För sju år sedan var Maria Holstad lämnad. Hon var tvungen att hitta en väg upp ur skoskaften igen. Och hon behövde något att fylla livet med varannan vecka när hemmet ekade tomt utan barnen.

Musiken hade funnits där alltid, framför allt hade Maria spelat kontrabas i orkester. Men då, sårad och nyskild, behövde hon något mer bekräftande och uppslukande. Eller – som hon själv säger (och ursäktar fackspråket) – ett kraftigare stimuli, som kunde avleda från den livssituation hon befann sig i.

På en jazz- och popkurs på Visingsö förstod hon att hon hade en solosångerska i sig. Hon skulle sjunga låten Fever av Peggy Lee. Med hjälp av en barsk sånglärarinna gick hon från en rädsla för att inte räcka till överhuvudtaget, till ett säkert och humoristiskt shownummer med mycket ”tits and ass”. Och det gick hem.

– När jag tänker på det så här i efterhand så tror jag att jag valde just den låten inte bara för att jag gillade den, utan för att jag innerst inne längtade så mycket efter kärlek och passion och att få bekräftelse på att jag dög som kvinna i andras ögon efter skilsmässan.

När Maria lite senare skulle sjunga karaoke för första gången, på en bar i Stockholm, valde hon Fever igen.

– Jag tror att det gäller att hitta något som är tillräckligt kraftfullt. Visst, man kan lyssna på en låt, musik i sig är starkt. Men att stå på en scen och framföra den är starkare. Det talas ju mycket om mindfulness i dag, och jag är verkligen totalt närvarande när jag sjunger. Det är inte riktigt lika mycket adrenalin som när jag hoppar fallskärm, men nästan.

På frågan hur kroppen reagerar på att sjunga framför folk tänker Maria efter en stund och säger att skakigheten, om den kommer, infinner sig först när hon kliver av scenen.

Två kvällar varje barnfri vecka sjöng Maria på karaokeställen i Uppsala och Stockholm. Så var det under ett par års tid. Hon trivdes i den prestigelösa miljön där Idol-aspiranter trängdes med packade möhippeskrålare, sanna karaokenördar och dem som bara ville riva av favoritdängan. Alla peppade alla.

Maria fick vänner bland nördarna, och tävlade sig till en semifinalplats i karaoke-SM. I början höll hon sig till visor och jazziga sånger när hon sjöng, men upptäckte att rocklåtar passade bättre ihop med hennes show.

Och showen är viktig för att lyckas i karaokesammanhang, det handlar inte bara om att sjunga ”rätt”. Maria har utvecklat sina sångnummer så långt att hon har flera alter-egon på scenen. Ett av dem är den glittriga superdivan Tindra Stjärnfall. Det är tack vare Tindra som Maria har minst tio fjäderboor hemma i garderoben.

Med ett jobb där man måste vara väldigt seriös behöver man en annan arena för att få utlopp för humor och spex.

Maria Holstad

På scenen kan Maria leva ut sin lekfullhet på ett sätt som hon inte kan på jobbet. Hon är chef för akut- och konsultpsykiatrin på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Med ett jobb där man måste vara väldigt seriös behöver man en annan arena för att få utlopp för humor och spex. Och alla behöver bekräftelse, men på jobbet är jag ju inte där för att få det själv, utan för att hjälpa andra.

Maria tycker att hon har fått mindre hävdelsebehov på jobbet för att hon har hittat ett sätt att sjunga ut någon annanstans. Hon tror också att många patienter skulle ha glädje av mer musik inom vården, även om hon poängterar att upplevelsen av ett musikstycke kan skilja sig mycket från person till person.

– Det finns en liten musikterapeutisk verksamhet inom psykosvården här i Uppsala. Men jag tror att vi skulle kunna använda musik, och annan kultur, mycket mer. Tyvärr är det ju sådan typ av verksamhet som man drar ner på. Allt ska vara vetenskapligt, säger Maria, och erkänner att det troligen är väldigt svårt att bevisa att karaoke kan hjälpa deprimerade.

De där varannanveckorna fylldes efterhand på med annat än sång. En ny man och deras gemensamma tvååriga dotter gör att karaokeuppträdandena är mer sällsynta i dag, men däremot är Maria (och hennes alter-egon) flitigt anlitade till bröllop och fester. Och hon tror att hon kom betydligt snabbare och starkare ur sin kris för att hon hittade karaoken.

– Jag kan inte säga att det var livräddande. Men det var livsutvecklande.