Det är fredagskväll hemma hos familjen Karim. En ganska vanlig svensk familj med invandrarbakgrund som bor i en villa i Västerås. I mikrovågsugnen smattrar en påse popcorn och på teven flimrar barnprogrammet Myror i brallan. De två döttrarna, sex och nio år gamla, stänger in sig i teverummet.
Mamma Awas och pappa Azad tar emot i ett ombonat vardagsrum där fönstrena ramas in av gulgröna gardiner som Azad har sytt. Det har gått några dagar sedan mordet på Fadime och Awas och Azad Karim är fortfarande skakade över dådet. Det lever i ett jämställt förhållande långt bort från de värderingar som ligger bakom mordet, men det blev inte överraskade när Fadime dödades.
- Det finns familjer som är mycket fanatiska när det gäller att styra sina barn, både söner och döttrar. Förmodligen är de mer fanatiska här än de var i sina hemländer. Vi känner till flera sådana familjer, med det är inga vi tycker om att umgås med. De kan väl kanske jämföras med svenska fanatiskt frireligiösa familjer, säger Azad.

Azad har kurdisk bakgrund och är född och uppvuxen i en politiskt engagerad familj i Irak. Han tvingade fly för sina åsikters skull och kom till Sverige första gången 1980. Ganska snart fick han ett jobb som barnskötare på ett daghem i Rinkeby.
- Det var inte populärt bland mina landsmän som levde traditionellt. Det är ovanligt att en man har ett sådant jobb i Irak. Jag fick en hel del kommentarer.
Trots att en del av landsmännen såg ned på hans yrkesval, valde Azad att stanna kvar inom omsorgen. Efter studier i Polen, där han också mötte Awas, har han arbetat som fritidsledare, integrationssamordnare inom kommunen och nu som handläggare på Migrationsverket i Hallstahammar. Genom åren har han mött många familjer från Mellanöstern och han har stor erfarenhet av de problem som kan uppstå. Han säger att det finns mycket rädsla och okunskap som till stor del grundar sig på rykten om Sverige. Rykten som familjerna har hört redan innan de anländer.
- Om de inte får tillräckligt med information redan från början stannar fördomarna kvar. Jag träffade en pappa en gång när jag jobbade i en skola. Under fem år hade han förbjudit sin dotter att vara med på gymnastiken. När jag träffade honom frågade jag varför? Då berättade han att han inte ville att hans dotter skulle duscha tillsammans med pojkar. Jag sade att det inte fungerade så, att det fanns två omklädningsrum. Då skämdes han. Det är sådana enkla saker som man måste informera om. Att skoldiskot inte innebär sex och droger. Att fritidsgården inte är ett ställe där pojkar och flickor kan träffas och hångla.

Här skjuter Awas in och berättar en historia om sin mamma. Hon reste till Sverige och bodde med familjen under ett halvår, eftersom Awas ville att barnen skulle få träffa sin mormor. När hon hade varit här i ett par månader kom hon till Awas och sade:
- Men Awas, det är ju inte som de säger att det ska vara i Sverige. Jag har inte sett några som har haft sex ute på gatorna.
Awas skrattar åt minnet, men blir snart allvarlig igen.
- Det här exemplet visar så tydligt hur felaktiga fördomar kan vara. Vet man inte, tror man det värsta. Det finns många som har hemska föreställningar om vad som händer på ett diskotek, och därför inte låter sina barn gå dit.
I en lägenhet några kilometer från Awas och Azad bor en annan mamma. Hon vågar inte ställa upp med sitt riktiga namn, eftersom hon är rädd för vad hennes man ska säga. Vi kan kalla henne Miriam. Miriam lever i en värld långt från den som Awas och Azad lever i och hennes resonemang visar på djupt inrotade föreställningar om det svenska samhället.
- Jag vill inte att mina barn ska bli som ni svenskar. Jag vill inte att de ska gå ut och dricka en massa sprit och träffa tio olika flickor på en vecka. Jag vill skydda dem och ge dem en fin uppfostran. Att gifta sig med en kurdisk flicka eller pojke är det bästa för dem. Jag vill inte att de gifter sig med någon utanför vår kultur, det skulle bara bli problem då. Och min man skulle bli mycket arg.

På samma sätt som enstaka filmer och händelser har bidragit till att skapa fördomen om Sverige som ett fritt land där människor har sex till höger och vänster, bidrar så kallade hedersmord till att befästa fördomen om att alla människor i Mellanöstern kontrollerar och dödar sina barn. Så är det förstås inte, betonar Awas Karim.
- Det finns stora skillnader mellan olika människor och grupper i Mellanöstern. En skillnad som sällan eller aldrig visas i tevereportagen. Jag känner inte igen mig när jag ser tevebilder från mitt hemland. Visst finns det fanatiskt religiösa människor där, men det finns också en mycket stor grupp människor som inte är särskilt religiösa. Jag själv har till exempel aldrig varit inne i en moské i mitt hemland, trots att jag räknas som muslim.
Awas är född och uppvuxen i Syrien. Hennes föräldrar bor kvar, men flera av syskonen bor i Europa. De är alla högutbildade och de växte upp i ett hem där flickor och pojkar fick lika mycket uppmuntran och hade lika stor frihet. Flickorna bar inte sjal, utan gick klädda i långbyxor och tröjor.
I dag arbetar Awas som lärare på en högstadieskola. Många av hennes elever har invandrarbakgrund.
- Tyvärr märker jag att killar och tjejer från samma kulturer håller ihop. Då blir det lätt så att de hetsar varandra till att bevara kulturen. Killarna får en värdefull roll där de blir ansvariga för att bevara kulturarvet. Det innebär bland annat att de måste vakta sina systrar och se till att de inte förlorar oskulden. De förväntas ställa upp för släkten och familjen. Många killar accepterar därför att gifta sig med en flicka som anses lämplig.

Det är ett fenomen som "Miriam" uppskattar. Hon tror att hennes söner kommer må bättre, och få ett lyckligare liv, om de gifter sig med en kurdisk flicka. Hon förväntar sig att barnen kommer lyda hennes och hennes mans råd.
- De förstår inte sitt bästa själva, men jag vet. Jag var inte kär i min man när vi gifte oss. Kärlek är någonting som växer fram. Så är det för oss, men det kan inte du förstå.
Azad återkommer flera gånger till att en del familjer blir överdrivet traditionella när de kommer till Sverige. Han tror att det beror på flera olika faktorer. I Mellanöstern har till exempel familjen och släkten en mycket stor betydelse. Släkten håller ihop och en stor familj blir en försäkran om en trygg ålderdom.
- Familjerna som kommer hit är mindre. Många blir rädda för att bli lämnade ensamma om barnen gifter sig med någon från en annan kultur. Därför gör de allt för att hålla dem kvar. Azad erkänner att han ibland kan få samma känsla.
- Min familj i Irak var mycket stor. Här är det bara jag, Awas och våra två flickor. Ibland kan jag känna att jag vill skydda min familj från omvärlden, jag blir så rädd att jag ska förlora dem. Mina flickor kommer naturligtvis att få gifta sig med den som de blir kära i. Oavsett hudfärg och religion. Men om de får för sig att flytta till Kalix följer jag nog efter. Jag kommer vilja ha dem nära.

En annan anledning till otryggheten kan enligt Azad vara arbetslöshet och språksvårigheter.
- Det är viktigt att komma ut i samhället. Sitter man hemma dag ut och dag in i en trång lägenhet blir man till slut galen. Familjemedlemmarna sliter på varandra. Barnen lär sig språket bättre och får vara tolkar till sina föräldrar. Det kan göra vilken man som helst fanatisk. Det kan ge vilken man som helst kontrollbehov. Och det är inte bara döttrarna som blir hårt styrda, det är svårt även för sönerna.
Under en kort period, när Awas och Azad bodde i Malmö, var de hemma båda två. Azad var anställd av Migrationsverket, men hade inga arbetsuppgifter, och Awas var mammaledig. De hade få vänner där och umgicks mest med varandra. Ibland funderar de på den tiden och undrar om även de hade kunnat avskärma sig från det moderna samhället. - Jag tror inte det. Men vem vet, i en utsatt position är det lätt att falla tillbaka till sina rötter. Se bara hur svenskar som åker utomlands blir. De längtar efter Kalles kaviar och sill trots att de inte äter det speciellt ofta här hemma. De blir extra svenska, och traditionerna får nästan större betydelse än de hade i Sverige, säger Azad.
- Och när det händer någonting traumatiskt söker sig många svenskar till kyrkan trots att de inte är troende, säger Awas.

Azad berättar att även många pojkar med invandrarbakgrund har en mycket stark press på sig. Inte bara från pappan, utan från farbröder, kusiner, bröder och svågrar. De tilldelas en betydelsefull roll och det är få som är beredda att offra sin ställning i familjen för kärleken. - Det finns många killar som gifter sig mot sin vilja, som gör det för släktens skull. Allt för få har styrkan och modet att protestera.
När Awas och Azad pratar om familjer från Mellanöstern, pratar de om traditionella och fria familjer. Men Awas tycker att det borde finnas ytterligare en benämning. Hon kallar familjen som dödade sin dotter för kontroversiell.
- Jag vill inte att den typen av handling ska förknippas med tradition, med en traditionell muslim. Om jag säger att jag lever traditionellt vill jag inte att människor ska tro att jag skulle kunna döda mitt eget barn. Det är sjukt, en sjuk handling. I Mellanöstern är det en mycket liten grupp människor som gör så här. Och Miriam, skulle hon vara beredd att se sitt barn dödas för att han eller hon blev kär i fel person.
- Ja, kanske. Om de skämmer ut familjen. Men jag tror inte det kommer hända. Mina barn är fina barn, de lyder sina föräldrar.

Sofia Andersson
Idag