God stil förknippas med ett gott glas vin

Skakande läsning. Äntligen tar ni upp detta ämne! Tack för det! Så ropar många läsare, och sänder samtidigt in djupt rörande berättelser om sitt eget eller sina föräldrars missbruk - av dyra viner och cognac. Breven gör det mycket tydligt att för mycket alkohol skapar misär, vare sig den dricks i Rågsved eller på Lidingö.

26 augusti 2004 kl 05:30, uppdaterad: 2 november 2007 kl 05:42

Jag vet inte vem som är mest alkoholist - jag eller min man. Båda dricker vi alldeles för ofta och för mycket. Jag tycker att vi är alkoholister båda två - min man tycker absolut inte att han har problem och han tycker det är upp till mig att ”skärpa mig”.
Det är åtta år sedan jag först sökte hjälp och började med olika projekt för att dra ner och begränsa mitt drickande. Men det ökar.
Ja, jag kan vara utan alkohol och mår bara bra när inget finns tillgängligt. Men i princip så dricker jag alltid när det bjuds och alltid några glas för mycket. Senast i går - en måndag. Är nu klart bakis. Som vanligt. Ej märkbart för barn, kolleger och vänner men klart underpresterande och ångestfylld.
Problemet är att fallet blir så långt. Ja, vi bor på fina gatan och vi är innästlade i umgänge som förknippar god stil med ett gott glas vin. Jag vågar inte bryta med ”allt och alla”.
Blev alldeles skakig och svettig bara jag läste era artiklar. Jag kan inte ”komma ut ur vingarderoben”. Även om jag själv skulle kunna njuta av smärtan att stå vid skampålen så kan jag inte utsätta mina tre barn (tvillingar 11 år och en 13 år) för detta.
Barnen är en tickande bomb - när ska de börja märka och härma oss? Det som är förfärligt är att alkohol nu skall vara med överallt och jämt och ständigt. När jag växte upp drack mina föräldrar aldrig vin till vardags och det var sällan alkohol på fester och helger i i vanliga hem. Numer är det verkligen svårt att värja sig. Alltid ska man ”ta ett glas vin” - vardag som helgdag. På klassfestpicknick och på alla möjliga möten.
Jag skulle vilja fly till ett nyktert och alkoholfritt samhälle om det bara inte skulle kräva av mig att jag lämnar barn, make, jobb och vänner bakom mig. Någon sa att frihet är när man inte längre har något att förlora - men jag har för mycket att förlora på att vara ärlig. Och om jag ej är ärlig kommer jag
förmodligen att förstöra både mitt liv och barnens. Moment 22?
Skriver under påhittat namn för jag är så paniskt rädd att min identitet skulle avslöjas. Rädsla, skam, rädsla, skam!
Signaturen Maja

Jag bär en stor sorg och det är att vara ett så kallat alkoholistbarn. Min pappa arbetade som byrådirektör på ett statligt verk och min mamma var hemmafru. Det började nog med en drink eller två på kvällen för att min pappa skulle ”varva ner” efter arbetet och min mamma gjorde honom förstås sällskap.
Det finns många skäl till att ta sig en drink, gott med vin till maten och är det varmt så måste man ta en kall öl och så vidare. När jag var tio år kryssade jag i almanackan varje gång de drack något, i en månads tid. När jag visade dem alla kryssen, fick jag en stor skopa ovett och blev kallad en stor lögnhals.
När jag kom upp i tonåren var det inget hymlande, klart jag kunde få ett glas om jag ville eller få en kvarting från systemet om det var fest hos någon kompis.

I tonåren kom samtidigt skammen, genansen att gå ute tillsammans med dem. Tänk om folk såg att de var alkoholister! Jag kände även sorg över att skämmas för mina egna föräldrar.
När jag var i 30-årsåldern, började min pappa äntligen att tala om sitt drickande. Han fick hjälp genom sitt arbete att få vård. Pappa låg på Magnus Huss kliniken på Karolinska sjukhuset och var på något behandlingshem. Men min mamma hade ju också behövt vård! När min pappa kom hem, kom han ju rakt hem till henne och så var han tillbaka i sitt drickande.

Till slut fick han ta förtidspension, hans chef hade gett upp.
År 1999 gav hans inre organ upp. Jag och min mamma vakade vid hans säng hans sista timmar. Jag sjöng sånger som han hade tyckt om och talade om gemensamma minnen och den kärlek vi haft i vår familj. Han somnade tyst in i döden, eftersom han gått in i koma tio timmar tidigare.
Nu trodde jag i min enfald att min mamma skulle få upp ögonen för vart alkoholen leder. Hon hade ju trots allt mig och sina barnbarn och min bror (som tyvärr är narkoman). Nej, det långsamma nedbrytandet fortsätter nu även med henne.
Mamma förnekar fortfarande sitt missbruk, hon är en så kallad periodare. När hon är nykter är hon världens underbaraste, snällaste och finaste mamma. När hon är full äcklar hon mig och jag kan då bara känna förakt och något som gränsar till hat.
Jag saknar en mamma och en mormor till mina fem barn. Jag saknar henne!
Tack för att ni tar upp det här problemet. Jag tror att vi är flera ute i landet som bär på den här dolda sorgen.
Carita

Jag bevittnar tillsammans med mina syskon ett föräldrapar som finner allt fler tillfällen att ”fira” med alkohol. Båda har lämnat arbetslivet, och har mycket svårt att hantera att de plötsligt tycks ha hamnat i livets periferi. Vi barn har en komplicerad relation till vår pappa, som är auktoritär och dominant. Så umgänget mellan oss och våra föräldrar är sporadiskt och ansträngt.
Vi har sedan några år tillbaka noterat att skälen att ”koppla av” eller ”fira” eller, ännu sämre, ”belöna sig själv” med alkohol tilltagit hos båda våra föräldrar. Höjdpunkterna i en rad samtal handlar om hur billigt det går att komma över sprit utomlands.
I grunden finns - som vanligt, höll jag på att skriva - ganska stora, olösta familjeproblem, kombinerade med tilltagande leda, en känsla av felaktiga livsprioriteringar och ett äktenskap där svagheter och beroenden hakat i varandra och förstärkts under många år. I ett stillsamt villaområde, där ingen längre förväntar sig att herr och fru stiger upp och arbetar på måndag morgon, är det givetvis mycket lätt att dölja ett alkoholmissbruk.
I ett parförhållande är det också ännu lättare, tror jag, att ursäkta varandra och möjliggöra missbruk. Det som är slående, är hur tabubelagt detta är. Och hur oerhört svårt det är att uttala ordet alkoholism, när det är prydligt inpackat och omstöpt till ”avkoppling” och ”lite fest”.
Dotter

Min pappa har druckit sedan jag var liten, varje dag och kväll. Till en början ingick det i jobbet i reklambranschen, där luncher och middagar med vin och sprit tillsammans med kunder ingår. Sedan kunde han inte sluta dricka under semestern, ledigheten och resor, då hade han lärt sig att slappna av och njuta med alkohol. Det hade blivit ett beroende.
När han gick i förtidspension fanns det ytterligare tid och möjlighet att dricka. Han var ofta full, när jag kom hem från skolan på eftermiddagen. Då hade han druckit drinkar eller öl till lunchen.

Jag har alltid saknat min pappa, för alkoholen har gjort honom frånvarande och reserverad. Det har aldrig funnits någon ork till att ta hand om ett barn. Han har haft fullt upp med sitt och sig själv.
Vi har aldrig pratat om drickande i familjen. Mamma har vänt ryggen till och pappa förnekar fortfarande sin alkoholism. Han säger att han ”har rätt att ta sig ett glas, när han vill.”
Dessutom dricker hans vänner precis som han, det är så de umgås. Det är den här finalkoholismen; man träffas och provsmakar drinkar, olika whiskysorter, viner och öl, gärna på Stockholms innekrogar. Allt för att bli berusad.
På fyllan blir han elak, sarkastisk, förnedrar andra och tycker ofta synd om sig själv och svamlar om sin jobbiga barndom.

Nu har jag flyttat hemifrån och träffar sällan mina föräldrar, framför allt för att jag inte orkar se missbruket. Jag har gått hos psykologer och träffat socialen och fått prata om medmissbruk och familjens problem, vilket har hjälpt mig en lång bit på vägen.
Det är viktigt att söka hjälp, också som anhörig, för det är ett helvete att leva med missbrukande föräldrar. De har det gott ställt, bor i en fin villa på Lidingö och kommer aldrig att ha ekonomiska bekymmer, bara många och djupa sår i själen.
Jag vill tacka för att SvD har valt att skriva om den här problematiken, det är ett tungt och otroligt vanligt missbruk.
Emelie

Jag har en synpunkt på era artiklar, som inte enbart har med finalkoholism att göra, utan med missbruk överhuvudtaget. Det framgår av artiklarna att alkoholism ofta är ”ärftlig”, men att det framför allt är beteendet man ärver, det vill säga att det är miljön som påverkar.
Men beroende är ärftligt även genetiskt. Tyvärr är kunskapen om detta begränsad - tråkigt nog även bland människor som arbetar med behandling av missbruk. Därför tycker jag att det är viktigt att påpeka just detta, och att det skrivs om det.
En person vars förälder/föräldrar har ett beroende av något slag löper stor risk att ärva en ”defekt” i signalsubstanssystemet i hjärnan, vilken gör personen predisponerad att utveckla ett beroende. Därutöver gör en dysfunktionell uppväxtmiljö, förstås, inte det hela bättre.

Kunskapen om detta är viktig för den beroendes tillfrisknande genom att den till en del tar bort den skam som ligger i drogandets natur (att man dricker, att man sviker sig själv och andra, att man inte är värdig, att man ljuger och inte håller löften med mera), och för omvärldens (anhörigas, vänners, vårdens, samhällets) syn på missbrukaren.
Nykter finalkoholist