Är du mörkrädd?

Jonas Danielsson, Umeå, som i fjol disputerade på avhandlingen ”Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer – en etnologisk studie”.
– Inte längre, jag var mörkrädd när jag var mindre.

Är skräckfilmsfantaster mer eller mindre mörkrädda än andra?

– Det vet jag inte, men jag tror att de vårdar sin mörkrädsla bättre än andra. De är rädda men tycker samtidigt att det är en ganska skön känsla.

Finns det något som förenar skräckfilmsfantaster förutom intresset för skräckfilm?

– Nej, möjligen att det är fler killar och ungdomar som tittar.

Vad svarar du på åsikter om att skräck- och våldsfilmer kan ligga bakom våldsdåd i verkliga livet?

- Det är en alldeles för enkel förklaring av något som är mycket mer komplext. Det finns ingen enskild företeelse som gör folk till våldsverkare, tror jag. Det är ofantligt många olika faktorer som samverkar.

Vad kan vi lära av att se beskrivningar av tillvarons mörkare sidor?

– Det mina informanter ­talar om är att när de växte upp på 1980-talet var döden något ganska dolt och att man gärna blundade för samhällets mörka sidor. Idag finns skräckfilmsestetiken överallt, Archive X, CSI och alla deckare. Jag tror att somliga upplever att de ser en värld som alla andra försöker dölja, en värld där det finns seriemördare och ondska. Men, vem vet inte det i dag när man kan se bilder från Guantanamo. Det är så påtagligt nuförtiden att människan är ganska ond. Upplevelsen att man kommer åt något äkta genom att se på skräckfilm är nog mindre i dag än den var på 1980-talet.