Vi behöver inte, och ibland ska vi inte, acceptera vår livssituation. Men våra känslor och tankar måste vi acceptera, hur smärtsamma de än är. Att undvika det svåra gör att problemet förvärras. Vill du inte kännas vid din ångest, kommer du att uppleva långt större ångest.

Så lyder en av psykologins grundregler. Den är lätt att uttrycka, men kan vara desto svårare att leva efter, även för människor med ett normalt bagage av rädslor, svek och jag-duger-inte-tankar. Därför är det inte så kons–tigt att Jeanette Lumio alltid flytt undan sin blytunga ryggsäck, fullproppad som den är med övergrepp, svek, kärlekslöshet, vanvård och misslyckanden.

Lite märkligt bereder det inte henne några som helst problem att berätta sin livshistoria. När jag sitter vid Jeanettes köksbord i ett av Luleås miljonprogramsområden går hennes mun i ett. Hon tystnar inte ens när hon matar det minsta av sina tre barn.

Utan att blinka målar hon upp fasansfulla scener från ett barndomshem där pappa söp och i fyllan misshandlade både mamman och barnen. Inte heller finns det någon tvekan i hennes röst då hon berättar om en fosterförälders sexuella närmanden eller om när hon en gång vaknade på bäddsoffan hemma hos en släkting och upptäckte ”hans snopp mellan mina ben”.

Sedan fortsätter hon i samma glättiga stil och berättar om fosterhem och behandlingshem. Efter ett tag ursäktar hon sig för sin ”mundiarré” och förklarar att det intensiva pratandet, liksom hennes ”glada” och ”pigga” uppsyn, alltid varit ett av hennes strategier för undkomma sina tankar.

– Jag har gått i hur mycket terapi som helst och pratat och pratat, men ändå aldrig varit i kontakt med känslan bakom orden.

Naturligt nog blev droger tidigt en av de viktigaste – och mest ­destruktiva – flyktvägarna. Redan i ettan rökte hon. I trean hade hon sin första fylla. Sedan fortsatte det med hasch, amfetamin och allehanda kemikalier. Hon har också skurit sig eller fyllt den inre tomheten med mat. Allt för att slippa tänka och känna.

Den stora vändningen för Jeanette kom när hon blev erbjuden att gå i en ny form av terapi, ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Den går, som vi berättade i gårdagens artikel, ut på att lära sig leva livet helt och fullt – med (inte i kamp mot) sitt förflutna, med sina minnen, sin rädsla, sin sorg och sin saknad.

Jeanette Lumio berättar inlevelsefullt om när den här attityden för första gången gick in i hennes hjärta. Hon mådde fruktansvärt dåligt och terapeuten tittade in i hennes ögon och sa: ”Det är okej att känna så där. Det är okej att tänka så där.”

– Oh ja, det är det, förstod jag, och kunde vara kvar i plågan, och då visade den sig inte vara så farlig.

”Livet är lidande”, säger Jeanette Lumio flera gånger under vårt samtal. Det är buddistiska visdomord som hon uppenbarligen tagit till sig. I vissa öron kan de kanske klinga pessimistiskt, men Jeanette verkar inte uppfatta dem så. Hon ser dem snarare som en faktisk iakttagelse, så är det, från födelsen och framåt, och vi måste acceptera verkligheten som den är.

På terapeutens inrådan har Jeanette Lumio läst bland annat Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig (Natur och Kultur, 2004). Den har acceptans som huvudtema. Att acceptera är något aktivt, menar Anna Kåver. Man väljer att inte blint strida mot, eller fly från, det som är – en känsla av hopplöshet, tanken på att jag har misslyckats igen och så vidare – utan att se lugnt på det, och göra något positivt.

Å andra sidan går allt över, även perioder av lidande. ”Allt är föränderligt”, är ett annat av Jeanettes favoritcitat. Med det menar hon att om man kan stå kvar när man blir översköljd av jobbiga emotioner och tankeströmmar lägger sig vågorna och det blir stilla. Man mår bättre igen.

En av de första sakerna som Jeanette Lumio fick träna på var medveten närvaro, att bli medveten om sin kropp, sina känslor och sina tankar utan att dras med i tankarnas virvelström eller att döma ut vissa känslor som dåliga. Jeanette fick exempelvis sitta tyst för sig själv och bara notera det som för stunden fyllde hennes medvetande: Det här är en känsla, en tanke, ett minne ...

Med tiden har hon lärt sig en del om hur medvetandets ström kan se ut. Ett hemskt minne som dyker upp av någon anledning ­föder jobbiga känslor som föder tankar som föder impulser – impulser att exempelvis stoppa i sig choklad eller en dövande tablett. Kan man se detta får man en nödvändig distans till det som tränger sig på i medvetandet.

– Jag har börjat förstå att jag inte är min tanke, att tanken inte är ’min’ och att den inte behöver vara sann. Jag behöver inte göra som min tanke säger.

Samtidigt kan Jeanette Lumio sucka över att hon har så långt kvar, att hon inte ännu är en fri och fridfull människa. Hon berättar om hur hon kände sig deprimerad när den senaste julen började närma sig. Det var inget ovanligt, hon brukar alltid få dystra tankar kring varje jul eftersom hon blir påmind om sin uppväxt, likväl var det hemskt.

– Jag hade svårt att komma upp på morgnarna. Tankarna snurrade. ’Jag borde gå upp, jag borde städa, jag borde laga mat ... å, jag orkar bara inte. Jag är en kass mamma, en riktigt dålig en, ingenting klarar jag av.’

I sådana lägen vet Jeanette vad hon egentligen borde göra: vara i känslorna, observera tankarna och ta fasta på de grundläggande värderingarna hon kommit fram till i terapin. Tillsammans med terapeuten, med hjälp av olika övningar, har hon försökt känna efter vad som är verkligen betydelsefullt på olika livsområden. Sedan är det meningen att hon ska vägledas av detta, att hon ska bli herre i sitt eget hus och inte slav under negativa tankemönster.

Vad det gäller familj och barn vet hon exempelvis att närvaro är viktigast, att man finns till för den andre, för barnen. Det ska inte vara som när hon var barn, att mamma var psykiskt från­varande, att hon fick klara sig själv bäst hon kunde, att hon fick gå med dåliga kläder till skolan.

Jeanette berättar om en gång när hon gick i en alternativ terapi. Hon tyckte att den var mycket bra, men hon hade inte råd att fortsätta och hon fick avslag när hon sökte stöd från Försäkringskassan. Då sa terapeuten till henne: ”Jag släpper dig inte, om du så ska gå gratis tänker jag hjälpa dig.”

Minnet får Jeanette att gråta. Det gör hon då och då under intervjun, när hon kommer in på det som berör henne mest – bristen på och hungern efter kärlek och trygghet. Någonstans är hon fortfarande den där lilla flickan som endast iklädd ett par röda strumpbyxor med hål i sprang efter socialtanterna när de hade varit på hembesök. Jeanette ville att de skulle stanna, endast då upphörde helvetet därhemma.

Som den där terapeuten var vill Jeanette Lumio vara mot sina barn. Även om hon inte kan vara den häftigaste morsan som har råd med vad som helst kan hon vara där, närvarande med barnen.

– Man måste var lite snäll mot sig själv, inte lyssna till de där tankarna som klandrar en för att man inte är bra nog, att andra är bättre. Det finns massor av glädje i det enkla och psykisk smärta ska inte få hindra mig att leva ett gott liv, än mindre vilseleda mig till att förstöra det goda jag har.