Som en nutida variant av storhushållet. Så beskriver 23-åriga Hanna Björklund Facebook.

Själv är hon uppvuxen med två hemarbetande föräldrar och fyra syskon på en bondgård i Sörmland. Hennes två farbröder med familjer bodde i närheten. Varje lördag träffades de tretton kusinerna och deras föräldrar för en gemensam middag.

– Utan Facebook skulle jag nog inte stå ut i stan. Under uppväxten hade jag alltid människor omkring mig och jag avskyr att vara ensam. Jag vill befinna mig i ett brus av röster och åsikter, säger Hanna, som numera bor med sin pojkvän i Stockholms innerstad.

Hanna har mer eller mindre vuxit upp med sociala medier. Eftersom hon var lite utanför i skolan, sökte hon sig tidigt till ett annat sammanhang. I 12-årsåldern började hon hänga på Lunarstorm. Så småningom blev hon intresserad av lajv (levande rollspel). Hon åkte på träffar med andra lajvare och eftersom de fanns spridda över hela landet, höll de kontakt via nätet.

– Tack vare nätet kunde jag söka mig bort från mitt fysiska sammanhang och känna att jag hade vänner som delade mina intressen och uppskattade mig för den jag var, säger Hanna.

Efter studenten flyttade hon till Uppsala för att läsa religionshistoria. I dag är hon magisterstudent vid teologen. Dessutom frilansar hon som högerliberal skribent och fotomodell.

– Jag ser också sociala medier som en demokratisk möjlighet. Eftersom mina kroppsmått inte håller för att ta sig in på de stora modell-agenturerna, hade jag aldrig fått chansen att visa att jag faktiskt är duktig vid själva fotograferingen. Men tack vare nätet kunde jag skapa min egen portfolio och sprida mina bilder via Facebook och en nätbaserad agentur för frilansande tjejer.

De flesta arbetsdagar sitter Hanna dock ensam hemma i lägenheten och skriver på sin dator. Facebook fungerar då som en ovärderlig länk till omvärlden. Hon är inloggad hela tiden och följer flödet av de cirka 200 vännernas statusuppdateringar. Ungefär en gång om dagen gör hon egna inlägg på sin Facebook-sida.

– En del retar sig på att folk skriver så banala saker på Facebook, men de där korta – till synes obetydliga – kommentarerna om kaffet eller vädret, bidrar till känslan av närhet.

När Hanna gick med i Facebook tyckte hon först att det var lite konstigt att det var så stor andel äldre medlemmar. Men snart blev åldersmixen en av de saker som hon uppskattade mest.

– Det luckrar upp våra roller. Genom att följa tidigare lärares, chefers och äldre släktingars statusuppdateringar, har jag fått en mer avspänd och naturlig relation till dem.

Vissa menar att själva kärnan i Facebook – vänlistan – fungerar som ett slags statusindikator: Ju fler vänner, desto mer lyckad. Men Hanna håller inte med. Antalet vänner handlar oftast mer om personlighet än om popularitet. Flera av hennes närmaste vänner har hög integritet och är därför ganska restriktiva med vilka de släpper in i sin vänkrets. De väger också varje ord de skriver på guldvåg.

– Jag respekterar deras inställning, men personligen tycker jag att det finns en poäng med att inte censurera sig själv för mycket. Jag tror det är bra att släppa kontrollen lite och våga visa sig själv, både när man är glad och när man mår lite sämre. Det händer att jag medvetet lägger ut en ful bild på mig själv för att jag ska tvingas acceptera mig själv.

Hanna har ungefär 300 foton upplagda på sin sida. Dessa kan kommenteras av hennes vänner.

– Jag kan förstå att vissa uppfattar bilderna som en del i en statusjakt, men för mig handlar det om att dela minnen med mina vänner. Fördelen med att lägga ut bilder är att det direkt uppstår kommunikation kring bilderna och den interaktiviteten älskar jag.

Ja, interaktion, kontakt, närhet, gemenskap... Under hela intervjun om Facebook strör Hanna positivt laddade ord omkring sig. Enda nackdelen hon möjligtvis kan se är att sociala medier stjäl tid och splittrar uppmärksamheten.

– Men oftast funkar det att ”multitaska” – och utan sociala medier skulle det vara svintråkigt att sitta hemma och jobba.

Som en stor ”Mina vänner”-bok för vuxna. En statusjakt där den som samlar på sig flest vänner, förekommer på flest smickrande bilder och får flest kommentarer på sin sida vinner. Ja, så beskriver 23-åriga Sara Facebook.

– Alla vill bli sedda och framstå som lyckade. Mycket av det som utspelar sig på Facebook är därför ett spel för gallerierna. Via sin sida visar man inte bara att man har många vänner, utan också att man går på rätt klubbar, besöker rätt gallerier, blir bjuden till rätt fester…, säger hon.

Sara är uppvuxen med sociala medier. I tonåren hängde hon på nätmötesplatsen Lunarstorm. Senare blev partysatjen Glife stamhaket på nätet. Medlemmarna festade på samma uteställen och dagen efter deltog de i eftersnacket på forumet.

– Man kunde läsa om vem som hamnat i säng med vem och vilka som nu var ”buk­svägerskor”. Det var rätt kul! Ett tag hade sajten även egna mingelfotografer. Hade man tur blev man fångad av dem – och såg bra ut på bilden, säger Sara.

Men sedan kom Facebook och Sara gick snabbt över dit. Från att ha kommunicerat intensivt med en begränsad grupp personer i samma ålder och med liknande livsstil, fick Sara nu en ganska ytlig kontakt med väldigt många. Gränsen mellan privat- och arbetsliv suddades ut, eftersom allt från chefer till gamla klasskompisar från mellanstadiet kom med vänförfrågningar.

– I början letade jag efter personer att bli vän med – och det var ju inte särskilt svårt. Det enda som krävs är en knapptryckning och eftersom få svarar nej på en vänförfrågan, kan man lätt inbilla sig att man är en väldigt populär person. Men man kanske inte ens hälsar på hälften av sina ”vänner” om man ser dem på gatan, så vad betyder egentligen den ”vänskapen”?

Enligt Sara visar även inläggen hur ytliga relationer på Facebook är. Det mesta som skrivs är sånt som människor lämpligen borde hålla för sig själva, menar hon. ”Hemma och är sjuk. Kliar mig mellan tårna.” ”Är ute och solar i solen.”

– Människor verkar inte stå ut med att vara ensamma utan måste hela tiden bli sedda – och bekräftade – av andra. Och det blir de också. Den typen av inlägg får alltid en massa – lika menings-lösa – svar: ”Oj, stackars dig”, ”Åh, vad trevligt”.

I början tyckte Sara att det var perfekt att man kunde välja ut snygga bilder av sig själv och lägga ut på Facebook. Problemet var att även andra kunde lägga ut foton på henne och de var inte alltid lika smickrande.

– Man har ingen kontroll över bilden av sig själv. Om en kompis tar bilder, dröjer det inte länge förrän de åker upp på nätet.

Numera tillåter jag inte att någon tar bilder på mig i situationer som jag inte vill bli sedd i på Facebook.

– Samtidigt är det status att före­komma på många bilder. Vissa av mina vänner finns med på över tusen bilder, medan jag kanske bara finns med på hundra. Eftersom jag är en tävlingsmänniska är det väldigt stressande.

Över huvud taget tycker Sara att Facebook triggar avundsjukan. Även om populariteten kanske bara är en chimär, är den väldigt tydlig och mätbar. Vissas Facebook-sidor är fulla av kommentarer om vilka fantastiskt roliga fester de varit på. Själv sitter man kanske där med en sida där senaste inlägget gjordes 10 mars …

– Mycket av det som skrivs på Facebooksidor skulle man ju kunna skicka i ett privat meddelande. Men i stället skriver man på sidan så att alla andra ska kunna se. Eftersom alla berättar om allt de gör och alla de träffar, kan ett socialt medium som Face­book förstärka känslan av ensamhet.

– Jag och en tjej tycker till exempel illa om varandra, men har en gemensam kompis som vi båda gärna umgås med. När jag ser på min kompis sida att de två har träffats, svider det i hjärtat av avundsjuka.

Men i stället för att ta upp kampen och försöka höja sin status, har Sara valt att göra tvärtom. Hon har raderat majoriteten av sina ”vänner”, gör allt mer sällan inlägg och byter Facebook-identitet med jämna mellanrum för att slippa bli uppsökt av personer som hon inte vill ha kontakt med.

– För att slippa förlora statusjakten på Facebook, har jag frivilligt hoppat av det här racet. Jag har bestämt mig för att inte ens försöka klättra uppåt på Facebook-stegen.