Jag tror att vi alldeles för lite diskuterar gudsbilder och att debatten är viktig eftersom var tid har sina problem och att de gudsbilder som vi bär på styr våra handlingar. Om vi inte synliggör våra gudsbilder styr de på ett oförklarligt sätt utan att vi förstår det, och de styr hela samhällen med kraft. Fantasin att man kan döda ondskan och därmed utrota den, är en sådan primitiv gudsbild.
Debatten belyser ju tydligt att det inte finns någon gemensam gudsbild, utan våra bilder är lika splittrade som när Gamla Testamentets Gud beskrivs.
Jag tror att det finns en gudomlig kraft, en kraft som en del kallar för gud, och jag tror att vi kan beskriva den kraften med ord, på ett bättre sätt än vad vi gör. Allt som kallas för gud, behöver inte nödvändigtvis vara gott, utan kan lika gärna styras av rädslans kraft eller ångestens kraft. Jag tror inte att vi kan använda Bibelns språk för att beskriva vår tids gud eller det gudomliga idag, även om jag tror att det kan vara samma krafter som de som beskrivs i de Bibliska texterna.
Jag tror att det ytterst är livskraften som, när den känner sig hotad, bryter igenom och gör sig påmind som religiösa upplevelser. Livskraften har funnits långt före människan, och långt före att människan utvecklade ett medvetande. Genom språket, som är medvetandets sinne, försöker vi att beskriva det som vi förnimmer och uppfattar med våra andra sinnen, för att få ihop kropp och själ, känsla och intellekt, och på så sätt få en realistisk verklighetsuppfattning.
Livet fanns långt före språket (Ordet). Det är först med vår språkförmåga som vi kan göra oss konkreta föreställningar, religiösa föreställningar, förstå historien, formulera visioner. Vår förmåga har gett oss möjligheten att utforska livet, men den ger oss inte rätten att sätta oss över naturen och släcka ut livet. Den har också gett oss förmåga att ta makt över livet, och om vi gör det tar vi också på oss ansvaret.
Jag tror att vi behöver helt nya gudsbilder om vi skall bevara livet. Jag tror att naturen, både den manliga
och den kvinnliga principen och språket måste helgas, om vi skall rädda oss själva och vår planet.
Ulla Magnusson

Gud är inget yttre tecken,Han är den hemliga kallelsen inom oss. Min tro hjälper mig att se enheten i mångfalden.
Ingen kan skapa sig själv. Vägen till Gud ligger i kärleken till våra medmänniskor, och någon annan väg finns inte. Vi är alla en gång för alla kallade till ett liv i praktiskt tjänande, i aktiv medkänsla.
Fader Michael Haddjeri

Kismets mänskliga beteende (som Idagsidan skrev om 3/4) är tänkvärt och sätter våra sinnen och eventuella tro på prov. Men faktum kvarstår: Kismet är en robot. Den är ingen människa, ingen annan slags levande varelse heller, helt enkelt för att Kismet saknar liv.
Det unika och karaktäristiska med livet är att det vill liv, det inte bara är i sig självt, det vill mer: Det vill överleva och det vill fortplanta sig. Här finns lika många former och varianter som det finns arter multiplicerat med antalet individer, var och en efter sin fason och personlighet.
Att som art finna en nisch eller som individ fortplanta sig genom barn eller berömmelse är alla exempel på liv som vill liv. När någon inte är "livsduglig", en planta såväl som en människa, är det, i denna bemärkelse, livsviljan som saknas. Andra individer med motsvarande livsbetingelser skulle kanske överleva. När livräddande insatser har framgång är det ändock liv som vill liv. Inom vården kan det kallas respirator och antibiotika, i kyrkan förbön och inom politiken skatter och välfärdssamhälle. Men allt är exempel på liv som har en vilja till liv. Detta saknar Kismet helt och hållet.
Viljan, som den inneboende kraften, har en gudomlig nimbus. Men viljan till liv är i sig varken ont eller gott. Det är vad det är - vilket också är vad Gud i Gamla Testamentet kallas och beskrivs som. Gud, i denna bemärkelse, är vad vi måste erkänna, acceptera och rätta oss efter.
Att inte få avbilda Gud eller få uttala Guds namn handlar om en medvetenhet om att det inte går att fånga identiteten av vad som är Gud. Inte heller har naturvetenskap eller
filosofi lyckats med att förstå vad liv är eller lösa problemet med (den fria) viljan. Liv och vilja är helt enkelt olika sidor av samma sak och vi kan inte få syn på det, beskriva det eller förstå det helt enkelt för att vi är en del av det.
Charlotte Hvarfner

Inte bara därför att jag finner det absurt att exempelvis tolka jungfrufödseln bokstavligt, utan främst därför att det är så onödigt. Livet innehåller i sig självt tillräckligt mycket att förundras över och gripas av vördnad av, för att man skall ana någon slags inneboende högre kraft. Där liv ständigt söker liv - och är sin egen näring. Där varje skrymsle av möjlighet till liv utnyttjas - där det växer en blomma i varje liten spricka med lite stenskrovel i på Saggös blankpolerade klippstrand. Där någon ny livsform uppstår, för att ta vara på varje nyöppnat livsrum. Där "maskrosbarn" lever sig igenom fruktansvärda barndomar och ändå lyckas bevara och ge näring åt sin inneboende livskraft och livslust - och kärlek. Där Kärleken i sig är förunderlig både till sitt
uttryck och sin verkan.
För mig räcker Martin Bubers "Jag-Du-möten" ganska långt, när det gäller att både uppleva och uttrycka Gud. Där vi i hela vår varelse låter oss beröras och gripas av det vi möter - vare sig det är en annan människa, ett naturfenomen, en sida av oss själva som överraskar oss, en dikt eller tavla. Där vi möter "det som är" - utan att genast behöva förstå eller förklara det. Eller värdera det mot vad som borde vara, eller kunde vara utifrån ideal och föreställningar av olika slag. Där vi nyfiket observerar vilka reaktioner det vi möter väcker inom oss - vilka tankar, fantasier, förhoppningar, farhågor; vilka känslor, rädslor, längtor. Där vi kan förundras över vad som sker med oss. Men ändå vågar ta emot det "som det är", utan att försöka styra det eller få det att passa förutfattade meningar, ideal eller önskedrömmar. Där vi vågar stå för hur vi uppfattar det vi möter och vilka reaktioner detta väcker inom oss - och med stolthet eller skam vågar uttrycka detta i ord eller handling -
och lita på "processen", på vad som sker av detta.
Detta, att våga överlämna sig åt "det som sker", utan att kunna kontrollera och styra det, men orka vara kvar i mötet tills det känns avslutat, är något av att våga överlämna sig till Gud. Att våga lita på att "livet vill liv" på ett eller annat förunderligt och oförutsägbart sätt - och att överlämna sig till dessa livsbefrämjande krafter.
Så fort vi har ett förutbestämt mål med det vi möter, blir mina egna reaktioner och omgivningens gensvar medel till detta mål. Med Martin Bubers termer övergår vi då från ett "Jag-Du-möte" till ett "Jag-Det-möte", ett subjekt-objekt-möte. Och när jag börjar göra saker för att vara en god människa, rättrogen, gudfruktig - då har jag objektifierat både Gud och mig själv.

Gud finns nog mera i "Jag-Du-mötet", subjekt-subjekt-mötet mellan två livsföreteelser med eget existensberättigande. Ett ömsesidigt möte på lika villkor. Ett samskapande. Gud ryms mera i ett att: Det som finns, det finns. Det som sker, det sker. Och
meningen med det hela kommer att uppenbaras, i den mån vi vågar möta och brottas med det. Är det inte detta som avses med: "Ske Guds vilja?"
Gud är inte en yttre företeelse, som man flirtar med eller skall hålla vid gott lynne. Det är en inneboende kraft, som finns i oss alla och allt runt omkring oss. En inre företeelse för oss att öppna oss för, bekanta oss med och ta emot så långt vi är redo.
Michael Curman