades en ny kusin ur filtarna framför brasan i öppna spisen i nedre hallen, ibland parkerades en ny bil väl synlig på magasinsplan. Man anlände på förmiddagen och installerade sig. I de rummen som saknade sängar låg man på golvet. Jag fick flytta in i sängkammaren och ligga mellan pappa och mamma, vilket var ett privilegium.

Ingen bodde så nära att en hemresa kom i fråga och man skulle ju fira. Klockan tolv normal bondtid stod maten dukad på bordet i salen och gästerna fördelade sig vid småbord i rummen intill. I köket styrde tant Amelia, kakelugnsmakarens fru, som var bygdens kokerska och som uppträdde varhelst det skulle lagas god mat.

I lagårn hade en kalv fått släppa livet till eller om vår Herre så ville en älg urskogen. Till maten serverades enebärsdricka och mjölk. Sprit och öl var portförbjudna vid Wadsbro. Varje gästfamilj hade med sig en ostkaka hemifrån och mycket av konversationen bland damerna kretsade kring hur mycket grädde och antalet ägg och vid vilken temperatur löpet skulle tillsättas för att lyckas med baket, ty endast småländskor småländska ostkakor baka kan. Det fanns också ett rökbord med allehanda cigarrer. Många av herrarna var hemfallna åt den lasten, vilken till skillnad mot spritförtäring inte ansågs syndig.

Ritualen vid matbordet gick till så att efter bordsbönen tog var och en för sig efter eget val av vad som erbjöds, tant Amelia såg till att faten ständigt var fyllda. Maten var framdukad i timmar och man cirkulerade mellan småborden och utbytte tankar. Herrarna tog gärna en tur till ladugården mellan rätterna om vädret tillät, alla var ju bönder utom farbror Aldor, han var slaktare. En strålande dag i mars var det fest på Wadsbro, alla syskonen var där och stämningen var hög.

För ovanlighetens skull var smoking anbefalld, ett plagg som sällan användes annat än till begravning, Mitt i middagen föreslår Henning ”vi tar en tur opp till lagårn”. Väl där går man båsraderna utefter, tittar på tavlorna, beundrar och jämför, känner sig på bönders vis hemmastadda och väl tillrätta. Bertil blir stående bakom en ko, går ett steg närmare för att se på kotavlan. Rätt som det är hostar kossan. Vid sådana åkommor händer endera av två saker, antingen är hon fast i magen och då må man gärna vara i närheten eller har hon diarré, då skall man hålla sig därifrån. Vi spolade av Bertil vid kranen i mjölkrummet, innan han ganska slokörad vandrade hem till stora huset och fick låna en ren kostym av pappa Henning. Sådana episoder är roliga endast långt efteråt!

SVEN-OSCAR HENNINGSON

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag jobbar som produktionsrådgivare för mjölk- och nötköttsproducenter i Halland. Jag väljer alltid svenskt kött när jag är i Sverige. Allra gladast blir jag om jag vet vilken gård köttet kommer ifrån. De lantbrukare som jag har kontakt med är väldigt måna om sina djur. I Sverige har vi bra djurskyddslagar och bra kontroller såväl på gårdar som slakterier och i livsmedelshanteringen.

I dag gjorde jag en klimatkoll ute på en nötköttsgård i Halland. Lantbrukaren hade skickat in uppgifter till mig om vad som köpts in till gården och vad som har sålts. Vi fick fram hur många kilo koldioxidekvivalenter som gården släppt ut, koldioxid, lustgas och metan. Vi diskuterade om vad som kan ändras på gården och om hans värden var normala.

Jag berättade att svenskt kött har cirka 40 procent mindre klimatutsläpp än importerat kött från Brasilien. Han tyckte att det är synd att konsumenter inte vet detta. Svenskt kött är klimatsmart jämfört med importerat. Förutom att jag känner mig trygg och glad över att äta svenskt kött så ger det arbetstillfällen i Sverige och en härlig upplevelse att få se djuren ute i naturen.

CARIN CLASON

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Under 25 år av mitt liv mjölkade jag kor. De positiva minnena lyser trots att åren med mjölkkorna ofta var bekymmersamma. Så sagolikt det var att gå ut en tidig sommarmorgon och hämta in korna från betet. Oväsentligt är alla de gånger en ko låg sjuk långt bort från ladugården. Eller en kalvning: hur kärleksfullt kon slickade sin kalv. Hur njutningsfullt kalven fick i sig råmjölken, antingen från en stinn spene eller ur en hink där mina fingrar var låtsasspenar. Inte minns jag fellägen eller kalvförlamningar.

För att inte tala om hur rofyllt det var att sitta intill kossan, luta huvudet mot hennes flank. Att ha fått känna trivsel och meningsfullhet i sitt dagliga slit – det är vad jag värdesätter i dag och önskar att fler människor fick uppleva. Att stadsborna vill tillbaka ”till ursprunget” är härligt oavsett om deras upplevelser får en förljugen gloria eller inte.

ANNA-CATHARINA NELSON

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

”Koflickorna” är arbetsnamnet på en bok som ska handla om min mamma. Hon kom till Sverige 1944 som finsk koflicka. Hon och en grupp unga ogifta barnlösa kvinnor från bondgårdar utsågs att evakuera kor från norra Finland till Sverige när tyskarna skulle drivas ut, det så kallade Lapplandskriget. Korna ansågs värdefulla, lika värdefulla som människor. Samtliga skulle evakueras. De kom till norra Västerbotten och blev inhysta hos bönder. Mitt i kriget gick mamma till fots med kor till svenska gränsen.

En del svenska militärer ville skjuta korna, men finnarna stod på sig: om inte korna får komma, kommer inte vi heller. Eftersom Sverige ville visa att vi ställde upp för Finland fick korna komma hit – som krigsflyktingar … 1945 när kriget var slut for alla tillbaka med korna till det krigssargade Finland. Mamma hade träffat pappa, bondson, och kom tillbaka för att gifta sig. Så blev hon bondmora i Norsjö kommun. Nu blir det en bok med svartvita bilder på finska flyktingkor som stiger av tåget i Skellefteå och Bastuträsk.

ELISE CLAESON

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Äntligen debatteras att köttet vi äter kommer från djur som levat och haft känslor. Jag tror faktiskt att språkbruket, att tala om ”köttindustrin” och ”köttproduktion” fjärmar oss från det vi äter. Det produceras inte fläsk utan levande grisar som i bästa fall får en kort och skonsam transport för att slaktas och bli fläsket vi äter. Egentligen borde köttpaketen märkas med transporttid till slakterierna samt antal djur per ytenhet i transporten.

Själv köper jag bara kött från djur som levt ett vad jag bedömer som anständigt djurliv. Det blir dyrare, men också godare. Man behöver inte äta kött så ofta. Kyckling köper jag aldrig.

ANNIKA BJÖRNSON

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag är 80 år, född och uppvuxen i Stockholm, mitt i city. Från det jag var 12 år tillbringade jag somrarna hos bondfamiljer. Jag arbetade med det jag klarade av mot mat och husrum i Dalarna, på Gotland och i Småland. Jag bärgade hö, rensade trädgårdsland, tog hem korna. 1948 – jag var 17 år – fick jag verkligen en inblick i kornas liv. Varje morgon sprang jag till hagen. Jag improviserade egna lockrop och korna följde med mig hem till lagårn. På gården fanns en mjölkmaskin, och den lärde jag mig hantera. Snart visste jag direkt när en ko var färdigmjölkad.

Jag var en fin avlastning för bonden, han slapp gå upp tidigt om morgonen och behövde bara handmjölka det sista. Jag minns den sommaren som en rolig och lycklig tid. Jag kunde göra uppskattat arbete och umgicks med de sympatiska kossorna, som alla hade de gamla fina svenska ko-namnen; Rosa, Stjärna, Fina osv. De blev verkligen mina vänner.

Långt senare, på 1980-talet, hade kartan ritats om för mjölkbönderna. Jag arbetade som metodiklektor vid Linköpings universitet och en dag ordnade jag en studiedag om lantbruk för lärarkandidaterna. Vi besökte det stora mejeriet. Det var högmodernt med stora paneler. De färdigpackade mjölkpaketen lastades på lastpallar, robotar som själva styrde dit de skulle köra sin last. Robotarna hade ko-namn, de hette Rosa, Stjärna, Fina ...

Det var det enda som påminde om att ursprunget till mjölken i mejeriet var skuttiga härliga goa svenska kor.

MARIANNE MARCUSDOTTER

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Köttfri måndag är en politisk rörelse som vill hjälpa människor att upptäcka vegetarisk mat och engagera sig som medborgare mot bland annat klimatförändringarna. Det är oerhört sällan som påstådda miljöfördelar med olika slags animaliska produkter håller vid en närmare granskning.

JONAS PAULSSON, Köttfri måndag

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Alla borde någon gång i livet få lära känna en ko. När livstempot omkring mig galopperar förbi, när jag på pendeltåget tillsammans med andra stelnade, uttryckslösa ansikten forslas fram och tillbaka till staden, då återvänder jag i minnet 16 år tillbaks i tiden.

Till en varm, skön ladugård full av liv, rörelse, ljus, dofter, mjuka mular, runda magar som efter kvällsutfodring och skottning förnöjsamt idisslar sig till ro. Hötuggor som monotont vandrar runt i kons fyra magar i en ständig rörelse.. Korna gör det de är skapta för; att tugga och bryta ned gräsets cellulosa och göra om det till energi. De har inga valmöjligheter, till skillnad från oss rastlösa människor. De måste äta stora mängder gräs/hö för att klara sin dagliga ämnesomsättning.

En ko kunde för 100 år sedan betyda liv eller död för en familj. Av kons fantastiska egenskaper är den näringsrika mjölken den främsta men gödseln behövs för åkern, ett evigt kretslopp. Det vackraste som finns är en rödkulla eller en ko av fjällras! Kloka ögon, mörka som en skogstjärn, runda linjer, friska, starka ben och klövar. Duktiga på att ta hand om sina kalvar är de också.

Kon är sig självt nog. Hon är inget rovdjur, ingen av dessa primater som slugt beräknar för att få sitt. Hon bara är. Min Svartkulla älskade äpplen och skorpor. Hon njöt när man kliade henne på hjässan, under luggen där hon inte kom åt själv. Hon muade på skilda sätt. Ibland var det ”kontaktmu”, andra gånger ”Skall vi ditåt?”

En ko vill inte vara ensam. En ko är observant vem hon delar sin tillvaro med. I en koflock har alla olika uppgifter. Somliga är spanare andra initativtagare. Ibland då jag var sen till ladugården fick jag arga råmande som uppmanade ”skynda på”. Då kunde jag få ”puffar och hårda knuffar” när jag skyndade förbi.

Jag älskade mina kor som familjemedlemmar och hade inget instrumentellt förhållningssätt för att klara det slutliga och svåra; att skiljas för slakt. Den ordlösa saknad och tacksamhet jag känner för att jag fått dela en stund av livet, att lära mig att se på tillvaron genom en kos blick har gjort mitt liv rikare och vackrare.

Min övertygelse är att beslutet att äta kött gör något med oss som människor, det får oss att vända bort blicken. Vi förlorar inte bara empatin utan också möjligheten att leva innerligt och moraliskt uppriktigt.

Forskarnas bild stämmer inte med min uppfattning. Ju mer pengar jag tjänar, ju mer medveten blir jag, desto mindre äter jag från djurriket. Jag önskar att alla fick se Peter Gerdehags Ko-kvinnorna och Nina Hedenius

CHARLOTTE EKEHAGE

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vi som gick i dåvarande Statens Normalskola för flickor på Riddargatan 5 i Stockholm hade under andra världskriget våra friluftsdagar förlagda till Lill-Jansskogen. Bredvid området där vi höll till fanns på den tiden en liten bondgård med några kor. Två kamrater och jag ville visa oss på styva linan att vi minsann kunde mjölka kor.

Det hade vi lärt oss på sommarlov hos släktingar. Vi klättrade över stängslet och hann fylla medhavd kopp med mjölk innan vår lärare upptäckte vad vi höll på med. Vi fick en uppsträckning på plats men dessutom rapporterade hon oss till rektorn. Dagen därpå blev vi inkallade till Signe Lagerström som upprörd förebrådde oss med orden "Tänk om det kommer att stå i alla tidningar att elever från Statens Normalskola tjuvmjölkar kor!"t.

Det sänkta sedebetyget den hösten blev svårt att förklara när det sedan skulle undertecknas av våra föräldrar.

BRITA ÅKERRÉN

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Hej!

I samma ögonblick som jag såg rubriken tänkte jag på vad jag tagit del av tidigare i sommar. Såg ett kort som handlade om livsvisdom om kor och jag skrev av följande.

Allt jag behöver veta om livet har jag lärt mig av en ko:

1. Gråt inte över spilld mjölk.

2. Gräset är grönare på andra sidan.

3. Ta tillvara varje möjlighet att mjölka ur det bästa.

4. Allting tål att tuggas om och om och om.

5. Ta tjuren vid hornen.

6. Spendera mycket tid med dina ko-mpisar

7. Det finns inget som heter " för mycket klöver".

MONICA ROSENBLAD

Heliga kor - alla artiklar.