Under senare år har det skett en attitydförändring när det gäller bröstrekonstruktioner efter cancer. Det visar Kerstin Sandells doktorsavhandling Att (åter)skapa det normala som vi skrev om här på Idagsidan tisdagen 9/7. Tidigare förväntades bröstcancerpatienter leva vidare med bara ett bröst. Om de ändå propsade på implantat så kunde de uppfattas som rent utseendefixerade. I dag ses bröstrekonstruktion som en rättighet och en viktig del av efterbehandlingen.
- Plastikkirurgin har en dubbel roll som både frälsare och förtryckare. Med tanke på hur mycket kvinnlighet det finns investerad i brösten i vårt samhälle, mår säkert många kvinnor bra av en bröstrekonstruktion. Samtidigt skapas det en föreställning om att personer med bara ett bröst borde må dåligt - vilket förstås också påverkar deras känslor och självbilder, konstaterade Kerstin Sandell.
Och visst är brösten laddade med kvinnlighet, men ett förlorat bröst handlar inte bara om förlorad könsidentitet och attraktionskraft. Det har flera läsare påpekat efter tisdagens artikel. En av dem är 52-åriga Chris som drabbades av bröstcancer för ett par år sedan och då snabbt bestämde sig för att låta bygga upp ett nytt bröst.
- Men det handlade varken om kvinnlighet eller om sex! Min
mamma dog i bröstcancer. För mig stod det förlorade bröstet för att tappa kontrollen över sitt liv, säger hon.

De första tecknen på att något var fel kom hösten 1999, men då orkade hon inte ta till sig signalerna. Trots att hon som forskare dagligen arbetar med sjukvårdsfrågor, trängde hon undan tankarna. Till slut blev hon dock mer eller mindre ivägsparkad till en läkare av några goda vänner. Och mycket riktigt: efter diverse provtagningar öppnade de bröstet och tog bort angripen vävnad motsvarade en apelsins storlek. Testerna de tog då visade att hela bröstet måste tas bort i ytterligare en operation.
- När min mamma insjuknade i bröstcancer var det inte alls lika självklart med implantat. För mig är bilden av hennes borttagna bröst starkt kopplad till döden.
För Chris var det därför självklart att låta bygga upp ett nytt bröst. Hos plastikkirurgen fick hon utförlig information om de två metoder som normalt används för bröstrekonstruktion. Antingen bygger man upp det nya bröstet med hjälp av vävnad från magen, eller så lägger man in ett litet silikonimplantat under bröstmuskeln, som bas för
vidare rekonstruktion.
För att slippa vakna upp och se en stor del av det högra bröstet borttaget, valde Chris den snabbare metoden med silikonimplantat. I hennes fall kunde nämligen plastikkirurgen sätta dit protesen samtidigt som
läkaren opererade bort tumören.
- Cancern är så oerhört destruktiv. Den äter upp en inifrån. För mig var det en vändpunkt när jag kom ur narkosdimman och såg början till det nya bröstet. "Okej, nu kan jag gå framåt", tänkte jag. Det var en oerhört stark känsla som jag fortfarande har kvar. Efter att helt ha varit i sjukdomens grepp, kunde jag ta kommandot över min kropp igen.

Trots att plastikkirurgerna numera har en positiv inställning till bröstrekonstruktioner och i princip alltid erbjuder cancerpatienter ett nytt bröst, så är det hela 75 procent av alla drabbade kvinnor som tackar nej. Och enligt Kerstin Sandell är de flesta av dem nöjda med sin kropp - trots den halverade bysten.
- Visst. Kvinnor är olika och det finns säkert många som blir lyckliga även utan bröst. På 70-talet handlade ju mycket om att man skulle bejaka sin kropp och acceptera den som den är, men i det läget man befinner sig när man drabbats av bröstcancer orkade i alla fall inte jag slåss för ändrade kroppsideal, säger Chris.
- För mig handlade det dessutom inte så mycket om skönhet, utan mer om symmetri. Vi har två av nästan allt på kroppen. Tar man bort bröstet på ena sidan så blir det en obalans. Det skulle vara samma sak om man tappade ena örat. Då skulle man också vilja sätta dit ett nytt.
Även om Chris fick protesen ditsatt direkt efter att tumören tagits bort, så innebar det inte att hennes nya bröst var färdigt. Det senaste året har hon regelbundet fått koksalt insprutat i protesen så att huden successivt har kunnat spännas ut. I höst väntar ytterligare en plastikoperation.
- Jag ser fortfarande ut lite som en Picassomålning: en 16-årig bystdrottning på ena sidan och en normal 52-åring på den andra. För att få brösten mer lika ska jag höja det gamla bröstet lite och sänka det nya. Det kommer aldrig att se helt riktigt ut, men för mig är det livskvalitet att kunna gå omkring i bara t-shirt på landet eller ha på mig baddräkt utan att hela tiden påminnas om att cancern har ätit upp en del av mig. För mig räcker det inte med att bara vara vid liv. Jag vill leva också.

Anna Lagerblad

Har du själv funderingar kring kroppen? Skriv till oss på Idag:
Svenska Dagbladet, Idag, 105 17 Stockholm. eller E-post: Idag