Johan Kiiskinen är 28 år. Han arbetar som murare och bor i Alby söder om Stockholm. För snart fyra år sedan blev han pappa till Elisabeth. Förhållandet med hennes mamma knakade i fogarna, och när Elisabeth var åtta månader separerade Johan och hans sambo.
Eftersom de inte var gifta, fick hon ensam vårdnad om dottern vid födseln. Att söka gemensam vårdnad var aldrig aktuellt. Johan hade tänkt sig att de skulle ha dottern hos sig lika mycket var efter separationen, men det ville inte Elisabeths mamma.
- Hon hade ingenting emot att jag träffade flickan, men det skulle hela tiden vara på hennes villkor. Jag tyckte det var hopplöst, jag hade ingenting att säga till om.
Han vände sig till familjerätten på socialtjänsten för att få hjälp, men samarbetssamtalen ledde ingen vart. De kunde inte komma överens med varandra, varken om vårdnad, boende eller umgänge.
- Det är ju så, säger Johan, i början är man så tokig, det är bara "jag" och "jag" och "jag" hela tiden, vi var såna båda två. Man tror att man tänker på
barnets bästa, men i själva verket är det bara sina egna behov man ser.
Till slut kontaktade Johan en advokat som han fått tips om av bekanta. Han stämde sin före detta sambo, för att låta domstolen avgöra ärendet. Efter sedvanlig skriftväxling mellan parternas juridiska ombud, blev det dags för förberedande förhandling i tingsrätten. Johan hade stora förväntningar.
- Jag tänkte att nu, nu kommer allt att lösa sig, nu kommer vi att kunna börja leva ett normalt liv igen.
Men tingsrättens provisoriska beslut blev inte vad han tänkt sig.
- Jag skulle få träffa flickan fyra timmar i veckan. Okej, jag fick mer än jag hade innan, men det blev ändå en jättestor besvikelse.
Från september till mars fick han hämta och lämna Elisabeth på familjerätten en dag i veckan för att umgås med henne i de föreskrivna fyra timmarna. Under tiden genomförde familjerätten den vårdnadsutredning som rätten beslutat. Ett år efter separationen blev det dags för huvudförhandling.

Av familjerätten och av sina juridiska ombud hade Johan och hans före detta sambo fått höra samma sak om och om igen: om det inte finns några särskilda skäl som talar emot gemensam vårdnad, då dömer rätten till gemensam vårdnad. Och i det här fallet fanns inga sådana skäl.
Johan beskriver det som en långdragen mognadsprocess. När de väl stod utanför rättssalen insåg båda två att det inte var så mycket att bråka om. De kom överens om gemensam vårdnad. Sedan tog det ytterligare ett par timmar under ganska hårdhänt styrning av domaren för att komma överens om umgänget.
- Men när tingsrätten väl hade skrivit under protokollet, då började livet på riktigt igen.
I dag har Johan Elisabeth hos sig tre helger av fyra, och det är han fullt nöjd med. Och nu, när det gått en tid och de mörkaste känslorna tonat bort, kommer han bra överens med Elisabeths mamma.
- Först är man jättearg på den andra, men sen måste ju livet levas vidare. Det går inte att hålla strikt på alla regler om umgänge, man måste vara flexibel för att det ska fungera. Om jag inte kan en helg så
är det okej; om flickans mamma ringer och vill att jag ska hämta extra så går det bra.
Johans juridiska ombud hette Marianne Beudat. Tillsammans med kollegan Yvonne Nordgård driver hon en juristfirma som specialiserar sig på familjerätt. Hon tycker att den nya lagen haft avsedd verkan: att hålla många vårdnadstvister borta från domstolarna (även om det blivit vanligare med tvister om barns boende).
- Lagen skapar ett tryck mot föräldrarna att komma överens utan att gå till rättegång, säger hon.

Lagen har kritiserats av barnombudsmannen, som menar att föräldrarnas intressen går före barnets. Principen om gemensam vårdnad är så stark att pappor som misstänkts för misshandel och sexuella övergrepp har fått gemensam vårdnad.
- Men vi ser sällan så grova problem, det handlar snarare om att föräldrarna har en konflikt mellan sig och att mamman vill tvinga in pappan i ett hörn. Vi har två fall nu där föräldrarna strider om väldigt små barn. I båda fallen har de varit sambo från början och separerat i slutet av
graviditeten eller precis efter födseln. Där handlar det ju uppenbart om en konflikt mellan mamman och pappan, männen har ju knappast haft tid att visa om de är bra pappor eller ej.
De flesta som söker hjälp har diffus uppfattning om vad gemensam vårdnad innebär. Många tolkar det som att man rent faktiskt ska dela lika på allting, inte bara ansvar och rättigheter utan också boende, kostnader och intäkter, etc. Det finns, säger Yvonne, ett rättvisetänkade mellan föräldrarna, och det skymmer ofta barnets bästa.

En skillnad mot andra civilmål är att de juridiska ombuden egentligen inte ska slåss för sin klient i första hand, utan för barnets bästa. Och det kan mycket väl vara något annat än vad klienten tänkt sig. En skilsmässa eller separation är ett sårigt tillstånd som lockar fram det sämsta hos varje människa. I en vårdnadstvist tycks ingen oförrätt för liten, ingen försummelse för obetydlig, för att vändas mot den andra föräldern.
- Som juridiska ombud har vi ett ansvar att tala om vad som är acceptabelt att gå upp med i rätten och vad som inte är det. Mammor och pappor måste acceptera att de har olika syn på saker, som hur ofta man ska byta blöja, eller hur mycket godis ett barn ska äta, eller, som i ett fall, när en mamma anförde att pappan hade klippt luggen på dottern på ett sätt som mamman inte gillade.
I förarbetena till den nya föräldrabalken anges att rätten kan döma till enskild vårdnad om konflikten mellan mamman och pappan är så svår och djup att de inte kan samarbeta omkring barnet.
- Det är många som vill utnyttja den möjligheten, men som ombud måste vi sortera bort allt det där som annars ryms inom ett fullt normalt förhållande.
Det händer att hon uppmanar mammor att låta barnen träffa sin pappa.
- Jag har en mamma just nu som är väldigt besviken på sin man för att han lämnat henne; där har jag gått in och talat om för henne att det är väldigt viktigt för barnen att ha kvar sin pappa, oavsett vad hon själv tycker om honom.

Om inte annat är det många som drar öronen åt sig när det drar ihop sig till rättegång. Av Mariannes fall är det bara ett av tio som går hela vägen fram till huvudförhandling.
- Det är ju inte så roligt att sitta och smutskasta varandra och höra en massa vittnen uttala sig.
Johan tänker i vart fall aldrig mera frivilligt genomgå en rättsprocess, säger han. Den förberedande förhandlingen var tillräckligt avskräckande.
- Nyss var man ett par och nu ska man sitta där i rättssalen och vara jobbiga mot varandra; berätta om sitt privatliv, om en massa känsliga saker. Det river upp så många sår. Man har ändå älskat den personen man skaffat barn med, då måste det också gå att komma överens med henne.

Magnus Jacobson
Idag