När hon berättar om att simma 79 meter i sträck under vattnet eller ligga still i ytan utan att andas på flera minuter är jag mest fascinerad. För Yamina Enedahl-Mekki, 22, ägnar sig åt en ovanlig sport och är bästa tjej i Sverige på undervattenssim och näst bäst på att hålla andan.
Men när hon pratar om hur hon lärt sig att "ignorera första andningsreflexen" tar jag mig om halsen. Tanken känns fysiskt i hela kroppen. Andningsreflex Jag är på väg mot musslorna på havsbotten, bara fyra fem meter ner, tryckutjämnar - men lyder instinkten efter 40-45 sekunder: Jag måste upp nu. Luft!
Inte visste jag att det bara var första andningsreflexen. Att man skulle kunna slappna av och låta även nästa passera. Och kanske nästa också
Luft!!!!

Nej, Yamina Enedahl-Mekki blir inte uppjagad av impulsen. Hon har tränat sig till att bli så avspänd att hon kan hålla andan i tre, fyra minuter om hon ligger alldeles stilla i ytan. Och förra sommaren dök hon ner på 34 meters djup utan andra hjälpmedel än ett par simfenor.
Jo, det är stor skillnad mot att ha lufttuber, tycker hon. Här måste hon vara extra medveten om vilka krafter man har att göra med.
- Fridykning är hela tiden ett samspel mellan min egen kropp och havet. Jag har bara mig själv att lita på. Ingenting annat.
Hon bjuder på frukost hemma i ettan som gjorts i ordning intill föräldrarnas mexitegelvilla utanför Stockholm. Vi börjar med att plocka smultron i rabatten för att komplettera fruktsalladen. Yamina dricker grönt te och är rädd för att hon bryggt för svagt kaffe - eftersom hon aldrig dricker sådant själv.

Hon är född som vattendjur. När hennes mamma tog med henne som femåring till en simklubb fick hon börja med att lära sig att simma också uppe i vattenytan. Sedan kappsimmade hon i sju, åtta år innan hon tog dykarcertifikat och dök med tuber. Efter en resa till Indonesien för några år sedan är det bara fridykning som gäller - en ung sport i Sverige med ännu bara två kvinnliga utövare på tävlingsnivå.
- Fridykningen har förändrat hela mitt liv, säger Yamina Enedahl-Mekki.
- Jag har varit tvungen att lära känna mig själv, genom att lyssna på signaler - både fysiska och mentala. Om det mentala inte är med, så är kroppen inte med. Och om det fysiska inte är med, så är det mentala inte det heller. I fridykning måste allt vara med till 100 procent!
När hon tävlingssimmade bröstsim kunde hon alltid pressa kroppen litet till. Och litet till. Det funkar inte i fridykning, säger hon. Sätter man sig själv under press kan man missa när kroppen signalerar att den måste upp till ytan och hämta luft.

Det är längddykning som är Yaminas starka gren. "Dynamisk apnea." I simbassängerna i Stockholm ligger hon på tre meters djup och tränar, 30-40 meter i taget, långt under alla motionärer uppe vid ytan. "Det är så skönt, där nere har jag bassängen helt för mig själv" säger hon - och börjar skratta hejdlöst när hon tänker på kompisen som hamnade rakt i bentaget på en tant när han skulle hämta luft
Hur fort simmar hon sina undervattenslängder?
Yamina skakar
på huvudet.
- Man behöver inte ta tid på allt, säger hon. Det var en frihet när jag tog av mig klockan. Är man någorlunda tävlingsinriktad blir den ett direkt stressmoment, och det motsäger hela tanken med fridykning. Det handlar mycket mer om att hitta sin egen inre ro. Nu känner hon själv hur snabbt hon ska simma för att portionera ut energin - och hinna så långt som möjligt på ett enda andetag.

Men hur tränar man för att kunna dyka så djupt som möjligt utan tuber?
- Man kan börja med fem meter, säger hon. Känns det bra fortsätter man till sex meter - och gör om det 20-30 gånger. Hela tiden ska man ha sig själv med. Om det inte känns bra fortsätter man inte djupare innan man är heltrygg med andhållning och andningsreflexer.
Så säger hon att man inte behöver vara rädd för dem. När den första kommer har man 99 procent syre kvar i blodet. Och då finns hälften av den luft man fick med sig i andetaget också kvar i lungorna.

Men hur kan man träna bort en reflex? Att vilja ha luft är ju en så fysiskt kraftfull känsla, man vill bara upp!
- Ja, för dem som inte tränat är den första andningsreflexen fruktansvärd - men det beror bara på att man spänner kroppen. Om man lär sig att slappna av kan man behärska situationen. Då blir man av med rädslan.

Inte ens när Yamina dyker på djupet har hon klocka med sig. "Den bästa klockan är jag själv, min kropp", säger hon. Hon lyssnar inåt och vet precis när det är dags att hämta luft:
- Precis innan jag blir spänd. Då ska jag gå upp.
Andhållning, eller statisk apnea som tävlingsgrenen heter, är inte hennes starka sida, säger hon. Personligt rekord är 4.12, officiellt 3.23. De bästa i världen andas inte på sju, åtta minuter.

Är det inte en riskfylld sport?
- Jag anser inte själv att jag tar risker. Ska jag dyka djupt eller hålla andan länge ser jag alltid till att någon är där.
- Och på tävlingarna måste man ha säkerhetsmarginal, fortsätter Yamina. De som deltar måste komma upp kristallklara, kunna ta av sig sina grejer själva och säga sitt namn. Utan att sluddra. Annars räknas inte resultatet.

Nej, Yamina pressar sig inte så nära gränsen mot medvetslöshet själv. Däremot har hon lärt sig att vara så avspänd inför andningsreflexen att hon varit med om den så kallade dykresponsen. Den är lika stark hos människor som hos halvakvatiska djur - till exempel uttrar och sjökor. När det uppstår tryck mot hela kroppen och blir kallt mot pannan sänks pulsen och blodomloppet ändras - från att cirkulera i hela kroppen till att koncentrera sig till hjärta, lungor och hjärna.
Yamina berättar och cirklar med handen framför bröstkorgen. Nere på djupet prioriteras huden bort av blodet, säger hon.

Då kan man väl börja frysa istället?
- Ja, och det är inte bra, för det tar extra energi. Därför gillar jag att dyka i varma vatten. Blåa vatten.

Hur känns dykresponsen och trycket från havet när kroppen kommer ner så där djupt?

- Det är oerhört skönt. Som en bamsekram - som är blå. Och det enda man hör är de få hjärtslagen Som en långsamt pulserande rytm Den är så stark där nere. En del blundar för att skärma av alla intryck från yttervärlden och bara koncentrera sig. Det är som meditation.

Ont i öronen? Nej, hon tryckutjämnar hela tiden. Dessutom finns inte samma risk för dykarsjuka som med lufttuber. Hon tar sitt andetag i ytan och sedan komprimeras luften lika mycket som lungorna. Vid uppstigningen expanderar de i samma takt.

Vilket tycker du bäst om - att komma så djupt som möjligt eller hinna se sig omkring i vattnet?
- Att träna och titta på fiskar är två helt olika saker, förklarar Yamina. När man dyker utmed en lina på djupet är man så fokuserad på sig själv och den egna upplevelsen. Då kommer alla intryck inifrån.
- När man "grönsaksdyker" tar man in alla upplevelser utifrån. Och det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv är kontakten med djuren! Clownfiskarna som är så kaxiga De största mantorna som är så majestätiska Och hajarna, som är som katter. Man vet aldrig vad de hittar på. När man fridyker är de inte skrämda av bubblorna, så man är mycket närmare allt.
Flera gånger under samtalet har Yamina antytt att fridykningen påverkat hela hennes liv. På vilket sätt?
Yamina funderar. Efter ett tag säger hon:
- Förut försökte jag komma runt allt så fort som möjligt. Nu använder jag den fart jag redan har. Det är en symbol för hur det är i mitt liv också, numera: Jag kämpar inte på samma sätt, utan är mer energisnål.
Hon upplever ett mycket större lugn inombords, säger hon. Är mer känslig för det mesta - både när det gäller lukter och sinnesstämningar.

Beror det på att du är mer medveten om kroppen, att du ger den en större plats i livet?
- Ja, väldigt mycket, säger Yamina. Bara när vi tar hand om kroppen kan vi lyssna på den och ge oss en möjlighet att utvecklas. Kroppen är det verktyg vi har i kontakten med oss själva. Vi är ju vår kropp - och den är också vår samarbetspartner. Sedan jag har börjat använda kroppen så här i fridykningen har jag blivit mycket mer medveten om att alla känslor har en fysisk motsvarighet.
Agneta Lagercrantz