I Sverige finns i dag nästan två miljoner ensamboende. Även om de flesta singlar trivs med sina liv, så längtar många efter en fast relation. Någon att älska. Någon att älskas av.
Men trots att singelskapet upplevs som ensamt, är det inte alla som lyckas bryta det. Medan vissa reflexmässigt kuggar varenda potentiell partner som kommer i deras väg, lägger andra krokben för sig själva genom att på förhand utgå från att de kommer att bli nobbade.
Men nu finns det hjälp att få. Enligt psykologen Eva Rusz Malmberg kan man nämligen träna bort sitt singelskap med hjälp av kognitiv beteendeterapi. Ja, faktiskt. Hon har nyligen avslutat en forskningsrapport vid Karolinska institutet där hon undersökt en grupp singelkvinnor för att se vilka tankar och beteendemönster som hindrar dem i möten med män - och hur dessa kan brytas.
- Jag har funderat mycket på det här med singelskap. För några år sedan hade jag en patient som varit singel länge och som satte in en kontaktannons. Hon fick över 30 svar och bestämde sig
för att dejta en man varje dag under en månads tid. När hon kom tillbaka, hade hon kuggat varenda en. Antagligen hade hon hittat en livskamrat långt tidigare om hon ifrågasatt sitt eget beteende lite mer och inte bara letat fel på männen, säger Eva Rusz Malmberg.
Med utgångspunkt från detta bestämde hon sig för att göra en singelstudie som examensarbete på sin utbildning till kognitiv beteendeterapeut. Hon satte in en annons i en tidning där hon efterlyste ensamstående kvinnor i fertil ålder som varit singel i minst två år. Kravet var att de upplevde singelskapet som ett problem, men samtidigt var psykiskt friska. Ett 40-tal kvinnor hörde av sig och av dessa valdes sju ut.
- Medelåldern var ungefär 30 år. Singlarna var snygga, välutbildade och duktiga på sina jobb. Många hade tillfälliga förbindelser, men ingen varaktig relation.

Under fem terapisessioner försökte Eva Rusz Malmberg kartlägga de negativa tankemönster som låg bakom singlarnas relationsproblem. Även om varje kvinna förstås hade sin egen unika historia, fanns det vissa gemensamma drag i deras berättelser.
- Flera kände sig värdelösa och missnöjda med sig själva, särskilt med sina kroppar. Några tyckte att de var alldeles för långa. Andra kände sig tjocka och klumpiga. När de var ute på krogen dolde de sina kroppar i stora kläder eller höll sig i bakgrunden för att inte ta så stor plats.
Enligt Eva Rusz Malmberg bar flera av tjejerna också med sig en bristande känslomässig bindningsförmåga hemifrån, vilket gjorde att de hade svårt att veta hur de skulle bete sig i nära relationer. De tvivlade på sitt eget värde och kunde inte riktigt tyda signalerna som männen i deras omgivning skickade ut: Var de seriöst intresserade? Eller kanske bara ute efter sex? Och vilka krav kunde de själva ställa?
- På grund av den här osäkerheten hade kvinnorna utvecklat olika skyddsbeteenden. Flera höll en säker distans genom att bara ha förhållanden med män som redan var upptagna. Andra skyddade sig mot djupare känslomässiga bindningar genom att ha så kallade
knullkompisar.

Fem av sju kvinnor nämnde också svek och kränkningar i puberteten som delförklaring till sitt singelskap. En kvinna hade haft en äldre älskare som konstaterat att det kändes ovanligt för honom att vara tillsammans med en kvinna som var så mycket större än hans fru. En annan kvinna med asiatiskt ursprung hade fått höra att hon liknade en apelsin: "gul och rund och knottrig", vilket sårade henne djupt eftersom hon kände sig överviktig och hade komplex för sina celluliter.
- Trots att de här omdömena fällts för 10-15 år sedan, dök rester av dem upp automatiskt i kvinnornas huvuden under dejtingsituationer. De började tvivla på sin egen attraktionskraft - vilket förstås inte ökade deras chanser att träffa någon. Både i djurriket och bland oss människor handlar det ju om att fjädra upp sig inför en potentiell partner. Om blicken istället fladdrar och man gör sig så liten som mögligt, blir man inte särskilt attraktiv.
Genom den kognitiva beteendeterapin fick singlarna dock hjälp med att ifrågasätta och omprogrammera sina negativa tankar och inre övertygelser, så att de blev mer positiva och verklighetsförankrade. De fick också i hemläxa att göra olika sociala experiment. Några uppmanades att se män i ögonen på tunnelbanan och räkna hur många som fångade deras blick. Andra fick öva sig i att förbli avspända i krogmiljö.
Och efter bara fem terapisessioner tyckte faktiskt samtliga kvinnor i studien att deras problem minskat. De kände större förväntan inför möten med män och flera av dem hade under terapins gång inlett fasta relationer.

Det låter ju hoppfullt, men behöver singlar verkligen gå i terapi? Singelskapet är ju ingen psykisk sjukdom.
- Jag tycker man kan se det som ett förebyggande arbete. Om man inte upplever singelskapet som ett självvalt tillstånd, kan det vara en grogrund för ohälsa. Man kanske inte förstår att problemen beror på felaktiga tankar, utan tillskriver sig själva en massa negativa egenskaper, vilket kan göra en deprimerad och uppgiven.
- För kvinnor kan också den
biologisk klockan skapa en känsla av panik. Åren går och alla runt omkring en bildar familj. En singel i undersökningen hade en mamma som satte in kontaktannonser åt henne - och som hotade att själv besvara dem om inte dottern tog tag i saken. Vem skulle inte bli stressad och nedstämd av det?
Anna Lagerblad

I vår kommer Eva Rusz Malmberg ut med Den ultimata singelhandboken - nya sätt att hitta din drömprins, som hon skrivit tillsammans med journalisten Kicki Norrman. Boken ges ut på Albert Bonniers förlag.