När en pappa som väljer att engagera sig mer i barn och hem är det många som jublar och utnämner honom till hjälte. Men det finns också gott om folk som sätter käppar i hjulet för honom: chefer och kollegor är inte alltid förtjusta i dagishämtningar och pappaledigheter, vänner och bekanta hurrar inte heller alltid när en man prioriterar hem och barn framför bandymatcher och öl. Många kvinnor är också ovilliga att släppa in sina män på traditionellt kvinnliga territorier. De ojämlika lönerna är förstås den stora, stora spärren mot att dela lika på vardagens slit och sötma.
Om den här gruppen får samhällets hjälp att växa så kommer säkerligen småbarnsmammornas kraftigt ökande sjukskrivningskurva att vända nedåt igen. En jämställd man är rena hälsokuren för en kvinna. Risken han tar är förstås att själv bli utbränd på den slingriga vägen mellan engagemanget i jobbet, barnen och hemmet.
- Jag vill gå ner i tjänst nu, säger Björn Bandmann. Det vill inte Anna. Hon vill utvecklas inom sitt jobb. Jag vill framför allt ha mer tid med barnen och tänker ta ledigt en eftermiddag i veckan från november.

Vi möts på kafé Vetekatten en regnig tisdagsmorgon för att prata vardagsliv ur pappaperspektiv. Björn Bandmann är gift med Anna Ceder och har två döttrar, Hanna som är nio år och Ellen som är fyra år gammal. Båda föräldrarna jobbar heltid just nu. Anna är lärare, vilket gör att hon kommer hem ganska tidigt på eftermiddagen och ofta jobbar en stund igen på kvällen.
Björn var pappaledig med Hanna i ett år och med Ellen i sex månader. Det märks att han känner sina barn väl och att de är det nav hans och Annas liv kretsar kring just nu. Och han njuter av det.
- Att vara pappaledig bildar en stomme, man bygger upp en bra relation. Det fanns ingen tvekan om att jag ville det. Jag tyckte att det var roligt att vara hemma med barnen även om man blev rastlös ibland.
Hanna var bara en månad när Björn fick ensamansvaret med henne en kväll. Mamma Anna ville så gärna gå på en fest.
Den som har haft hand om ett barn som är vant att ammas vet att det inte är nådigt när man inte har ett par bröst att erbjuda. Särskilt när kvällen blir sen.
- Hon hade förtroende för att jag skulle klara det redan då. Det fungerade.

Björn Bandmann funderar en hel del på hur man kan få bättre balans i vardagen. Ett sätt att minska matstressen är att göra veckomatsedlar.
Björn berättar att han alltid varit road av matlagning och tänker tillbaka på den första tiden i förhållandet när de bodde i Göteborg. Hans middagar verkar ha varit en del i förförelseakten. Men nu efter 12 års förhållande så känner Björn behovet av att strukturera vardagslivet ännu ett snäpp.
- En tanke jag har haft … det låter kanske lite kantigt … är att göra ett schema med vem som ska göra vad; natta, laga maten, dammsuga. Om man inte bestämt vem som ska göra vad så blir det lätt att man blänger på varandra. Om man vet är det lättare. Skulle det komma något i vägen, en kurs eller så, då tar den andra över. Det låter nog torrt, men det har sina poänger.
Björn funderar på hur hustrun ska reagera över detta.
- Scheman finns inte i hennes värld. Hon skulle aldrig göra det själv. Om jag inför det här så tror jag ändå att det skulle bli utmärkt. Om det sen blir kl 18 eller 20 spelar ingen roll. Bara jag gör det. Vi får en annan balans. Nån måste ju städa.

Och det verkar vara städningen som är de stora smulorna som skaver i många äktenskap. Så säger statistiken. Och det är lätt att känna igen sig. Det är väl därför vi översvämmats av böcker om städning de senaste åren. Samtidigt verkar ett recept på konsten att hålla ihop ett förhållande vara: ta inte för allvarligt på städningen!
- Jag har ju mina brister, säger Björn ärligt. Jag har svårt med ordning. I alla sammanhang. Med papper till exempel. Det pendlar mellan pedantisk ordning och kaos. Eftersom Anna är lärare kommer hon hem tidigare och har mera tid att städa.
Björn vet med sig att han plockar mycket mindre och städar mera sällan. Men att ta proffshjälp med städningen är inget som känns rätt för familjen Bandmann-Ceder.
- Visst skulle det vara otroligt befriande att ha det städat, men det känns inte rätt.
Kanske finns det en lösning på problemet nu när Björn ska ta en ledig eftermiddag i veckan. Han hinner ta ett varv med dammsugaren innan Anna och barnen kommer hem.
- Jag hade först och främst tänkt att vi ska åka till badhuset och simma eller göra något annat kul med barnen. Bada gjorde vi när de var små. Det var mysigt. Men om jag lägger två timmar på städning ...
En anledning till att Björn valt den jämställda vägen kan tänkas härstamma från den dag då han som nykläckt ingenjör stod vid ritbordet på en konsultfirma på Nybrogatan och kände: Här vill jag inte vara! Bara gubbar och en obehaglig kontrast mot det fria studentlivet.
Han hade varit hyfsad i matte i gymnasiet, kom in på Teknis, mamma var stolt över sonen som skulle bli civilingenjör. Allt rullade på tills en dag ... nej, att jobba som konstruktör alla 40 år fram till pensionen kändes bara fel. Han hoppade av.
- På teknis tänkte de på pengar och karriär. Det har inte funnits i min värld. Karriär är inget självändamål för mig. Huvudsaken är att jag trivs.
Björn sökte in på lärarhögskolan och kom in - i Göteborg. Det kändes rätt från första dagen. Att det fanns gott om tjejer på lärarhögskolan gjorde inte saken sämre. En av dem var Anna.

Några år senare föddes Hanna. Sen kom Ellen. Björn har jobbat som lärare i tio år, men sedan en tid är han tillbaka i ingenjörsrollen som säljare av VA-system. I takt med att teknikundervisningen försvann från gymnasieskolan så blev det fler och fler matte- och fysiklektioner för Björns del. Inte helt rätt det heller. När en gammal kompis från Teknis kom med ett erbjudande var det lockande att prova vad 2000-talets ingenjörsyrke hade att erbjuda.
Borta är alla lov, men han tycker ändå att han kan styra sin tid hyfsat. Men när klockan tickar iväg på eftermiddagen då det är hans tur att hämta så rinner obehagskänslorna till.
- Jag hämtar strax före fem. Då börjar hämtastressen vid kvart i fyra. Jag känner mig jagad. Här har jag mig själv att skylla. Det är bättre att tala om att jag går en kvart tidigare ... Jag tar ju samtal i bilen också. Stresskänslorna är en ovana jag vill jobba bort.

Väl hemma vänder inga stresskurvor nedåt för en småbarnsförälder. Det har stressforskaren Marianne Frankenhaeuser lärt oss. Så heller ej för Björn.
Nu är det dags att kolla matschemat och köra igång. Från vardagsrummet ropar barnen på mackor och nya videofilmer.
- Det händer att jag tröttnar när man får höra: Pappa du har brett mackan på fel sida. Bre om! Vi äter för sent och det krockar med tv-programmen. Ofta blir det mat framför tv:n.
Björn resonerar om huruvida det är rätt eller fel.
- Visst är det kul att äta tillsammans. Det gör vi på helgerna. Men vi ses så lite. Det finns viktigare saker att ta strid om. När de blir äldre kan det finnas anledning att sätta gränser av andra skäl. När de blir tonåringar och vill dra runt ute på caféer till exempel.
Björn känner sig inte heller som en dålig uppfostrare när han låter barnen äta frukost framför tv:n i vardagsrummet.
- Det fungerar. De är glada när de går i väg till skola och dagis.
I kvällsstressen ingår också en i många familjer omständlig läggningsprocess. Björn berättar om en mamma som gjort något radikalt:
- Min son vet att han inte får någon saga, berättade den här mamman. Klockan halv åtta går han och lägger sig själv.
Björn ser det som ett skräckexempel.
- Man kan vara hur trött som helst. Men om man ger mycket så behåller de det hela livet.
Men känslorna är dubbla.
- Vi ägnar oerhört mycket tid åt barnen på kvällarna. Man blir uppäten. Det tar 1,5 till 2 timmar. Det är för mycket för båda att ge ... Men de är så rara och gulliga, tjejerna. Jag tror också på att man ska titta i taket tillsammans, filosofera. Det är då det kommer upp tankar.
Det blir inte mycket tid över för ensamaktiviteter eller parliv.
- Jag spelar tennis i en motionsserie, går ut med en kompis nån gång, springer och tar en öl efteråt. Det blir inte ofta. Att komma ut bägge tillsammans är en ännu större brist. Nån gång åker vi till stan, går på bio och käkar gott. Det borde vi göra oftare.
Björn Bandmann funderar över hur livet blir när småbarnsåren är över.
- Det kan bli tomt när barnen blir större. Då måste vi vidare, bygga vårt gemensamma liv. Vi måste umgås mer. Anna har pratat mer om det. Det blir så lätt att veckorna går.

Vardagslivet i en småbarnsfamilj går i överljudshastighet och många hinner inte stämma av framtidsdrömmarna med varandra - om man ens tar sig tid att drömma. Björn är inte klar över vad han vill göra sen. Att flytta tillbaka till västkusten är en möjlighet.
- Det skulle vara lättare för mig att röra på mig igen. Jag gillar västkusten och Anna kommer därifrån.
En dröm av mera utopisk karaktär är att köpa ett hus på Gotland där han kan dreja.

Maria Carling